Slog världsrekord igår kväll. Mitt eget världsrekord, alltså.
Sprang för första gången i mitt liv, milen under timmen. Känns så otroligt bra!
Men, det här innebär också att ribban höjts till Tjejmilen i augusti… Nu vill jag springa den på 55 minuter. Kan det gå?
Mitt nya springprogram är bra. Det känns att jag kan lita på det. Om det heter ”spring Tjejmilen lite snabbare” och jag sen genomför programmet utan för många avbräck, så kommer jag att springa lite snabbare. Det kanske inte är svårare än så.
—
Lite kort om själva loppet
Starten skulle gå klockan 19, vid Sjöhistoriska museet. Jag var där i god tid. En timme innan. Hade ju inte hämtat ut nummerlapp eller chip och ville vara säker på att hinna med det. Och värma upp. Och äta banan. Och kissa.
Jag ställde mig sen mitt i klungan och så fort startskottet gått av sprang jag iväg. Allt tvivel jag kännt innan var borta. Nu var det bara en sak som gällde. Springa. Och det så fort som möjligt.
Det var lite trångt i början, men ganska snart hade de snabbaste löparna försvunnit ur sikte och jag kunde springa i den takt jag ville. Det gick fort. Första kilometern avverkades på 5.37. Jag trodde att jag såg fel på klockan, men det gjorde jag nog inte.
Banan var relativt lättlöpt, om man bortser från backen upp till Rosendals trädgårdar. Å andra sidan, en backe upp betyder en backe ner.
Vid varvningen såg jag att jag fortfarande hade chans på en tid under timmen och försökte öka något. Där stod också J med två kompisar och hejade på mig. Jag drack vatten (hade inget vätskebälte med, denna gång) och kastade av mig min jacka. Det började att bli svettigt.
Andra varvet var lite jobbigare. Vid cirka 6 kilometer hörde jag att vinnaren var i mål… Och jag hade 4 kvar. Men, så är det. Jag är ändå nöjd. Jag satte ju Världsrekord!