Det blommar i hagarna. Det kvittrar från träden. Det är underbart.
OK, då. Nu har jag gått in i trädgården.
—
Varför känns min kropp som en flodhäst när jag vill känna mig som en gasell?
Jo, det ska jag tala om. Det beror på att om drygt 3 timmar startar jag i årets första springlopp – ”Mil-spåret”.
Två varv runt Djurgårdsbrunnsviken med start, varvning och mål vid Sjöhistoriska museet.
Låter lätt, härligt och kul! Ellerhur?
Men nej, det är det inte alls. Jag sitter här och tvivlar… Hur ska jag klara mig runt? Hur ska jag klara av att bli omsprungen? Hur ska jag kunna tänka rätt? Entusiasmera mig själv? Hur ska jag lyckas få mig att tro att jag klarar denna mil under timmen… för att sen klara av besvikelsen över att jag inte gjorde det, denna gång heller?
Snart ska jag gå in i huset och packa väskan. Byta om. Andas. Blunda. Tänka.
Jag vet att jag kan springa 1 mil. Har ju gjort det förr. Senast i förrgår, faktiskt…