Igår var jag på min första Yoga-lektion. Förväntningarna var väl inte så stora. En viss skepsis fanns också, det skall väl erkännas. Men, jag hade beslutat att ge Yogan en chans.
Vad jag egentligen vill är att hitta någon ny träningsform, nu när Arerobicsen och Cirkelträningen har slutat här ute på landet. Det finns inte så mycket att välja på. Jo, jag kan fortsätta att springa, vilket jag också avser att göra. Jag hade kunnat åka skidor, om det hade funnits någon snö.
Visst.
Men, det är alltid bra att ha något inbokat. Så att det blir av.
Väl där blev jag invisad i ett litet rum med 6-8 mjuka mattor på golvet, tända stearinljus i förnsternischerna, en svag doft av någon slags parfym. Möjligen från ljusen.
Vi sex som hade kommit till kvällens lektion satte oss på varsin matta och tittade på vår yoga-lärare, som satt på sin yogakudde med benen i kors, i vita kläder och log mot oss.
Vi väntade.
Hon var tyst.
Vi fortsatte att vänta.
På vad visste jag inte, men det skulle väl ge sig.
Så småningom började hon, med mjuk röst, att berätta om yogans kraft. Om hur den läker oss till kropp och själ. Om hur den kunde lösa upp knutar, kroppsliga så väl som själsliga. Men, det kanske inte skulle gälla oss, för vi skulle inte gå så djupt in i yogan, som hon brukade göra, berättade hon vidare.
Jag fick veta att det tar många år, en livstid, att bli en ”mästare” på yoga, varje rörelse måste upprepas många gånger, men att det ingalunda var meningslöst att börja träna, för vissa av effekterna kunde komma ganska snart.
Vi satte oss med benen i kors, ja, så gått det gick och blev sen instruerade i några lätta nybörjarövningar. Halsrullning, bäckenrullning, sidorullningar – många rullningar var det.
Och, det viktigaste av allt – andningen! ”Det kommer jag att tjata om, hela kursen”, sa hon. Jag, som har en mor som är sångpedegog och som hela mitt liv tjatat om att ”andas med magen”, kände att jag inte hade några större problem med andningen. Men, det var väl det enda som var helt problemfritt.
Mina ihoptrasslade ben somnade ganska snart. Vår lärare sa, ”tänk bort det, det är inte farligt”. Jag, som trodde att stickandet berodde på att blodet inte hittade ner till mina fötter, tänkte att det kan väl ändå inte vara bra, fötter ska väl ha blod i sig, men gjorde som hon sa. Bet ihop.
Hon berättade att om vi hade svårt att sova skulle vi hålla för vänster näsborre och andas bara genom den högra, så skulle vi somna snart. Jo, det är klart, de flesta människor tuppar av vid syrebrist. Det konstiga var att om vi gjorde samma sak med höger skulle vi piggna till. Hm…
Ja, det är mycket man inte vet. Jag köper inte allt, med hull och hår. Men jag har lovat mig att gå sju gånger, i alla fall.
Någon fys-träningen var det ju inte att tala om. I alla fall inte igår. Så, det blir nog till att hitta något annat också, som komplement. Om inte annat.