Jag kan tala med djur.
Det kan alla människor som kan tala. Det knepiga är att förstå svaren man får.
Men, med lite träning går det ganska bra. Hunden är relativt lättolkad. Mycket beroende på att hon har ett sånt otroligt tydligt kroppsspråk. Hon viftar på svansen, är således glad. Hon lägger svansen mellan benen, rädd. Hon skäller och skuttar, vill leka. Ligger med framtassarna framför vattenskålen, vill ha vatten. Det är ju hur lätt som helst att förstå. Hon förstår dessutom mig väldigt bra. Hon kan nämligen stora delar av det svenska språket. Säkert 100 olika ord. Hon vet att jag är både ”matte”, ”mamma” och ”Camilla”, till exempel.
Hästarna är lite svårare att förstå. Mycket beroende på att jag inte tränat så mycket pä deras språk. B tolkar dem bättre. Nosar dem i öronen, småpratar med dem. De utväxlar nån slags dialog, som jag inte förstår. Men jag tränar.
Av de djur vi har på gården är nog fåren svårast att begripa sig på. Nej, de är inte dumma. Inte alls. De vet precis när det är dags för havre. När vi vill att de ska byta betesmark. Var närmsta hål i stängslet är. Men, de vill inte prata så hägt om det. Av förklarliga skäl.