När vi köpte gården, 1995, började jag att intressera mig för Kårstabygden. Jag insåg ganska snart att det bott människor här i 1000-tals år före mig. De äldsta delarna på vår fina kyrka är från 1200-talet. Men, det startade inte där. Det har säkert bott människor här redan före 1200-talet. Kanske riktiga vikingar. Jag tror det. Jag vill tro det.
Jag tar mina promenader över markerna, känner historien i kroppen. Känner vördnad över marken jag går på. Över alla som brukat den före mig. Inser att den bara är ”min” en kort period. Denna mark har varit mångas hembygd. Bara just nu, är den min.
Detta får mig också att fundera på vad de som bott här tidigare lämnat för spår efter sig. Rostiga hinkar, trasiga gummistövlar och spruckna gamla flaskor har jag redan hittat i jorden. Liksom uttjänta hästskor, gamla handsmidda spikar och rostiga plåtburkar. Det fanns en tid, då man inte sorterade sina sopor lika intensivt som vi gör idag. En tid då man hade en annan syn på vad ”sopor” är – och hur väl jorden kunde ta hand om dem. Man grävde helt enkelt ner skiten.
Jag hittar den. Jag gräver nämligen upp.
Tycker att mycket av det jag hittar är vackert. Vill hitta nya användningsområden. Och känner den där känslan igen… histora, rötter.
Jag värdesätter det jag hittar, men kan inte neka till att jag gärna skulle vilja hitta guldyxan från vikingatiden i vår jord. Jo, jag fattar, man gjorde inte yxor i guld, det är en alldeles för mjuk metall. Men ett fint, tjockt guldhalsband, då? Det går lika bra.
Jag kommer att hitta skatten. Det känner jag alldeles säkert. Vet bara inte säkert, när.
Under tiden samlar jag på annat… så som denna fina skärva från en gammal keramikskål.
