Det är tidigt på morgonen. Solen har precis kommit över bergskanten på ön och når ena gaveln på stugan med sina första strålar.
Jag och hunden sitter bredvid varandra i blåbärsriset.
Och kissar.
Och tittar på havet.
Och lyssnar på fåglarna.
Tiden står alldeles still, en stund.
—
Är hemma och ”packar om”. Eller, ska snart packa om. Just nu sitter jag ju här och bloggar…
Fjärilarna i magen blir bara vildare och vildare ju närmre simmet jag kommer. Jag vet inte riktigt om jag kan lita på att jag verkligen hoppar
i älven, när det är dags. Jag kanske bara totalvägrar, när jag väl är där. Jag har faktiskt ingen
aning. Min rädsla för djupt vatten är inte rationell. Den är bara dum.
Jag har funderat ut olika strategier, för att öka mina chanser att det ska gå bra:
1. Hoppa i så sent som möjligt, för att slippa ligga och trampa vatten (då är nämligen benen längre ner i vattent – och det är skitläskigt)
2. Titta på händerna när jag simmar. Bara på händerna. Se att de rör sig fram och tillbaka, fram och tillbaka.
3. Upprepa ordet ”ytan”, ”ytan”, ”ytan”, som ett mantra under hela simmningen. Jag ska inte få en chans att hinna tänka ”DJUPT”. Inte en enda gång.
Ska ockupera hjärnan med ett enda ord – YTAN.
4. Hålla mig i närheten av en följebåt.
Nu, före simmming, försöker jag att tänka på de fördelar jag har:
a) Jag har våtdräkt med långa ärmar och ben, slipper alltså komma i direktkontakt med något läskigt (förutom med fötterna,
då…)
b) Det är relativt varmt i älven, 17°. I alla fall idag.
c) Jag känner inget som helst krav på mig att simma fort. Jag vill bara komma i mål.
d) Jag har köpt ett par bra simglasögon. Då kan jag ha linser som jag inte riskerar att tappa i älven.