Jag har problem med att hålla kondisen på en tillräckligt hög nivå. Ja, det beror ju på mig själv, förstås. Jag har inte tränat regelbundet.
Inte sprungit mina kilometer, som jag borde.
Det finns massor av bra skäl till varför jag inte gjort det jag borde, dumma knän, inte tid, inte lust. Men det hjälper inte. Kondisen minskar i rask takt när man inte ligger i – oavsett skäl.
Därför, mina vänner, trotsade jag idag kroppen.
Jag krängde på mig min våtdräkt. Två nummer för liten. Jag kände mig som ett isterband i stekpannan. Men, det är den våtdräkt jag har och jag tänker inte köpa någon ny. Det här med att motionera i djupt, kallt vatten kommer aldrig att bli min grej. Vansbrosimmet är en engångsgrej. Om ens det…
Ok, dräkten satt på och jag bad B köra ner mig till sjön. Till vår lilla insjö, Sparren, med brunt, grumligt vatten. Fullt av läskiga karpar (= stora människoätande fiskar), gamla rostiga cyklar och näckrosor (låter romantiskt, men då har du glömt deras långa stjälkar, som slingrar fast mina ben). K berättade dessutom att han sett en orm, simmandes, i just denna insjö.
Ja, men du förstår väl själv! Där kan man inte hoppa i!
Jag gjorde det i alla fall. Kände att jag var tvungen att prova min tighta dräkt. Ville se om jag kunde röra mig i den – i vatten. Och ja, det kunde jag. Om än med visst besvär. Jag simmade i cirka 5 minuter, sen fick det vara bra.
B var lite missnöjd med min insats. ”Ska det där vara dagens träning?”, frågade han, när jag kom upp. Själv var jag överlycklig över att ha överlevt alla havets faror, men förstod samtidigt hur det lätt kunde tolkas från land och sa, ”nej,
men jag skulle ju bara testa dräkten”.
Väl hemkommen satte jag mig sen på cykeln och körde ”rundan” – 1,6 mil. På 52 minuter, som vanligt. Det fick bli ”dagens träning”, när det gäller kondisen, i alla fall.