Bråttom. Jag hade bråttom, som vanligt. Men, det är ju bara att öka tempot, så hinner man med.
Satte mig i bilen och körde till ICA för att handla det jag glömt dagen innan. Parkerade, la i handbromsen, tog de tomma kassarna, handväskan, bilnyckeln och mobilen, sa ”kommer snart” till hunden och rusade in i affären.
Då ringer min mobil.
Ja, ni har hört om det förut. Hört om hur förvirrad jag blir när jag pratar i mobilen, samtidigt som jag försöker att göra något annat, i detta fall plocka mat från butikshyllor efter en handskriven lista.
Slutar jag att prata? Slutar jag att plocka ner matvaror i korgen? Nej då, jag tror igen att jag kan göra flera saker samtidigt – utan risker.
Samtalet avslutas när jag närmar mig kassan. Jag stoppar ner mobilen i väskan, betalar och packar ner varorna i kassarna. På väg ut till parkeringen funderar jag på var jag kan ha lagt bilnyckeln. Händerna är fulla av kassar, så jag kan inte leta, jag bara undrar om jag la den i väskan, i fickan eller… Kunde inte riktigt minnas.
Vid bilen insåg jag snart att bilnyckeln var borta. Den låg inte i handväskan, inte i jackfickan, inte i matkassarna och satt heller inte kvar i bilen.
Jag gick tillbaka in i affären för att kolla om jag lagt den vid kassan. Nej då, där var den inte heller. Jag tog en runda i affären, kollade på alla hyllor jag varit, vid apelsinerna, vid mjölken, men ingenstans fanns min bilnyckel. Jag frågade personalen, men ingen hade sett den. Jag gick igenom handväskan igen. Tog ut allt, precis allt. Men, det hjälpte inte, den fanns inte där.
Efter 30 minuters fruktlöst letande gav jag upp. Tog upp mobilen, ringde B och sa ”du får komma och hämta mig, för jag har tappat bort bilnyckeln…”.
Gick ut till bilen igen. Ställde mig brevid kassarna. Och väntade.
Suckade. Tog några riktigt djupa andetag, då jag plötsligt kände nyckeln. Jag kände fysiskt var den låg. Jag vände ner blicken och såg den också.
BHn buktade nämligen ut lite, just där jag lagt den.