Tänk, hur olika man kan känna.
Här, sitter jag och längtar efter min yngste son, som jag kramade farväl alldeles nyss. Det känns redan tomt och tyst. Hur ska jag klara av att leva utan honom en hel sommar? Och hur ska jag kunna låta bli att oroa mig över allt som kan hända honom?
Detta samtidigt som han sitter i bilen. Drar på högsta volym på stereon, öppnar fönstret – känner friheten fladdra i håret! På väg mot Äventyret! Jobba och bo i Smögen – en hel sommar! Eget hushåll, eget ansvar. Inga föräldrar som tjatar och undrar var han har varit, med vilka, när han kommer hem… Kan det bli bättre?