Jag fortsätter på temat: Flugor.
När jag var liten såg jag ofta svältande barn på tv-nyheterna. Tror att landet de bodde i hette Biaffra. Det jag mest förundrades över då, var hur de kunde stå helt stilla när det kröp flugor över hela kroppen. Att det inte killade alldeles förskräckligt. (Jag var ganska liten och visste inte så mycket om svält… men flugor kände jag till.)
Nu förstår jag lite bättre. Lite.
Utan att i övrigt göra någon jämförelse mellan mitt liv och de barnen jag såg på tv som barn, börjar jag att förstå hur man ger upp – och anpassar sig. Finner sig i det man ändå inte kan göra något åt. Flugorna.
För barnen i Biaffra fanns det som var värre. Mycket värre.