Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Enligt min plan, skulle lammen komma ut efter den 30 maj – då B är hemma och allt studenfestande är över.
Nu blev det inte så. Det blev så här, i stället.
Tre av våra, allt tjockare, tackor, tyckte att idag var en jättebra dag att lamma på. Och gjorde det ute i hagen.
Allt gick dock fint. Tackorna har rutin (i alla fall dessa tre). De gick snällt med mig, när de skulle in i lammningsboxarna. Gav sina små di och tuggade samtidigt i sig höet jag ställt fram. Drack varsin halv hink vatten och tittade på mig med tacksam blick. De vet att jag finns där för att hjälpa till. De känner mig. Litar på mig. Jag log tillbaka.
Det är ändå helt fantastiskt – även om tidpunkten skulle kunnat vara en annan.
Men, vem rår över livets gång?
Inte jag, i alla fall.