Jag vet inte hur många gånger jag bestämt mig för att skriva upp små kloka saker i en bok. Glad, går jag till pappershandeln, väljer ut min anteckningsbok med stor omsorg. Vad den kostar spelar ingen roll, för den här ska användas flitigt. Den ska följa mig, vart jag än går. Jag ska sitta och fundera, skriva ner mina tankar, rita av vackra eller udda saker som kommer i min väg.
Ja, det är ingen måtta på vad denna lilla bok och jag ska åstadkomma tillsammans!
Några månader senare hittar jag boken. Tom.
Jag lär mig ingenting av detta utan går snart och köper en ny. En ännu finare bok. Ännu dyrare bok. Som om det var på den, det hängde…
Men, ibland, skriver jag ner små kloka saker jag hör. Fast, då mestadels på lösa lappar, gamla tidningar, gamla kvitton, i marginalen på någon sida i telefonkatalogen eller vad som nu ligger närmast till hands.
Det mesta försvinner dock ner i pappersinsamlingen, när jag får mina ryck – ”nej, vad här SER UT!” – och langar allt pappersskräp i papperspåsar för vidare färd mot insamlingsstället.
Men NU idag, hittade jag en lapp!
På den står det:
”Det är klart att jag är udda – jag är bara en!”
G 17/2-2008
Inte mina ord, men mycket kloka.