Jag funderar ofta på hur det var ”förr i tiden”. Har läst många böcker om historia, frågat de som varit med, sett på tv. Men, hur mycket man än studerar det blir ändå inte samma sak som att vara DÄR.
Ser på gamla fotografier av Stockholm. Spårvagnar som rullar, skepp som kommer in med stora laster av ved till Skeppsbron, människor (alla i hatt!) som springer runt med en massa stora paket i händerna.
Känner ett visst vemod, tror att ”allt var bättre förr”, men inser ju samtidigt att det är helt fel. Vi bara MINNS det så. (Och, tur är väl det.)
Kan ändå inte låta bli att drömma mig tillbaka. Långt tillbaka. Kanske ändå till 1700-talet…
Skulle ge mycket för att få leva en dag i Stockholm för 250 år sedan. Då som man, förstås, då en kvinna inte hade samma möjligheter att fritt röra sig som hon ville eller ens tala med vem hon ville.
Skulle vilja vara Bellman. En man av folket – men ändå en som hade tillträde till hovet. En som var kreativ, hitttade till alla lönnkrogar och levde ”rövare”. Kanske inte, ändå… Han hade det nog inte så lätt, ofta pank och fick emellanåt sitta i finkan för sina synder. Men, om man kunde få vara en person i hans närhet, kanske.
Skulle också ge en hel del för att få gå till Vasaparken och åka grillor med min pappa, en solig vinterdag – säg 1945. Hur skulle det vara? Vad hade han på sig? Hur såg grillorna ut? Och hur lät det när han och kompisarna pratade med varandra? Som i en gammal pilsnerfilm?!
Eller, bäst av allt. Stå på Kungsgatan den 7 maj 1945. Det är FRED! Vi firar. Skrattar, sjunger och dansar – fulla av framtidstro! Från kontorsfönstren kastas konfetti ner över oss. Allt känns underbart!
… allt är svart-vitt?