Jag har fått mitt startnummer!
Det här innebär att jag alltså ska springa Tjejmilen. Det har känts lite overkligt hela tiden, trots att jag tränat så länge. Skulle JAG springa runt bland en massa ”galna tanter på Djurgården”? Såna där svettiga, idrottintresserade, sportfånar??!! Jag, tävla? I en sport? Låter helknasigt. Det är nåt som inte stämmer. Det har jag förstått hela tiden. Frågan är bara, vad?
När jag gett mig ut, tidig morgon, mitt i en stad (Göteborg, sist), iklädd cykelbyxa, sport-BH, linne, midjeväska med iPod och mobil, svindyra (och lika fula) löpskor, har det inte känts som jag. Det ÄR inte jag. Det måste vara en annan människa, som bara ser ut som jag.
Jag joggar min runda och möter då ofta andra joggare, lika fult klädda, i ”spåret”. Morgonpigga sportfånar, som flåsande kommer springade emot mig, lyfter ena handen till hälsning och säger ”hej”. Till mig. Som om jag vore en av dem??!! Ser de inte skillnaden? Har jag lyckats lura allihop? Är min förklädnad så bra?
Nåja. Jag ska nog ta mig igenom även detta.
—
Målet – 1 mil under 60 minuter – får jag snart överge. Sprang (det vill säga, varvade rask gång med snabba löp) igår 8 km på 62 minuter. Samma hastighet, men 10 km, hade gett en sluttid på 1 timme och 17-18 minuter. Inte ett dugg bättre än förra veckan.