Vi gick upp klockan 5. Ja, du läste rätt – klockan 5. Man kan inte tro det, för vanligtvis går jag bara upp vid den tiden om jag har en flygplanstid att passa. Och barnen, knappt ens då.
Men, detta var en mycket speciell dag. Det var dagen då Kossan skulle sjösättas. (K står brevid mig och har synpunkter, han säger ”skriv ’kastas i sjön’, det heter så, jag har hela mitt liv kastat båtar i sjön”. Men, nu är det jag som bloggar. K får skriva som han vill. På SIN blogg. Om han hade haft någon.)
De (SMHI) hade lovat kyligt väder, motvind och elände. Jag var beredd på det värsta och hade klätt mig därefter. Bävernylonoverall, mössa, halsduk och vantar. Lovika. (Det visade sig vara mindre bra, men tanken var god…)
På varvet var vår båt bland de första som kom i sjön. Skönt, för vi hade ju en lång dag framför oss. Kossan skulle seglas från Saltsjöbaden, där hon sjösattes, till Ramsmora på Ljusterö, där hon framöver skulle ha sin hemmahamn.
Efter sjösättningen grytade B och J till mastkranen, dit K och jag tagit oss med bilen, för att masta på. B hade någon idé om att vi skulle masta på ute till havs, men den idén var det ingen annan som köpte. Varför masta på till havs, när det fanns en kran? Vi letade reda på vår mast och trasslade ut alla stag, vanter (ja, vad heter det?) och spridare, så att allt låg rätt innan masten restes. Allt gick som smort. J fick till och med på vindexen utan att den pajjade. En prestation.
Allt klart för avfärd. Killarna och B grytade ut och jag satte mig i bilen.
Vid Waxholm skulle vi delvis byta besättning. Det vill säga, B skulle bytas ut mot mig. Det skulle nog ta sin tid, tänkte jag, och åkte till puppi för att deklarera. Knappt hade jag skrivit under, på heder och samvete, så ringde telefonen.
”Vi är i Waxholm, om en timme!”
In i bilen och full fart norrut.
Letade parkering för bilen, satte på mig overallen och letade upp Kossan, som, enligt uppgift, skulle ligga förtöjd utanför Systemet. Sprang så fort jag kunde ner mot kajen, med hunden i ett snöre från Watski-butiken, och såg snart mina sjömän vinka mot mg.
Hoppade snabbt ombord och sa ”hej då” till B, som gick mot bilen.
Iklädd (nedhasade) jeans och jacka, hade J hunnit bli ganska kall på vägen till Waxholm och tog tacksamt emot överlevnadsoverallen jag fått av puppi.
Vi grytade genom Stegesund.
Sen satte vi segel.
Nu seglade vi! Första seglingen för säsongen. Första seglingen med Kossan!
Jag vet inte om ni fattar hur härligt det är. Att stänga av motorn. Att drivas med vinden. Tystnaden. Havet. Solen (nåja…)
Vi hade vinden mot oss, så det blev kryss. Men, vad gjorde det. Vi var ute på havet!
Snart blev vi hungriga så jag gick in för att bre några mackor. Precis då kom en kastby som fick vattnet att rinna in i sittbrunnen och stå upp i sidofönstren på Kossan. Inte så kul. Tyckte jag. Barnen bara skrattade och retade mig, sa att jag var feg. Jag är inte feg, men jag tycker att det onödigt att välta båten när det är 5 grader i vattnet. Dessutom är det närmast omöljigt att bre mackor när världen är upp och ner…
Vid 16.30 kom vi fram. Trötta och glada. B mötte oss och körde oss hem. Knappt hade han hunnit lägga i handbromsen förrän barnen klev ur bilen och gick och la sig. K fick inte ens av sig jackan och ryggsäcken. Han sov med de på. På soffan.
En hel dag. En hel, lång, dag, med frisk luft gör att man sover bra. Med, eller utan ryggsäck.