Det var väl nån gång på 80-talet – i persondatorernas barndom – som jag fick min alldeles egna diskett. Den var på hela 720 kb. Otroligt. Mycket. Tyckte jag… och skrev mitt namn så fint jag kunde på den lilla etiketten.
Jag var så rädd om den, min egna blå diskett. Det var ju denna lilla plastskiva som skulle innehålla allt jag framöver skulle komma att producera i mina datorer.
Trodde jag.
Det dröjde dock inte länge innan jag förstod att så inte var fallet.
Jag behövde fler disketter. Och ännu fler. Snart insåg jag att jag var tvungen att ha ”större grejer”. Räddningen blev SyQuest-skivan! Wow!
De lite större SyQuest-skivorna rymde hela 88 Mb, om jag inte minns fel. Köpte in ett stort antal till kontoret. Jag var räddad!
Tyvärr var dessa SyQuest-skivor ganska dyra och ”försvann” ofta i samband med att jag levererade material. Dessutom behövdes en separat SyQuest-station till datorn för att kunna läsa skivorna. En station som oftast inte startade om man inte svor en lång ramsa och samtidigt slog något hårt på den.
Hm… Kändes inte bra. Måste hitta en annan lösning.
Utvecklingen går dock framåt och snart kom zip-skivorna. Mindre, billigare och rymde än mer data. Fast, även de behövde en separat station – av annan sort än den jag redan hade… Ok, en sådan köptes in. Den nya stationen behövde man inte slå något hårt på för att den skulle starta. Nya datorn hade ju dessutom en inbyggd station, så problemet var övergående. Livet kändes ok.
För ett tag.
Snart dök den välkända känslan upp igen. Nej, det här går inte! Datorn är full! Zip-skivorna är för små! Måste göra mig av med filer, måste kunna leverera allt större datamängder. Vad göra?
CD-skivan! Yes! Yes! Yes! Billig och rymde ungefär 700 Mb. Nu visste jag hur jag skulle kunna leverera mina jobb och dessutom lagra dem på ett fiffigt, billigt och smidigt sätt. Härligt!
Detta fungerade ganska länge, men det är klart att dagen, då även cd-skivan kändes för liten, kom.
Igår inköptes 1,7 terrabyte hårddisk.
Vet inte ens hur mycket det är. Men, det låter ju som om jag skulle kunna klara mig ett tag. Jag har dock trott det förr och inser att det bara är en tidsfråga innan även detta utrymme känns för trångt.
Jag börjar att bli luttrad.