Ja, jag vet. Detta inlägg borde tillkommit för länge sen. Närmare bestämt den 4 oktober. Men, nu hann jag inte med det. Jag bakade bullar. Det är mycket viktigare än att blogga.
Att baka bullar är avstressande och roligt. Det doftar underbart i köket. Barnen kommer in och får ett sånt där härligt leende på läpparna, lägger huvudet på sned och frågar ”får jag en snutt?” Snutten är alltså den ände på bullrullen som det inte blir några bra bullar av, men är god som deg. Snuttarna läggs upp på ett fat men slukas ganska snabbt av förbigående barn.
Jag är en Bullmamma. Och det är jag stolt över. Jag hade ingen bullmamma själv, men väl en Bullfarmor. Är detta något som hoppar över varannan generation? Kommer mina barn inte att baka bullar till sina barn?
När jag var liten och kom hem till min kamrat K efter en skoldag, stod hennes (bull)mamma i köket och frågade oss om vi ville ha nygräddade bullar. Och kanske en kopp varm choklad med vispgrädde till? Ooh, jaaa, tack! sa jag. K sa ingenting. För henne var detta vardag.
Nu är vi stora, både K och jag. Och har egna barn. K bakar inte till sina, men jag till mina.
Nu föll det sig faktiskt så att ett av mina barn hamnade i samma klass som ett av hennes. Ks flicka kom en dag på besök hos oss – och jag hade precis bakat bullar! Vill du ha, frågade jag. Du kan få choklad med vispgrädde till…
Hon tittade upp, såg så glad ut och svarade ”Ooh, jaaa, tack!”
Jag fick nu alltså möjlighet att ”betala tillbaka”, det jag en gång fått av just den flickans mormor…
