Hur lycklig är du – på en skala från 1 till 10?
En intressant fråga. Men, med ett ännu intressantare svar.
Under andra världskriget stäldes den frågan till ett stort antal människor i Sverige. Det genomsnittliga svaret blev 7. År 2005 ställdes samma fråga. Det genomsnittliga svaret, detta fredsår, blev 4.
Vad kan man dra för slutsatser av det?
Det första man slås av är att den upplevda lyckan är starkt kopplad till ens förväntningar. Till kontrasterna. Och att den är mycket subjektiv.
1943 ”Vi har i alla fall potatis!”
2005 ”Potatis!? Jag vill ha oxfilé!”
Man kan också fundera över ordet ”nöjd”. Vad är det? Hur når man dit? Vill vi dit?
Ibland känns det som om missnöjdheten tycks sprida sig. Och öka i samma takt som välståndet. Många människor är idag olyckliga, utbrända eller mår inte bra. Trots att de rimligtvis borde ha förutsättningarna att vara lyckliga. Skulle åtminstone upplevt det så, om de levt under samma omständigheter 1943…
Det handlar alltså om hur vi UPPLEVER livet. Mer än om hur det verkligen ÄR. (Eller, är det samma sak…?)
Ibland, när jag känner mig missnöjd med vad livet gett mig, tar jag fram vågen. Nej, inte den som talar om för mig att jag väger för mycket. Utan vågen i huvudet.
Jag lägger allt elände i ena vågskålen och allt som är positivt i den andra. Jag vet inte hur det ser ut i era liv, men min positiva vågskål har hittills alltid vägt tyngre. Om man tänker efter.
En granne sa en gång till mig, ”har jag inte fått det jag vill ha, vill jag ha det jag fått”. Hon såg nöjd ut. Hon hade bestämt sig för att tänka så. Hon sa att hon mådde bra då.
Kan man lära sig något av det?
Eller står detta i strid med nödvändig utveckling – såväl personlig som i samhället i stort?
Går det att både vara nöjd OCH att sträva framåt?
Brottades med de frågorna en längre period. Frågade alla jag kände. Fick många olika svar. En sa dock, ”ja, man kan vara nöjd med en del saker och sträva efter förbättring när det gäller andra”. Kanske är det så.
Nu känner jag att jag inte är riktigt konsekvent. Å ena sidan förespråkar jag en större tacksamhet över det vi har. Å andra sidan ifrågasätter jag vad som händer om vi skulle svarat ”10” på frågan om hur lyckliga vi känner oss.
Men, man måste inte vara konsekvent. Man FÅR fundera. Det är OK att inte ha svar på allt. Att ändra sig. Ellerhur?
Denna illustration, ”Maslows behovstrappa”, kan man också fundera över…
