… tills K fyller 19 år. Hur är det möjligt? Hur gick det till?
Tiden är en otrolig uppfinning. Den bara går och går. Alldeles av sig själv. En av de få saker man inte behöver skjuta på för att få det att gå framåt. Man kan sitta på en stol. Ligga i en soffa. Under en fleecefilt och blunda. (Som jag gjort idag.) Man kan göra vad som helst. Eller ingenting. Tiden struntar i det och tickar bara på… Känns bra, på något vis. Pålitligt. Tryggt.
tankar från hängmattan