Jag gick igenom Stureparken. Inte något ovanligt med det, det gör jag ofta. Men just denna gång hände något som inte är lika vanligt. En, för mig helt främmande, man stoppade mig och frågade ”ser du björktrasten?”.
Vände min blick upp mot trädkronorna, men såg ingen fågel. ”Nej…”, svarade jag lite tveksamt. Vad var han ute efter? Han såg ju helt normal ut. Nykter och så. Och, mitt på dan. Prata med främmande människor. I Stockholm.
Det kändes lite skumt, men samtidigt blev jag ju nyfiken. Inte så mycket på björktrasten, utan mer på varför han tyckte att det var så viktigt, att han stoppade mig för att fråga om jag också sett den. Han ville uppenbarligen dela en upplevelse med mig.
”Var ÄR den?”, frågade jag. ”Där”, sa han och pekade mot en björk. En björk där det inte satt en endaste fågel, så vitt jag kunde se. Han gick närmre och pekade igen, ”DÄR!”. Han pekade nu på en knöl på björken, där det förmodligen suttit en gren för länge sen. DÅ, såg jag.
Jag tittade och log. ”Vad roligt!”, sa jag. ”Ja, visst ÄR det!”, sa han och log tillbaka.
