Idag känns det i kroppen. Ordentligt. Ryggen och låren är halvt döda och en allmän stelhel har infunnit sig – som om jag sovit i tält i 3 veckor – utan madrass.
Igår kväll sprang jag Midnattsloppet för första gången, men sannolikt inte den sista. För det var jättekul!.
Vi startade vid Zinkensdams IP kl 22.15. Sprang Ringvägen framåt. Det känns som om man är en liten del i en stor oformlig massa, som hela tiden rör sig framåt. Böljar fram över gatorna. Runt om står publiken och hejar på. En och annan ur denna publik ”ramlar” ut i gatan, från någon närliggande uteservering. Det gäller att se upp. Sambaorkestern var på plats, liksom ett stort antal andra orkestrar. Överallt hördes ljud – från musik, från publik, från tutande taxibilar. Helt otroligt!
Två problem dök upp, strax före min start.
Jag hade glömt bananen jag tänkt äta i väskan som J tagit med sig. Jag var hungrig!
Jag var kissnödig, hann inte göra något åt det.
Ganska snart hade jag glömt att jag var kissnödig men hungern gjorde sig påmind redan efter 1 km. Vad göra? Ringa G, som skulle stå och hejja på mig längre fram? Jo, jag försökte men hon svarade inte på hemtelefonen (var väl ute och tittade på de första löparna, så klart). Jag sprang för fort för att samtidigt kunna leta efter hennes mobilnummer i min telefonbok. Det fick bero. Plötsligt såg jag en välkänd skylt – grön, orange och röd – 7eleven! Yes! Jag är mitt i stan och butikerna är fortfarande öppna! Jag sprang snabbt av banan och in i butiken. Ryckte åt mig en banan och gick till kassan med en hundralapp i näven. Killen, som var något trögtänkt, fattade noll när jag försökte säga ”ja men, snabba på lite nu, jag vill inte tappa så mycket tid”. Han bara stirrade tillbaka och räknade lååångsamt upp min växel. Jag rafsade åt mig pengarna, tog bananen och sprang ut och in i loppet igen. Åt snabbt upp min frukt och kände mig genast mycket bättre.
Backen upp till Sofia kyrka hade jag bävat inför. Den är lång och den är brant. Det känns i kroppen även om man blir upplyft av att hela vägen upp kantades av marschaller på båda sidor – mycket vackert! Jag sprang på och rätt som det var, var jag uppe. Om ni inte tror mig så kommer här ett bildbevis.
Min vän G ingjöt nytt mod i mig på 3 olika platser längs banan. Hon stod där, med sin svenska flagga, viftade och skrek ”Heja Camilla!”. Man får lite extra spring i benen då, det är märkligt men så fungerar man.
Till alla ni, som inte sprungit detta lopp – gör det!
—
Kan tyvärr inte skriva vilken tid jag fick. Midnattsloppets server ligger nere… 🙁 På min klocka ser det dock ut som om jag klarade milen under 1.10, vilket jag anser vara bra med tanke på min form och alla backar i loppet. Återkommer med mer exakt besked, när jag vet.
