tankar från hängmattan
I år är det ”svampår”, säger de som vet. Själv vet jag ingenting om svampar. Därför plockar jag inte svamp, trots att jag älskar att vandra i skogen och ser massor av fina svampar i alla möjliga olika färger och former. Nej, det är för farligt.
Den fina röda, med vita prickar vet jag dock att man ska undvika.
Det blir ingen start i Stockholm Halvmarathon, för min del, på lördag.
Har räknat ut att jag måste springa varje kilometer på max 7,5 minut – i genomsnitt. Det känns inte roligt. Det skulle bara stressa mig och eventuellt skada mig. Nej, det vill jag inte. Det är inte värt det.
—
”Livet är det längsta du har – man kan inte säga att det är kort.”
Jag citerar min kloke son, J, som sa dessa kloka ord i går kväll.
Visst ser jag glad ut? Jag är glad, också.
När bilden togs hade jag cirka 200 meter kvar till mållinjen. De kändes lätt att springa, konstigt nog. Tänk, vilka oanade krafter man har. Vid 9 km är man helt slut. 800 meter senare har man massor av spring i benen. Var kommer det ”springet” ifrån? Jo, hjärnan.
Jag har läst en artikel om hur hjärnan fungerar under ett halvmarathonlopp. 2 timmar före start är man orolig. 2 minuter före start är man stressad. 2 km in i loppet har allt detta släppt och man känner bara glädje. Efter någon mil börjar det att kännas tungt. Man tror inte att man ska klara av det. Kroppen säger ifrån. Det är hjärnan som spökar, den försöker att rädda en från fysisk kollaps. Men, det går att lura hjärnan, genom att bevisa att den har fel. Spring bara vidare, så lär du hjärnan att inte varna i onödan. Efter ytterligare några kilometer börjar självförtrondet återkomma, för att svacka igen, vid cirka 18 km. Men, nu vet man att det inte är långt kvar, så man kämpar på, trots att orken verkar vara slut. När man passerat 2 mil är det ”bara” att spurta. Man ”ser” målet framför sig och tror sig igen klara av det. Vilket man gör.
Det här med att lyssna på kroppen är alltså inte alltid rätt. Om man lyssnar för mycket kommer man ingen vart. För, kroppen är lat. Jättelat. Den vill inte att du ska ta ut dig. Den vill inte att det ska göra ont någonstans. Den vill bara ha vila. Och socker. Och fett.
Har alltid trott på trots. Det fungerar. Liksom tjat. Alla föräldrar som försöker säga något annat till sina barn, ljuger.
Detta innebär dock inte att jag säkert kommer att starta i Halvmaran på lördag. Det finns gränser för hur mycket jag kan trotsa min kropp. Min kropp är inte tränad tillräckligt. Har ännu inte fattat något beslut om hur jag gör. Återkommer när jag vet.
Tjejmilen i går var jätterolig. Stämningen, alla 25.000 tjejer, all musik, all glädje. Man lyfter och kan inte låta bli att vara glad, även om det värker i hela kroppen och man är helt slut efter 10 kilometer. Skavsår under höger arm och en sten i höger sko, gjorde det inte bättre.
Jag startade i samma startgrupp som förra året, grupp 5. Vi som tror att vi ska springa på 59-60 minuter. Vi var många i startfållan, cirka 2500 tjejer. Det är trångt. Startskottet går av och det finns inte en chans att kunna springa. Det är alldeles för många framför en. Det är bara att avvakta tills klungan löser upp sig lite. Trots det kunde jag inte låta bli att ”sick-sacka” (hur stavad det egentligen?) mig framåt. ”Alla” säger att man ska ta det lugnt i början, för att orka ända till slutet. Det är inte sant. För, om man tar det lugnt i början blir man superstressad när man ska försöka ta igen det man då missade, i slutet. Nej, det gäller att ligga på från start, om det går. Ingen kilometer får gå långsammare än 6 minuter, helst.
Min första kilometer tog 8,5 minut… Jag insåg redan då att det skulle vara svårt att ta igen det. Jag hade alltså redan efter en kilometer förlorat så mycket tid att min förhoppning om att kunna springa loppet ”under timmen”, var kört. Det innebär dock inte att man inte ska försöka.
Så, jag är väl nöjd med min tid – 1.04.04. Målet att springa på en timme står kvar, men det gör jag en annan gång.
Är anmäld till Premiärmilen på Norra Djurgården, som går av stapeln den 29 mars, nästa år. Kanske blir det då?
Snart, alldeles snart ska jag springa lopp igen! I morgon kl 12.40 startar jag i Tjejmilen – tillsammans med 25.000 andra tjejer. Ska bli så roligt!
Jag är nu inne i förberedelsefasen. En viktig fas, som får ta den tid den tar. Jag plockar fram de saker jag kommer att behöva i morgon. Detta för att jag vet att min hjärna kommer att vara ganska urblåst i morgon förmiddag. Den blir det, när nerverna börjar göra sig påminda. ”Pirret” tar liksom all tankekraft ifrån mig. Därför tänker jag idag.
På min säng ligger således följande: springbyxor, sportbh, sköna trosor, nya strumpor och den nya, svarta springtröjan jag köpte igår på Östermalms IP. Nummerlappen och chipet ligger brevid. Under sängen står mina älskade springskor – mina Sauconys.
Det var den första högen med viktiga saker. Det finns en till…
I min andra hög ligger vätskebältet, mobilen, mobilfodralet, stoppuret, lite toapapper (!) och läppstiftet. Denna hög ska i morgon kompletteras med en smörgås eller en banan. I detta lopp har jag ingen möjlighet att springa av banan för att köpa mat, som sist. Nej, nu gäller det att vara förberedd. Jag tänker inte springa hungrig.
I kväll ska jag äta färsk pasta. Göra en god sås till… grönsaker och mozzarella, kanske. Till detta serveras vatten. Jag ska också ta bort alla hårstrån på benen. Allt, för att minska luftmotståndet, eller… ok, jag är fåfäng. Sen kommer fotbadet. Mycket viktigt. Mina fötter ska pysslas om ordentligt, de ska ju ta mig fram 1 mil. De ska filas och smörjas in. Tånaglarna ska klippas och målas röda. Ja, jag vet, det syns inte. Men, det känns!
Sen ska väl allt vara klart för start?
Igår kväll kom jag på att jag inte har någon iPod längre – jag har en ”ARG-pod”.
Jag har nu överlevt flera månader utan min kära iPod. Det har inte varit lätt, men det har gått. Nu börjar jag att tröttna på det. Jag vill ha den när jag springer! Ok, det är trevligt att lyssna på naturen – fåglarnas kvitter och vindens sus – men jag är en modern människa, jag vill lyssna på musik när jag springer!
”Use iTunes to restore”, stod det på displayen, det har jag berättat om tidigare. Då gjorde jag inget åt det, för jag misstänkte att det skulle innebära att all min musik som fanns på iPoden skulle raderas. Något jag absolut inte ville riskerna eftersom den hårddisk där all musik låg uppbackad hade pajjat…
Nu är läget annorlunda. K har ju fixat hårddisken, i alla fall datan på den, så musikfilerna är räddade (tills vidare, i alla fall). Nu skulle jag kunna följa uppmaningen på displayen.
Kanske gör jag det idag…? Eller i helgen…
Springa kan jag hur som helst inte göra, oavsett vad som händer med min iPod. Jag är nämligen vrålförkyld. Snorar, nyser och hostar. Känner mig matt och trött, men har ingen feber. (För det är väl så att man inte har feber, så längre man inte har kollat?) Jag hade planerat att träna 5-6 pass mellan Midnattsloppet och Tjejmilen. Av det har det blivit – noll. Hittills. Jag hoppas fortfarande på att ett under ska ske. Att jag ska vakna upp pigg och frisk nästa dag, att solen ska skina på min näsa och säga ”välkommen ut i springspåret!”. Det är fortfarande 9 dagar kvar till Tjejmilen. Det kan gå. Nej, det där lät fel – det måste gå.
Min mamma har väldigt regelbundna frukostvanor. (Liksom min pappa, men det bloggar jag om en annan dag.) Hon äter en stadig, näringsrik frukost tillsammans med sina djur – katten, hunden, papegojan och nu på sommaren – ett stort antal getingar. Alla är välkomna att dela hennes frukost.
Frukosten består av 1 kokt ägg, som äts utan salt. Två smörgåsar, båda med ett tjockt lager av extrasaltat bregott under pålägget, som på den ena smörgåsen är skinka med gurkskivor och den andra ost med paprikaringar. Till detta dricks en liter te av bästa sort. I teet har hon honung. Mycket honung. Minst två-tre stora skedar i varje kopp. Det blir något kilo honung i veckan, det.
Vad serveras djuren, kan man undra. Jo, fågeln, den kanibalen, delar hennes ägg. Hunden och katten får någon tugga av smörgåsarna. Getingarna får honung.
Till mammas frukostritualer, som tar cirka 2-3 timmar, ingår att läsa Dagens Nyheter. Tidningen gås noggrannt igenom del för del. Ja, sportdelen läggs förstås undan, men i övrigt missar hon ingenting. När sen klockan är fram emot 11 på förmiddagen är hon redo att möta dagen. Tillfreds i både kropp och själ.
Något att ta efter?
Åh, vad jag längtar tills jag får springa lopp igen! Det var ju så himla kul att springa Midnattsloppet. Längtar som en galning till Tjejmilen den 31 augusti. Hoppas igen på en tid under timmen. Det kan gå, även om det är osannolikt. Ska försöka i alla fall.
Det kanske blir mer spring, även efter Tjejmilen. Fick mitt startbevis till Stockholm Halvmarathon med posten idag…
Förra året (ja, jag var anmäld även då) slängde jag det direkt. Jag hade tidigt beslutat att inte starta. Trodde aldrig att jag skulle klara av det – dessutom skulle jag tjejsegla den helgen. Något som väger tungt.
I år öppnade jag kuvertet. Har läst igenom allt. Vill starta. Att jag ska lyckas ta mig igenom de 21098 meterna är inte mer troligt än förra året, snarare tvärtom, då min form är sämre i år. Men nu vill jag försöka.
Jag startar i sista startgrupp, klockan 16.50. Risken finns alltså att jag kommer att komma i mål allra, allra sist. Men, om jag bara kommer i mål, så är det bra, tycker jag. En ännu större risk är att jag tvingas bryta loppet före målgång på grund av stopptiderna. Är jag inte vid kontollen vid Tegelbacken/Vasabron kl 18.25 måste jag bryta. Liksom om jag inte kommer i mål före 19.35. Maxtiden att springa loppet är alltså satt till 2.45. Det är snabbt det.
—
Hur kunde min hjärna bli så här? Den tänker bara på att springa. Jag, som inte alls är en sportig person. Har aldrig varit. Jag, som gjorde vad som helst, till och med gipsade min egen vänsterarm, för att slippa gympan i skolan… som inte kan fånga en boll och som hatar all sport i tidningar och på tv. Konstigt är det.
Det är jättedumt att frukten banan så starkt förknippas med idrottsutövande, sånt man kan göra på en bana, i bestämd form banan. Allt är helt ok, tills man börjar blogga om det. De två orden, som ser exakt lika ut i skrift, men uttalas och framför allt betyder helt olika saker, förvirrar mig.
Nästa gång köper jag ett äpple på 7eleven. OK?
Under 1.10. Jättemycket under! Tänk, jag hade kanske kommit under 1.05 om jag inte varit och shoppat banan på 7eleven… eller så hade jag svimmat på väg upp till Sofia, av närgingsbrist. Bananen behövdes. Den dryga minuten får man ta.