Publicerat

Mot nya mål

Nu, när jag springer mina 20 minuter 2-3 gånger i veckan, har något nytt infunnit sig. Tristessen. Jag tycker att jag ser samma vyer och hör samma musik. Jag blir inte lika slutkörd efter ett springpass längre. Vilket resulterar i att det inte känns som om jag GJORT något. Jag är helt enkelt inte lika nöjd.

Vad göra?

Nya skor? Ja. Gick igår in i Löplabbets tjejbutik för att köpa nya skor. Fick springa på löpband, blev filmad och analyserad. Tills slut hittade jag SKORNA. Lika fula som de jag hade tidigare, men något stadigare, bättre svikt men framför allt – NYA.

Nytt mål? Ja. Mitt nya mål blir att kunna springa 60 minuter (= 1 mil) utan att dö. Detta beräknas ta 12 veckor. Kan det gå?

Ny musik? Nu blir det lite krångligare. Ska jag behöva göra tre nya låtlistor i veckan? En till varje pass. Det verkar väldigt jobbigt. Finns det något annat sätt att mäta tiden – samtidigt som jag lyssnar på musik – och springer? Får fundera på det.

Planen.
Som det ser ut just nu, planerar jag att starta mitt nya program måndagen den 12 september. Då springer jag min första mil lördagen den 3 december… på pappas födelsedag. I mörker, snö och slask… Ja, vi får väl se hur det går med det. Vädrets makter rår jag inte över.

Dag 1
(t ex måndag)
Dag 2
(t ex onsdag)
Dag 3
(t ex lördag)
Vecka 1
10 min löpn
2 min gång
10 min löpn
2 min gång
Totalt 24 min
10 min löpn
2 min gång
10 min löpn
2 min gång
Totalt 24 min
20 min löpn
5 min gång
Totalt 25 min
Vecka 2
15 min löpn
2 min gång
10 min löpn
2 min gång
Totalt 29 min
15 min löpn
2 min gång
10 min löpn*
2 min gång
Totalt 29 min
25 min löpn
2 min gång
Totalt 27 min
Vecka 3
10 min löpn
2 min gång
10 min löpn
2 min gång
10 min löpn
2 min gång
Totalt 36 min
10 min löpn
2 min gång
10 min löpn
2 min gång
10 min löpn
2 min gång
Totalt 36 min
30 min löpn
2 min gång
Totalt 32 min
Vecka 4
20 min löpn
2 min gång
10 min löpn
2 min gång
Totalt 34 min
20 min löpn
2 min gång
10 min löpn*
2 min gång
Totalt 34 min
25 min löpn
2 min gång
Totalt 27 min
Vecka 5
12 min löpn
2 min gång
12 min löpn
2 min gång
12 min löpn
2 min gång
Totalt 42 min
12 min löpn
2 min gång
12 min löpn
2 min gång
12 min löpn
2 min gång
Totalt 42 min
30 min löpn
2 min gång
Totalt 32 min
Vecka 6
15 min löpn
2 min gång
15 min löpn
2 min gång
15 min löpn
2 min gång
Totalt 51 min
25 min löpn
2 min gång
10 min löpn*
2 min gång
Totalt 39 min
35 min löpn
2 min gång
Totalt 37 min
Vecka 7
15 min löpn
2 min gång
15 min löpn
2 min gång
15 min löpn
2 min gång
Totalt 51 min
15 min löpn
2 min gång
15 min löpn
2 min gång
15 min löpn
2 min gång
Totalt 51 min
40 min löpn
2 min gång
Totalt 42 min
Vecka 8
30 min löpn
2 min gång
10 min löpn
2 min gång
Totalt 44 min
30 min löpn
2 min gång
10 min löpn*
2 min gång
Totalt 44 min
45 min löpn
2 min gång
Totalt 47 min
Vecka 9
15 min löpn
1 min gång
15 min löpn
1 min gång
15 min löpn
1 min gång
Totalt 48 min
15 min löpn
1 min gång
15 min löpn
1 min gång
15 min löpn
1 min gång
Totalt 48 min
40 min löpn
2 min gång
Totalt 42 min
Vecka 10
35 min löpn
2 min gång
10 min löpn
2 min gång
Totalt 49 min
35 min löpn
2 min gång
10 min löpn*
2 min gång
Totalt 49 min
45 min löpn
2 min gång
Totalt 47 min
Vecka 11
20 min löpn
1 min gång
20 min löpn
1 min gång
Totalt 42 min
20 min löpn
1 min gång
20 min löpn
1 min gång
Totalt 42 min
50 min löpn
2 min gång
Totalt 52 min
Vecka 12
20 min löpn
2 min gång
10 min löpn
2 min gång
Totalt 34 min
30 min löpn
2 min gång
5 min löpn*
2 min gång
Totalt 39 min
10 km eller
60 min löpn
Totalt 60 min

* = löpning i hårt tempo

Jag förstår att detta ser frestande ut att prova. Att börja springa, alltså. Men, om du inte sprungit alls förut, så starta med mitt första program. För säkerhets skull. Kör det 3-4 gånger i veckan. Det gjorde i alla fall jag.

Spring
Gå
Upprepa
Vecka 1
30 sek
90 sek
10 ggr
Vecka 2
60 sek
60 sek
10 ggr
Vecka 3
90 sek
90 sek
7 ggr
Vecka 4
2 min
1 min
7 ggr
Vecka 5
3 min
1 min
5 ggr
Vecka 6
4 min
1 min
4 ggr
Vecka 7
6 min
1 min
3 ggr
Vecka 8
9 min
1 min
2 ggr
Vecka 9

10 min
1 min
2 ggr
Vecka 10
12 min
1 min
2 ggr
Vecka 11
20 min
–
1 gång

Sen…
finns det faktiskt en fortsättning. Ett program som ska resultera i en halvmara… Jag vet knappt vad det är och vet inte alls om jag vill komma dit. Men, det finns.

Publicerat

Hur kan jag glömma?

Här satt jag på förmiddagen och skrev ihop lite om hur helgen varit (se tidigare inlägg) – och så glömmer jag det allra viktigaste! Vi har blivit med katt!
Mexxa, heter hon. Är cirka 1 år gammal och har tidigare bott i en garderob hos en av mina väninnor. Tanken var att hon skulle få chansen att uppleva något mer i sitt liv – få se naturen, fånga flugor och råttor. Lukta på blommor och gräs. Se solen. Få nya vänner – det vill säga fåren.

Hon kom igår. I en rosa transportbur, som hon helst inte ville gå ur. Men ok, jag förstår, det är inte så självklart att det som är utanför är bättre. Nej, bäst att ta det i sin egen takt.
Hon installerades i lagårn. Fick ärva Caties mat- och vattenskålar. Fick en ”ny” korg och en egen kattlåda. (Ja, hon lär sig nog att kissa och bajsa ute, men innan hon vet…)

Jocke var nere hos henne igår kväll och visade henne nya korgen, var maten och lådan fanns, så att hon inte skulle känna sig vilsen. Sa ”God Natt och vi ses i morgon!”.

I morse var hon borta.
Vi hoppas att hon tagit sig en uppfriskande morgonpromenad och kommer tillbaka när hon är hungrig eller trött.


Mexxa i sin trygga transportbur…


Lite läskigt med nytt hem, är det…

Publicerat

En händelserik helg på landet – eller, som vanligt

Det händer ALLTID en massa saker på en bondgård. Det bara ÄR så. I helgen som varit har vi skördat spelt, planterat om blommor, bakat speltbullar, pillat oss i naveln… Trots att det borde dammsugas har vi INTE gjort det. Och, dessutom, utan dåligt samvete.
Det har tagit många år att skaka av sig det – alla ”måsten”, allt som man ”borde”. Men ingen ska komma och säga att det är lätt att känna sig nöjd med det lilla man åstadkommit, men nödvändigt.

När vi köpte gården, för 10 år sedan, tänkte jag att ”idag ska jag göra det och det och det”. När kvällen kom och jag insåg att jag knappt hunnit med hälften av vad jag planerat på morgonen, kände jag mig värdelös.
Efter ett tag inser man att det inte är någon idé att, varje kväll, skälla ut sig själv för det man INTE gjort. Bättre är att känna sig nöjd med det man HAR gjort.

Detta kan man, men lite övning, använda sig av ÄVEN de dagar man inte gjort någinting alls! Jo, faktiskt. Man måste inse att man bara behöver vara OCKSÅ. Det är inte bara ok, det är livsnödvändigt. För mig.

Det VAR stickigt, men jag var bara tvungen att lägga mig ner för att få med både spelten och Håkans skördetröska på bilden. Och blommorna! Ser du blommorna! Man blir lyrisk, de blå Cecoria-blommorna tillsammans med prästkragarna (som inte är riktiga prästkragar, men jag kallar dem så i alla fall). Om det hade funnit ”lukt-web” hade du kunnat känna dofterna av jord och gräs. Mmm…

Vår klippa Håkan kommer och hjälper oss med skörden, trots att tröskan gick sönder förra året han skulle skörda hos oss. Han borde ha blivit skrämd, men inte! Han ställer upp.
Jocke är också en klippa. Och Klas kom också ut en stund! (Hann dock inte få med honom på bild.)

Det är märkligt, men vi har nu haft sol och värme i snart två veckor. Och jag inser att jag ägnar alltför mycket tid till att oroa mig för att det ska ta slut än att bara njuta. Jag VET ju att hösten kommer snart. Behöver inte oroa mig över det. Dessutom gillar jag höst – om det är fint väder. Du vet, så där hög och fin himmel. Friskt i luften. Härligt att andas. Som att dricka Loka, ungefär. Fast bättre.


Catie finns ju inte längre med oss. Annat än i form av aska i en trä-urna. Jag kunde inte låta bli. Jag har skakat på urnan. Det låter mer som grus än som aska… Ska jag öppna och titta? Får man? Är det makabert? Spelar det någon roll? För Catie, menar jag.

Vi ska nu leta efter en fin plats att begrava henne på. En plats som hon skulle ha gillat. Tills vidare står hon brevid Beethoven på flygeln.

Publicerat

Ja, må han leva, ja, må han leva!

Vaknade med ett ryck och trodde att jag hade försovit mig. Och just idag, av alla dagar, på Bengts födelsedag! Det kändes precis som om mobilen ringt (som jag bara ställer den 1 september – då den 2 september är den enda dagen på året då det är JAG som har ANSVARET att vakna först), att jag hade tryck på ”stäng av larmet” och somnat om. Orkade inte sträcka mig efter glasögonen som låg på nattduksbordet, varpå jag inte hade någon möjlighet att se vad det stod för siffror på klockradion i fönstret.

VARFÖR kan jag inte klara av att vakna själv – en endaste dag?
Jag låg och surnade till på mig själv, tittade lite på Bengt – som tittade TILLBAKA!?
Och VARFÖR kan han inte sova – på sin födelsedag!?

Suck. Kisade mot klockan igen. Blev bländad av solen. Hopplöst. Men… vänta nu, står det inte 06.05? Jo, det ser faktiskt så ut. Jag HAR alltså inte försovit mig!

Skuttade upp ur sängen. Väckte två trötta barn. Ner i köket för att brygga te, ta fram tårtan (som Bengt inte vill ha, men väl barnen) och ta fram alla paket. Bengt hade önskat sig ett lås till nya ytterdörren. ”Finns på Jula”, hade han sagt. Pyttsan! OK, det fanns lås, men ingen i butiken som visste hur de fungerade. Vilka delar som hörde ihop. Vad som passar till vad. Butikskillen på Jula kliade sig i huvudet och kunde efter en lång stund konstatera att ”det här kan inte jag”. Nehe. Jag raffsade åt mig några påsar som såg ut att innehålla saker som passade ihop med varandra. Om de sen passar på dörren, återstår att se…

Hade nu ett paket men kände mig ändå inte nöjd. Det kändes futtigt att komma med ETT enda paket. Ett paket som Bengt redan visste vad det innehöll. Dessutom var risken för besvikelse stor, när han skulle upptäcka att det var FEL grejer. (Bengt KAN nämligen sånt här, till skillnad mot Julas personal.)

Barnen och jag beslöt oss för att leta efter något mer. Klas kom med den strålande idén att köpa en dunkudde. Känner mig dock lite osäker på VEM som skulle få den nya kudden – Bengt eller han själv. Men, eftersom ingen kom med något bättre förslag inköptes en mysig dunkudde på Hemtex. Nu kändes det bättre. När jag sen hittade nya sittdynor till matsalsstolarna började det att kännas helt ok. Inte för att Bengt vill ha kuddar och dynor, men det blev i alla fall två stora paket till. Och fint papper!

Vad är det som är så speciellt med födelsedagar? Att man firar sin FÖDELSE och inte att man blivit ett år äldre är ju självklart, men ändå… Det går inte att komma ifrån, en födelsedag känns speciell i kroppen. Lite av förväntan, vilket är konstigt, för är det någon dag på året som alltid är sig lik, så är det ju ens födelsedag. Trots det, känner man sig liksom lite gladare, känner hopp, något nytt…

Och, må han leva i 100 år. För själv tänkte jag bli 78.

Publicerat

Har storleken någon betydelse?

Hade svårt att somna här om kvällen. Låg och funderade. Tankarna flödade fritt – på gränsen mellan dröm och verklighet.

Då, kom jag på hur det EGENTLIGEN ligger till.

Jag har länge funderat på hur man kommer framåt.
Ska ta ett exempel. Tänk dig en sträcka, från A till B. Börja vid A och gå halva vägen. Fråga dig då om du är framme. Nej, halva sträckan är ju kvar. Fortsätt att gå, stanna vid halva återstående sträckan och upprepa frågan. Du är inte framme nu heller. OM man hela tiden BARA går halva sträckan kommer man aldrig fram.

Försökte få Klas att illustrera detta med någon fin graf eller åtminstone en ekvation. Han bad mig då hämta Jockes miniräknare som ritar grafer, men det orkade jag inte, så jag har nu ritat upp det hela för hand.

Problemet är att om man i praktiken går från A till B, och hela tiden bara går halva sträckan, kommer man så småningom fram i alla fall. Detta borde vara omöjligt men i praktiken kommer fötterna förr eller senare att passera ”mållinjen”. Hur fort det går beror på hur stora fötter man har. Alltså, storleken HAR betydelse. Fötternas storlek.

När jag kommit dit i mitt resonemang, då jag tyckte mig inse hur allt hängde ihop, slocknade jag…

Publicerat

Ny bil?

Jag vill köpa ny bil. Ja, jag vet, det är inte klokt. Min Toyota Corolla är ju knappt ett år (och Puppi kommer att tro att jag blivit galen).

Men, jag har en idé. Om jag byter min Corolla mot Toyotas hybridbil (el/bensin) Prius…

… kanske man slipper betala biltullar i Stockholm nästa år. Eller är det bara etanolbilar som slipper det?

Gissa kan man ju göra, men jag har nu kollat på www.stockholmforsoket.nu där det står att definitionen på en miljöbil är en bil som ”är utrustad med teknik för drift helt eller delvis med elektricitet, alkohol eller annan gas än gasol”. De hade tyvärr ingen lista på ”godkända” modeller, men JAG tycker att Prius ingår i den gruppen.

Ska ringa den där trevliga bilnasaren (det är ju visserligen hans JOBB att vara trevlig) på Toyota i Täby och se (=höra) vad han säger.

Återkommer i frågan.

Publicerat

Årets tjejsegling

Den sista sommarhelgen för i år tillbringade jag tillsammans med mina seglarväninnor – Ullis, Agge, Bodil och Ulrika. Och solen, vindarna och havet!

Vi stack ut från Vissvassviken, där Bodils Maxi77a ligger, i fredags eftermiddag. Bodil hade planerat att vi skulle segla till ”Byttan” för kvällen, men det visade sig att det då skulle blivit nattsegling så vi ändrade oss. Vi hamnde i stället på en jättefin liten ö som hette Tistronskär. Om tilläggningen skriver jag inget.

Lördagsseglingen mot Sandhamn gick bra. Vi hade superfina vindar hela dagen. Kom i hamn redan vid 14-tiden. Hur det gick till vid denna tilläggning, skriver jag inte heller ut på bloggen. Vissa gränser finns det. Inte heller skriver jag något om kvällen i Sandhamn annat än att det var väldigt kul.

På söndagsmorgonen (nåja) tog Bodil och jag en promenad till det berömda bageriet i Sandhamn. Inköpte 5 st seglarbullar och 5 st solbullar och en ”bulle i handen”.

Är nu tillbaka på jobbet efter en skön helg där jag fick tillfälle till ytterligare cirka 20 timmars ”soltankning”. Något jag verkligen behövde efter denna regniga sommar. Nosen är lite röd, men det får man ta.

När man monterar ihop två bilder, som inte riktigt passar i vinklarna, blir det väldigt fult men å andra sidan ser sittbrunnen på Bodils Maxi77a väldigt stor ut!

Publicerat

Rätt ska vara rätt

Måste bara tillägga en sak. En sak som jag tycker är viktig för mitt anseende. INNAN jag bestämde mig för att köpa en ny sladd STÄDADE JAG. Faktiskt.
Det var när sladden trots det vägrade att visa sig som jag fattade beslutet inköp av ny sladd.

Publicerat

Att kunna se alternativen

Gitz sa till mig igår att jag hade lärt henne att alltid försöka se nya lösningar på olösta problem. Ja, nåt åt det hållet i alla fall. Det är ju kul att höra. Önskar bara att det vore sant. Jag ser inte alls superbra lösningar på problem som dyker upp. Ofta låser jag fast vid några få, dåliga, som jag dessutom uppfattar som ”omöjliga”.

Dock, har det löst sig med sladden till kameran. Och, på ett oväntat sätt.
Nej, nej, nej, sladden har inte plötsligt dykt upp på mitt skrivbord. Så, lätt var det inte.
Jag gav helt enkel upp. Bestämde mig för att köpa en ny. Sökte efter närmaste kamerahandlare i stan som visade sig vara Wibergs foto på Karlavägen. Ringde dit och frågade snällt om de hade någon sladd att sälja till mig och hoppades att den inte skulle vara alltför dyr. Killen som svarade berättade då att han inte hade någon ”lös” sladd att sälja – MEN att han hade en BÄTTRE lösning. ”Köp en kortläsare för 295:- i stället. Billigare och snabbare.”, sa han.

Så, efter att Jocke klämt i sig sin pizza ska jag be honom cykla iväg och införskaffa en sådan. Det känns ju inte lika slösaktigt som att köpa en sladd jag redan har (någonstans), för en kortläsare har jag ju ingen. Den kan även användas till flera olika sorters kort. Bra, när det kommer hit folk med kort som jag tidigare inte kunnat läsa. Och, sladden KAN ju dyka upp.

Publicerat

Svarta ormbon

Jocke läser högt ur ”Cyklopedin” – ”denna cykelsadel finns i alla färger så länge du väljer svart”. Var det inte T-Forden som också fanns i alla färger så länge man valde svart? Kanske är det kul, kanske inte. Är för trött för att uppfatta det roliga i svart just nu.

Jag är mest irriterad över allt som är svart. Framför allt sladdar. Alla sladdar är svarta eller möjligtvis grå. Varför är det så? Har i fyra dagar letat efter sladden som jag behöver för att koppla in kameran i datorn – utan resultat. Sliter och river i stora ormbon av trassliga sladdar. I Klas rum, under min dator, i väskor, i lådor och på skrivbordet. Sladden är och förblir borta! Paniken sprider sig. Kameran är full av bilder. Vill lägga ut på bloggen. Vill tömma för att kunna plåta på seglingen i helgen. Vill hitta sladden. Men den vill inte bli hittad.

Har ingen lust att leta mer. Vill att den bara ska dyka upp av sig själv (vilket ibland händer, faktiskt). Men tiden rinner iväg.

Tvingas jag köpa en ny sladd? Ett nytt minneskort…

Eller tvingas jag – ve och fasa – STÄDA?!