tankar från hängmattan
Visst är han FIN? Vår alldeles egna punkbagge. Att han är lite suddig och har fått sin nos kapad, tar jag inte på mig ansvaret för, då han aldrig tycks stå still länge nog för att jag ska hinna få till skärpan på bilden. Sånt får man leva med.
Dagens ord:
”Om man vill att något ska förändras måste man förändra något.”
”Ibland bara händer det.” Så står det utanför affärer som säljer TRISS-lotter. Idag hände det mig. Jag har fått en TOMTEKLUBBA i present! Den tänker jag SPARA. I alla fall till den dan jag bara MÅSTE ha den. Men, den dan är inte idag.
Har precis skrivit in mig på VV. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Varje gång tror jag att ”den HÄR gången…”. Har väl kanske blivit lite mer luttrad med åren (läs, lärt känna mig själv bättre), så vi får väl se hur länge jag orkar hålla motivationen uppe. Det är ju faktiskt den det hänger på.
Ett + som jag har denna gång dock, är att jag har SÄLLSKAP!
Det första vi gjorde efter invägningen och lektionens slut var att äta lunch – på McDonalds. Nej, det är inte som du tror. Det FINNS bra mat på McDonalds. Det handlar om att VÄLJA RÄTT. Jag valde ”Grilled Chicken Couscous Sallad” (4p) utan dressning och krutonger, men med ett halvt bröd (1,5p). Till det drack jag en ”Sprite Zero” som smakade kemikalier. Det misstaget gör jag inte om.
Just nu fick jag en sån där konstig tanke i huvudet. (Var annars…pumkin?)
Jag funderade på de frågor jag inte klarade av i testet jag gjorde nyss. Det kändes så pinsamt att inte veta att Frankrike var ett av de två länder som sagt nej till EUs fördrag. Det var liksom värst. Varför? Jo, för att jag förväntar mig att jag ska vara en person som VET sånt. Som håller koll på politiken. Som läser morgontidningen. Som är vuxen.
Kan det kanske vara lika inskränkt att inte känna till Darin? Jag menar, varför inte? Jag kunde ju inte svara på den frågan heller.
Det märkliga är att jag värderar vissa frågor (läs svar) som viktigare än andra, trots att de alla är värda 1 poäng.
Man kan knäckas för mindre. Har just gjort
DNs nutidsorientering, som är anpassad för 7e-klassare, och inser att jag bara hade 25 av 30 rätt. Knappt ”G”, va?
Kan avslöja att jag inte vet vad den berömde, svenske fotbollspelare som i fjol flyttade till Juventus heter (Zlatan), vilken som är världens minsta hundras (Chihuahua), vad de killar som skrivit ”Två nötcreme och en moviebox” heter (Filip Hammar och Fredrik Wikingson), vilket land, som tillsammans med Nederländerna, sagt nej till EUs fördrag är (Frankrike) eller vem som sjunger ”Money for nothing” och turnerade med Uggla och Lena Ph i somras (Darin).
Hur ska det gå?
Trodde att jag missat det. Denna viktiga dag. Misstolkade en infomation jag fått och trodde att det var i söndags. Vad skulle jag göra nu?! Ve och fasa!
Nej, jag talar inte om något av mina barns födelsedagar. Inte heller om min mans och min bröllopsdag. Jag talar om KANELBULLENS DAG.
Hursom. När jag igår eftermiddag lättad insåg att det var igår, rusade jag in på närmsta ICA-butik och inhandlade smör och jäst. Åkte hem och satte degen. Cyklade 11 km på mountainbike, för att bränna åtminståne några kalorier, innan jag satte igång och baka.
Bullarna blev de bästa jag någonsin gjort. Stora, smöriga och med valnötter! Åt tre stycken till middag. Och en kopp te.
Jag vill bada med pingivner, se havet bubbla av valar och bli trakasserad av babianer. Och, vet du vad – jag SKA det också!
Den 22 oktober åker jag, pappa och Jocke till Kapstaden. Köpte flygbiljetter i måndags och kan knappt fatta att jag faktiskt ska dit. Snart. Nästan nu.
Måste sätta mig ner och skriva listor. Det gör mig lugn och strukturerad. Ger mig en känsla av kontroll. Ska skriva en lista på allt jag måste hinna med på jobbet innan vi åker. Och en lista på allt jag måste ha i resväskan, när vi åker.
Jippi!
Nu måste jag väl ändå fått full pott i vuxenpoäng? Har alldeles nyss ställt mig i bostadskö – till pensionärslägenhet. Jo, det är sant. Det är ju bara så där ”grå, grå, grå”-trist, men å andra sidan gäller det att PLANERA och att ta ANSVAR.
Vårt samhälle ser ut att vara på väg mot ett allt större individuellt ansvar. Något jag tycker är bra. Det har gått lite väl långt åt andra hållet. Under alltför lång tid. Vi svenskar har blivit trygghetsnarkomaner. Resultatet har blivit att vi har blivit sjukare och allt mer olyckliga. Det här har att göra med maktlöshet. Vi känner inte längre att vi har makten över våra liv, över våra val. Det är alltid ”någon annan” som ska lösa våra problem, se till att vi tillfrisknar, ge oss ett jobb… eller, fixa en bostad när man blir gammal.
Jag läste en gång en intervju med en svenska som hade ett riktigt toppjobb i London. Ung, stark och framgångsrik. Journalisten frågade henne, hur har du fått det här jobbet? Hon svarade, ett jobb FÅR man inte, det SKAFFAR man sig. Jag kunde inte låta bli att le. Så klokt. Så sant.
Jag skulle kunna skriva något om att det regnar, är mulet eller om att brittsommaren är slut. Men det GÖR jag inte.
Det gäller att se det positiva. Just nu är det äpplen…
Min kamrat Gitz fyller år idag. Jag föreslår att vi alla ställer oss upp och sjunger (ta i nu då!) ”Ja, må hon leva”.
