Att det ska vara så svårt

Lyckades inte heller denna gång att komma under timmen.



Startade, helt klart, i fel grupp – ”Damer tävling”.

Av de 128 ”damer” som tävlade kom jag på plats… eh… 125…
Efter bara ett par kilometer hade alla i gruppen sprungit ifrån mig (trots att jag sprang de första 2 km på 10 minuter) och jag fick springa ensam… tills ”Herrar Motion” började att flåsa mig i nacken vid 5 km. De sprang dock också om mig ganska raskt. En kille vände sig om och sa ”kämpa på!” till mig. (Såg jag SÅ trött ut?)
Vid 8 km kom ”Damer motion” ikapp. De som låg först i den gruppen, i alla fall. Försökte att öka något. Ta rygg. Vid 9 km stod klockan på 54 minuter. Jag hade fortfarande en liten chans att klara mig under timmen. Jag visste att jag kunde springa 1 km på under 6 minuter. Men knappast den sista kilometern…
Nej, det gick inte. Jag hade inte krafter kvar.

Min placering är pinsamt dålig. Hade jag ställt upp i ”Motionsklassen” hade jag fått plats 430 av 598.
Å andra sidan har min placering i listan inget med min tid att göra. Den blir ju inte bättre för att man jämför med en annan grupp. Trist men sant.

B tycker dock att, bara det att springa 1 mil, är en vinst. Och ja, det är det ju.

Nu är det sluttävlat för säsongen och genast börjar jag att planera för nästa.

Är anmäld till
Tjejvasan (23/2)
Tjejmilen (31/8)

Funderar starkt på
Premiärmilen (30/3)
Vår Ruset (3/6 el. 4/6)
Midnattsloppet (16/8)

Är liten sugen på…
Stockholm Halvmarathon (6/9), men det beror på hur det kommer att gå för mig i de tidigare loppen

Lidingö Angels

(läggs ut så fort vår internet-uppkoppling fungerar igen… under tiden jag sprungit Lidinglölopp har någon grävt av en fiber och stängt av mig från omvärlden.)

Det är så ROLIGT! Stämningen och alla glada tjejer! Vädret var dessutom också på topp – 16-17 grader och SOL! Och ja, jag tycker att jag fick en bra tid. Hade sagt till mig själv att en tid under 1,5 timme var ok. Då är en tid på 1.06.13 ganska bra. Ellerhur?

Stod och småpratade med G och L på startområdet när L plötsligt säger ”du ska starta om 15 minuter”. Oj, hade tiden gått SÅ fort?! Småsprang till bajamajorna, insåg att kön var för lång för att jag skulle hinna kissa. Sa till G att jag nog fick springa kissnödig genom loppet. Då sa en helt främmande tjej ”nej, så kan du inte ha det, kom med här”. Sekunden efter sprang vi två bakom de blå, små husen och kissade i naturen! Vilken tjej! Min första Ängel.

Väl inne i min startfålla värmde jag upp till musiken, fipplade med mina saker – iPoden, vattenflaskorna och mobilen – målade på läpparna en sista gång. Trodde att jag tänkt på allt då det kom ett SMS från G – ”du glömmer väl inte knäskydden?”.g
Min andra Ängel! Tack G! Klart att jag hade glömt dem. Drog genast på mig skydden och startskottet gick av.

Det händer något i mig när jag hör knallen från startpistolen. (Ja, denna gång hörde jag den, då jag inte hade hunnit trycka på ”play” på min iPod före start.) Plötsligt försvinner allt det där man tänk innan loppet – om att ta det lugnt, att inte stressa, att först och främst tänka på sina onda knän, att det inte GÖR nånting om man kommer sist… Allt förnuft är som bortblåst. Man vill bara VINNA!

Efter bara några hundra meter knackade en tjej på min axel och sa något. Jag tog ur lurarna och frågade vad hon ville. ”Ditt skosnöre”, sa hon. Tittade ner och såg att vänsterskons skösnöre hade gått upp. Ängel nummer tre hade dykt upp.

Jag tänker inte beskriva loppet i detalj. Kan lätt summera det. Det var helt enkelt 10 kilometer puckelpist. Otroligt mycket jobbigare än Tjejmilen på Djurgården, som ju gick på asfalt, utan backar (inte såna som på Lidingö, i alla fall). Hade redan beslutat mig för att gå upp för den berömda Abborrbacken. Det visade sig vara rätt taktik. De som sprang om mig uppför backen, sprang jag om nerför. (Ska erkänna att jag körde med samma taktik i flera andra backar också…)

Vid 8 km insåg jag att de tjejer som nu sprang om mig hade startnummer som började på ”2”. Hm… De kom alltså från gruppen efter min och hade startat 10 minuter senare. Och nu var de ikapp. Kände genast hur trött jag blev… och när jag strax efter såg backen som tornade upp sig framför mig gav jag nästan upp. Började att sakta gå uppför. Då kom Ängel nummer fyra. Tog tag i min vänstra arm och sa ”Kom igen nu då, jag har ju tagit rygg på dig hela milen – du kan inte ge upp nu!”.
Precis vad jag behövde höra. Jag fick fart uppför backen av hennes ord. Kunde ju inte svika henne.

Kanske att det mest fantastiska med dessa lopp är gemenskapen, ändå. Vänligheten. Alla glada tillrop, all uppmuntran. Som dessutom inte sällan kommer från helt främmande tjejer. Det är verkligen en fantastisk känsla att få vara en del av detta!

Coopertestet

Coopertest.

Frågade J om han trodde att det fanns möjlighet för mig att låna skolans löparbana och om han kunde klocka mig på testet. Gullig som han är, sa han ”ja visst!”.

På med träningskläder och löparskor, in i bilen och iväg.

Vilken bana! Vilken STOR bana! Men framför allt, vilket UNDERLAG! Mjukt och fint, inte en endaste ojämnhet, inte ens den minsta lilla sten.

J frågade ”är du redo?”. Jag svarade ”ja” och sprang sen så fort jag kunde i 12 minuter, så som man ska göra. (Fick dock göra ett litet break då jag efter första varvet insåg att jag glömt att dra på knäskydden.)
Efter 12 minuter sprang jag i ”mål” på sträckan 2500 meter.

Hem igen och kolla i tabellen. Var det ett bra resultat?

Ja. Det var det. Till och med ”utmärkt”!

ojämlikt…

Jag lovar. Detta blir sista inlägget för idag (har ett jobb också), men jag måste bara skriva en sak jag funderat på.

Är det inte väldigt ojämlikt…

… det här med Klassikern? När vi tjejer springer 1 mil, springer killarna 3. När vi cyklar 9 mil, cyklar de 30. När vi simmar 1 km, simmar de 3 km. Och på skidor är det samma sak – vi tjejer ska skida 3 mil medan killarna inte får sin medalj förrän vid 9.

Är det verkligen så stor skillnad mellan tjejers och killars fysiska prestationsförmåga? Kan man inte förvänta sig mer än 30% av en tjej? Låter lite orimligt, tycker jag.

Nedräkning och Uppladdning

Nästa nedräkning har startat. Nu är det bara 9 dagar kvar till Lidingöloppet, eller Lidingö Tjejlopp, som det lopp jag ska springa heter. Samma sträcka som vid Tjejmilen. En mil, alltså. Men denna gång i terräng och med 4 fruktade backar. Hade tänkt att börja backträna, men det har inte blivit av ännu. Förkylning och annat har stoppat mig.

Jag har fått mitt startnummer, 13616, vilket innebär att jag startar i grupp 1! Fattar inte hur det gått till, men så är det. Jag ser framför mig hur det kommer att bli. Jag kommer att stå brevid 500 snygga, unga, vältränade atleter till tjejer som kommer att springa ifrån mig på 2 sekunder. Själv kommer jag att lunka efter, för att ganska snart bli förbisprungen av grupp 2 som startar 10 minuter efter grupp 1.
Jag har redan fått mardrömmar. I natt drömde jag att jag KLÄTTRADE upp för Abborrbacken… när jag kom så högt upp att jag hade fingrarna precis över kanten (det var som en brant vägg) var krafterna slut och jag orkade inte häva mig upp.

Å andra sidan, jag ska göra så gott jag kan. Bättre går inte.

Är lite sugen på en ”klassiker”…
• Lidingö Tjejlopp – snart avklarat
Tjejvasan (23 februari 2008) – 3 mil på skidor kan ju inte vara så himla svårt…
Tjejvättern (7 juni 2008) – 9 mil på cykel är väl kanske lite värre, men långt ifrån omöjlig
Vansbro Tjejsim (12 juli 2008) – 1 km – det är här det kör ihop sig… Jag kan ju inte simma med min axel, dessutom är det säkert kallt, motströms och värst av allt – DJUPT i vattnet!

Detaljrapport från min Tjejmil

Ovan: Före starten på Gärdet. Fotograf: G
Under: Karta över banan (Jag hade en kopia av kartan med mig under loppet, var rädd att springa vilse. Obefogat, visade det sig.)

0-1 km – Don´t stop me now

Stod i startfålla nr 5. Jag och 2999 andra tanter i varierande åldrar. Uppvärmningen var avklarad och det var bara att vänta.
När mobilen visade på 12.38, det vill säga 2 minuter innan (före?) start, kände jag hur adrenalinet strömmade till. Jag samlade mig, fokuserade och satte mobilen på 2 timmars timer – längre tid än så fick det inte ta att springa milen. Och, skulle det ändå göra det, ville jag inte veta tiden…
iPod-lurarna sattes i öronen. Jag tryckte på ”play” och missade således själva startskottet. Såg dock pistolen i luften och röken från det avlossade skottet, så jag förstod att jag nu, precis nu, skulle springa iväg på mitt livs första lopp!

Men, att springa var det inte tal om. Jag var som sagt inte ensam. Det var en hel hög med tanter FRAMFÖR mig. Tanter som gick, joggade och sprang om vartannat.
Detta hade jag dock förberett mig på och hade satt ”Overture” (Handel’s Messiah – A Soulful Celebration) som första låt i musiklistan. En låt i relativt långsamt tempo, som jag kunde småjogga/gå till. Ingen panik, ta det lugnt i början, hade jag fått som gott råd, så jag avvaktade.
Klungan framför mig löstes upp lagom till ”Dont Stop Me Now” (Queen). Då tog jag fart och ingen kunde längre stoppa mig!
Nu var jag på väg. Första kilometern gick lätt – ”Oh Happy Day” (Joybells Gospel Choir) avlöste Queen. Perfekt – det var en lycklig dag! Solen sken, lite småkyligt i luften, en lätt svalkande bris – och ben fulla av spring!

2-3 km – Vatten & läppstift…

Första vätskekontrollen. Jag hoppade över den ”officiella” kontrollen, som planerat, hade ju vatten i ”bältet”. Tog en slurk ur min första plastflaska, för att inte glömma bort att dricka. Det var lite svårt att dricka med rött läppstift, vill ju inte kleta ut det. Man måste ju vara snygg HELA milen! Sånt är viktigt.

Jag sprang vidare. I öronen avlöste ”I got life” (Hair), ”Soul Bossa Nova” (Quincy Jones) och ”Tri Stráznici” (Bohemia Saxophone Quartet) varandra.

4-5 km – Jag fixar det här!

När jag såg ”5 km”-skylten kände jag ”jag fixar det här”. Hälften av loppet var redan avklarat – och jag var inte det minsta trött. Bara glad! Jätteglad!

Andra vätskekontrollen, som även den hoppades över. Fördelen med vätskekontroller, de officiella, är att då försvinner plötsligt 90% av alla löpare framför mig. Jag kan spurta ett tag. Maroon 5 hjälpte mig att öka tempot med ”Harder To Breathe”.
Trodde att jag låg ganska bra till, tidsmässigt. Jag kunde, efter spurten, kosta på mig att ta det lite lugnare ett tag. Joggade vidare till ”O Thou That Tellest Good Tidings To Zion” (Handel’s Messiah – A Soulful Celebration).

6-7 km – Supporterklubben på plats!

6 km. Snart skulle den där backen alla varnat för komma. Undrar hur hemsk den skulle vara?

Nej men titta, vilka står där??? K och P! Har jag en supporterklubb? Vad roligt! Jag vinkade med båda armarna i luften, för att de skulle se mig bland alla andra. Gjorde även en liten spurt i ”omkörningsfilen” till vänster, för att visa att jag inte var det minsta trött. Vad märkligt det är att det känns så mycket lättare när någon man känner och tycker om hejar på en – man flyger fram!

Den hemska backen? Den såg jag inte. Det var lite upp och lite ner hela tiden, men inga katastrofbackar, vad jag kunde upptäcka. Eller var det tack vare Oscar Petersens ”Mas Que Nada” följ av ytterligare ett spår från Hair ”The flesh failures/Let the sunshine in”, som gjorde att allt kändes så lätt? En perfekt tempolåt. Har man dessutom sett filmen vet man att de marcherar i takt till musiken i den. Kan de, så kan jag. Oscar återkom, nu med ”Carioca”. Också den i bra tempo.

Vätskekontroll igen. Jag flyger förbi men tar en liten slurk ur min egen flaska.

8-9 km – Plink, plank, plunk = upp, upp, upp

Vi skulle få bananer vid Skansen, hade det sagts. Men, jag såg inga. Jag såg dock Skansen och all publik som stod längs banan. Barn med skyltar ”Heja Mamma!” – gulligt!
Peter Nordahls Trio hade sannolikt lika bråttom när de spelade in sin ”Night In Tunisia”, som jag hade på banan. Den fick mig att öka, trots att jag började att bli ganska trött. Det värsta låg dock fortfarande framför mig…

Backen.
Backen, som jag bävat så inför. Jag sprang över Djurgårdsbron, svängde höger på Strandvägen och tog sats. Nu gällde det. Skulle jag orka upp? Bara en kilometer kvar till mål, ganska trött, men jag måste orka. Fick mycket god hjälp av ”Plink, Plank, Plunk” (Anderson/Richard Haymans Symfoniorkester/Richard Hayman).
Jag tog mindre steg men i samma tempo som tidigare. Jobbade mig uppåt hela tiden. Tyckte att backen aldrig ville ta slut. Publiken runt banan hejade på, men jag hade bara en sak i huvudet – jag ska upp, upp, upp – plink, plank, plunk.

Puh! Uppe vid Radio- och TV-huset pustade jag ut. Det värsta var nu gjort. Nu väntade en skön utförslöpa, som jag kunde avnjuta tillsammans med ”Spinning Wheel” (Blood, Sweat & Tears). Livet kändes underbart. Jag skulle klara milen!

De sista hundra meterna spurtade jag och kom i mål med Astor Piazzollas ”Butcher’s Death” spelandes i öronen!

Har beställt bilden, så att jag slipper företagets (de som tar bilderna längs banan) logotype mitt i nyllet.

10 km – Yes, yes, yes – jag är i MÅL!

Eftersnack och analys

Det här var jättekul! Ska göras om nästa år, är redan anmäld. Genomförde mitt första träningspass inför nästa Tjejmil redan i morse. Men, innan dess blir det Lidingölopp och Hässelbylopp, förstås.

Förbättringar som ska göras:
• Bör nog ”balansera upp” kroppen med lite styrketräning, några sit-ups kanske och så något för armarna och ryggen
• Träna backlöpning
• Nya skor? (Har redan sett ut ett par som jag vill ha – Saucony Grid Excursion TR – cirka 900 bagis)

Ont, jag har ont

I morse när jag vaknade kändes båda benen allmänt lite stela och mitt vänstra (!) knä, alldeles svullet. Tittade förskräckt ner under täcket, men knät var inte blått och stort som en ballong utan såg helt normalt ut.
Stapplade ner för trappen och insåg nu att även vänster höft hade synpunkter…
Ska det vara så här?

Men, skam den som ger sig. Har nu anmält mig till Lidingöloppet (10 km terräng – 30 september) och till Hässelbyloppet (10 km – 14 oktober).

Doping?

Solen bröt sina svaga strålar genom grenverket i skogen. Kylan kändes frisk i luften. Benen var hyffsat samarbetsvilliga.
I morse genomförde jag mitt sista träningspass före tävlingen.

Nu återsår bara att ligga i soffan och stoppa i sig pasta, vit pasta. Snabba kolhydrater, ska det vara. Glöm det där med GI om man ska fylla på kolhydratlagret i kroppen. J säger att han betraktar mina pasta-planer som doping… men, det är det väl inte?