Kategori: hälsa & träning

Jag har problem med att hålla kondisen på en tillräckligt hög nivå. Ja, det beror ju på mig själv, förstås. Jag har inte tränat regelbundet.
Inte sprungit mina kilometer, som jag borde.

Det finns massor av bra skäl till varför jag inte gjort det jag borde, dumma knän, inte tid, inte lust. Men det hjälper inte. Kondisen minskar i rask takt när man inte ligger i – oavsett skäl.

Därför, mina vänner, trotsade jag idag kroppen.

Jag krängde på mig min våtdräkt. Två nummer för liten. Jag kände mig som ett isterband i stekpannan. Men, det är den våtdräkt jag har och jag tänker inte köpa någon ny. Det här med att motionera i djupt, kallt vatten kommer aldrig att bli min grej. Vansbrosimmet är en engångsgrej. Om ens det…

Ok, dräkten satt på och jag bad B köra ner mig till sjön. Till vår lilla insjö, Sparren, med brunt, grumligt vatten. Fullt av läskiga karpar (= stora människoätande fiskar), gamla rostiga cyklar och näckrosor (låter romantiskt, men då har du glömt deras långa stjälkar, som slingrar fast mina ben). K berättade dessutom att han sett en orm, simmandes, i just denna insjö.
Ja, men du förstår väl själv! Där kan man inte hoppa i!

Jag gjorde det i alla fall. Kände att jag var tvungen att prova min tighta dräkt. Ville se om jag kunde röra mig i den – i vatten. Och ja, det kunde jag. Om än med visst besvär. Jag simmade i cirka 5 minuter, sen fick det vara bra.

B var lite missnöjd med min insats. ”Ska det där vara dagens träning?”, frågade han, när jag kom upp. Själv var jag överlycklig över att ha överlevt alla havets faror, men förstod samtidigt hur det lätt kunde tolkas från land och sa, ”nej,
men jag skulle ju bara testa dräkten”.

Väl hemkommen satte jag mig sen på cykeln och körde ”rundan” – 1,6 mil. På 52 minuter, som vanligt. Det fick bli ”dagens träning”, när det gäller kondisen, i alla fall.

Ja. Jag ville ju springa. Så varför tveka?

På med springskrona, ropa på hunden – å så iväg!

Det blev en underbar springtur på ynka 3 km, men det spelar ingen roll. Knäna var ok, inte bra, men ok. iPoden fick stanna hemma på laddning. Dessutom verkar den ha pajjat. I displayen står det ”Use iTunes to restore”. Oroväckande, onekligen oroväckande. Men, det tar jag tag i sen.

Nu känns allt bara jättebra och den känslan tänkte jag behålla!

Jag vankar av och an. Kan inte bestämma mig. Ska jag ta en liten springtur… eller inte? Vill ju, det är så härligt att rusa fram i naturen. Känna håret fladdra, se träden susa förbi, förvånas över hur benen bara springer vidare. Hela tiden. Glädjas över hundens lycka, som hon uttrycker med hela kroppen, bara jag sätter på mig springskorna.
Men jag är rädd att knäna ska säga ”nej du lilla gumman, du är för tung för detta”. Då blir jag knäckt. Det vill jag inte.
Dessutom har min iPod laddat ur och utan den kan jag inte springa. Eller, går det?

Å andra sidan, om jag inte springer, minskar ju kondisen… Jag som ska vara på topp om bara 9 dagar. Då ska jag ju hoppa i Västerdalälven. Tror jag. Kanske.

Det blev en cykeltur idag! Eller, blev, är ju fel ord. Som om det var någon konstig slump som skulle avgöra om jag ska cykla eller inte. Nej, det var ju jag som beslöt mig för att cykla. Tog mig tiden. Sen gjorde jag det.

Kårsta k:a – Orkesta k:a – Kårsta k:a. Totalt 2,4 mil.

Fin väg, om än ganska smal efter att jag svängde av mot Orkesta. Grus, hade de också strött på asfalten. Lite läskigt.
Skolbussen kom så småningom upp bakom ryggen på mig. Saktade ner, troligen för att jag skulle bli uppmärksam på att den var där, och inte vingla till av ren förskräckelse när den brummar om mig i hög fart. Omtänksamt av busschauffören. Men, för att han (eller hon, för den delen) ska veta att jag uppfattat bussen, måste jag vända på huvudet och titta på den. Då ökar risken att vingla till.

Allt gick dock bra.

Nu är det dags att börja fundera på middagsmat, för magen kurrar. J, som sagt att han skulle vara hemma till middag, har varken setts till eller hörts av… K är på Proxxi, tror jag. Jag äter själv.

Cykelträningen har nu startat.
J gav mig idag Lektion #1 – att lyckas få clipsen som sitter under cykelskorna att fastna på tramporna – och att därefter försöka hålla sig kvar på cykeln.
Det gick inte så bra.

Efter ett stort antal försök, blödande knä och envishet kom jag slutligen iväg på min första cykeltur. Den blev inte lång – 5 km. Mjukstart.