Kategori: hälsa & träning

Visst ser jag glad ut? Jag är glad, också.

När bilden togs hade jag cirka 200 meter kvar till mållinjen. De kändes lätt att springa, konstigt nog. Tänk, vilka oanade krafter man har. Vid 9 km är man helt slut. 800 meter senare har man massor av spring i benen. Var kommer det ”springet” ifrån? Jo, hjärnan.

Jag har läst en artikel om hur hjärnan fungerar under ett halvmarathonlopp. 2 timmar före start är man orolig. 2 minuter före start är man stressad. 2 km in i loppet har allt detta släppt och man känner bara glädje. Efter någon mil börjar det att kännas tungt. Man tror inte att man ska klara av det. Kroppen säger ifrån. Det är hjärnan som spökar, den försöker att rädda en från fysisk kollaps. Men, det går att lura hjärnan, genom att bevisa att den har fel. Spring bara vidare, så lär du hjärnan att inte varna i onödan. Efter ytterligare några kilometer börjar självförtrondet återkomma, för att svacka igen, vid cirka 18 km. Men, nu vet man att det inte är långt kvar, så man kämpar på, trots att orken verkar vara slut. När man passerat 2 mil är det ”bara” att spurta. Man ”ser” målet framför sig och tror sig igen klara av det. Vilket man gör.

Det här med att lyssna på kroppen är alltså inte alltid rätt. Om man lyssnar för mycket kommer man ingen vart. För, kroppen är lat. Jättelat. Den vill inte att du ska ta ut dig. Den vill inte att det ska göra ont någonstans. Den vill bara ha vila. Och socker. Och fett.

Har alltid trott på trots. Det fungerar. Liksom tjat. Alla föräldrar som försöker säga något annat till sina barn, ljuger.

Detta innebär dock inte att jag säkert kommer att starta i Halvmaran på lördag. Det finns gränser för hur mycket jag kan trotsa min kropp. Min kropp är inte tränad tillräckligt. Har ännu inte fattat något beslut om hur jag gör. Återkommer när jag vet.

Tjejmilen i går var jätterolig. Stämningen, alla 25.000 tjejer, all musik, all glädje. Man lyfter och kan inte låta bli att vara glad, även om det värker i hela kroppen och man är helt slut efter 10 kilometer. Skavsår under höger arm och en sten i höger sko, gjorde det inte bättre.

Jag startade i samma startgrupp som förra året, grupp 5. Vi som tror att vi ska springa på 59-60 minuter. Vi var många i startfållan, cirka 2500 tjejer. Det är trångt. Startskottet går av och det finns inte en chans att kunna springa. Det är alldeles för många framför en. Det är bara att avvakta tills klungan löser upp sig lite. Trots det kunde jag inte låta bli att ”sick-sacka” (hur stavad det egentligen?) mig framåt. ”Alla” säger att man ska ta det lugnt i början, för att orka ända till slutet. Det är inte sant. För, om man tar det lugnt i början blir man superstressad när man ska försöka ta igen det man då missade, i slutet. Nej, det gäller att ligga på från start, om det går. Ingen kilometer får gå långsammare än 6 minuter, helst.

Min första kilometer tog 8,5 minut… Jag insåg redan då att det skulle vara svårt att ta igen det. Jag hade alltså redan efter en kilometer förlorat så mycket tid att min förhoppning om att kunna springa loppet ”under timmen”, var kört. Det innebär dock inte att man inte ska försöka.

Så, jag är väl nöjd med min tid – 1.04.04. Målet att springa på en timme står kvar, men det gör jag en annan gång.

Är anmäld till Premiärmilen på Norra Djurgården, som går av stapeln den 29 mars, nästa år. Kanske blir det då?

Snart, alldeles snart ska jag springa lopp igen! I morgon kl 12.40 startar jag i Tjejmilen – tillsammans med 25.000 andra tjejer. Ska bli så roligt!

Jag är nu inne i förberedelsefasen. En viktig fas, som får ta den tid den tar. Jag plockar fram de saker jag kommer att behöva i morgon. Detta för att jag vet att min hjärna kommer att vara ganska urblåst i morgon förmiddag. Den blir det, när nerverna börjar göra sig påminda. ”Pirret” tar liksom all tankekraft ifrån mig. Därför tänker jag idag.

På min säng ligger således följande: springbyxor, sportbh, sköna trosor, nya strumpor och den nya, svarta springtröjan jag köpte igår på Östermalms IP. Nummerlappen och chipet ligger brevid. Under sängen står mina älskade springskor – mina Sauconys.

Det var den första högen med viktiga saker. Det finns en till…

I min andra hög ligger vätskebältet, mobilen, mobilfodralet, stoppuret, lite toapapper (!) och läppstiftet. Denna hög ska i morgon kompletteras med en smörgås eller en banan. I detta lopp har jag ingen möjlighet att springa av banan för att köpa mat, som sist. Nej, nu gäller det att vara förberedd. Jag tänker inte springa hungrig.

I kväll ska jag äta färsk pasta. Göra en god sås till… grönsaker och mozzarella, kanske. Till detta serveras vatten. Jag ska också ta bort alla hårstrån på benen. Allt, för att minska luftmotståndet, eller… ok, jag är fåfäng. Sen kommer fotbadet. Mycket viktigt. Mina fötter ska pysslas om ordentligt, de ska ju ta mig fram 1 mil. De ska filas och smörjas in. Tånaglarna ska klippas och målas röda. Ja, jag vet, det syns inte. Men, det känns!

Sen ska väl allt vara klart för start?

Åh, vad jag längtar tills jag får springa lopp igen! Det var ju så himla kul att springa Midnattsloppet. Längtar som en galning till Tjejmilen den 31 augusti. Hoppas igen på en tid under timmen. Det kan gå, även om det är osannolikt. Ska försöka i alla fall.

Det kanske blir mer spring, även efter Tjejmilen. Fick mitt startbevis till Stockholm Halvmarathon med posten idag…

Förra året (ja, jag var anmäld även då) slängde jag det direkt. Jag hade tidigt beslutat att inte starta. Trodde aldrig att jag skulle klara av det – dessutom skulle jag tjejsegla den helgen. Något som väger tungt.

I år öppnade jag kuvertet. Har läst igenom allt. Vill starta. Att jag ska lyckas ta mig igenom de 21098 meterna är inte mer troligt än förra året, snarare tvärtom, då min form är sämre i år. Men nu vill jag försöka.

Jag startar i sista startgrupp, klockan 16.50. Risken finns alltså att jag kommer att komma i mål allra, allra sist. Men, om jag bara kommer i mål, så är det bra, tycker jag. En ännu större risk är att jag tvingas bryta loppet före målgång på grund av stopptiderna. Är jag inte vid kontollen vid Tegelbacken/Vasabron kl 18.25 måste jag bryta. Liksom om jag inte kommer i mål före 19.35. Maxtiden att springa loppet är alltså satt till 2.45. Det är snabbt det.

—

Hur kunde min hjärna bli så här? Den tänker bara på att springa. Jag, som inte alls är en sportig person. Har aldrig varit. Jag, som gjorde vad som helst, till och med gipsade min egen vänsterarm, för att slippa gympan i skolan… som inte kan fånga en boll och som hatar all sport i tidningar och på tv. Konstigt är det.

Under 1.10. Jättemycket under! Tänk, jag hade kanske kommit under 1.05 om jag inte varit och shoppat banan på 7eleven… eller så hade jag svimmat på väg upp till Sofia, av närgingsbrist. Bananen behövdes. Den dryga minuten får man ta.

Idag känns det i kroppen. Ordentligt. Ryggen och låren är halvt döda och en allmän stelhel har infunnit sig – som om jag sovit i tält i 3 veckor – utan madrass.

Igår kväll sprang jag Midnattsloppet för första gången, men sannolikt inte den sista. För det var jättekul!.

Vi startade vid Zinkensdams IP kl 22.15. Sprang Ringvägen framåt. Det känns som om man är en liten del i en stor oformlig massa, som hela tiden rör sig framåt. Böljar fram över gatorna. Runt om står publiken och hejar på. En och annan ur denna publik ”ramlar” ut i gatan, från någon närliggande uteservering. Det gäller att se upp. Sambaorkestern var på plats, liksom ett stort antal andra orkestrar. Överallt hördes ljud – från musik, från publik, från tutande taxibilar. Helt otroligt!

Två problem dök upp, strax före min start.
• Jag hade glömt bananen jag tänkt äta i väskan som J tagit med sig. Jag var hungrig!
• Jag var kissnödig, hann inte göra något åt det.

Ganska snart hade jag glömt att jag var kissnödig men hungern gjorde sig påmind redan efter 1 km. Vad göra? Ringa G, som skulle stå och hejja på mig längre fram? Jo, jag försökte men hon svarade inte på hemtelefonen (var väl ute och tittade på de första löparna, så klart). Jag sprang för fort för att samtidigt kunna leta efter hennes mobilnummer i min telefonbok. Det fick bero. Plötsligt såg jag en välkänd skylt – grön, orange och röd – 7eleven! Yes! Jag är mitt i stan och butikerna är fortfarande öppna! Jag sprang snabbt av banan och in i butiken. Ryckte åt mig en banan och gick till kassan med en hundralapp i näven. Killen, som var något trögtänkt, fattade noll när jag försökte säga ”ja men, snabba på lite nu, jag vill inte tappa så mycket tid”. Han bara stirrade tillbaka och räknade lååångsamt upp min växel. Jag rafsade åt mig pengarna, tog bananen och sprang ut och in i loppet igen. Åt snabbt upp min frukt och kände mig genast mycket bättre.

Backen upp till Sofia kyrka hade jag bävat inför. Den är lång och den är brant. Det känns i kroppen även om man blir upplyft av att hela vägen upp kantades av marschaller på båda sidor – mycket vackert! Jag sprang på och rätt som det var, var jag uppe. Om ni inte tror mig så kommer här ett bildbevis.

Min vän G ingjöt nytt mod i mig på 3 olika platser längs banan. Hon stod där, med sin svenska flagga, viftade och skrek ”Heja Camilla!”. Man får lite extra spring i benen då, det är märkligt men så fungerar man.

Till alla ni, som inte sprungit detta lopp – gör det!

—

Kan tyvärr inte skriva vilken tid jag fick. Midnattsloppets server ligger nere… 🙁 På min klocka ser det dock ut som om jag klarade milen under 1.10, vilket jag anser vara bra med tanke på min form och alla backar i loppet. Återkommer med mer exakt besked, när jag vet.

Åhhh, man får ta med sig hunden!

Gin kommer att bli så himla glad, när jag berättar för henne att hon ska få fjällvandra!

Hon kan nog komma till lite praktisk nytta, tror jag. Hon kan dra mig upp för backar, peppa mig när det är tungt och – inte minst – värma mig i sovsäcken! Självklart får hon bära sin egen mat.

Det är lika bra att erkänna direkt. Jag har sannolikt kommit in i en något för tidig 50-årskris.

Så, nu var det gjort.

Jag har tänkt att ställa upp i Fjällräven Classic nästa sommar. Det är en tävling där man fjällvandrar 11 mil i svenska fjällen, från Nikkaloukta till Abisko, på 3-5 dagar.

Guldmedalj får de som klarar av sträckan på 3 dagar, silver för de som vandrar på 4 och brons för de som går på 5 dagar. Har inte riktigt funderat på vilken nivå jag vill lägga mig. Men guld är ju fint…

Idag var alltså dagen då jag antingen kunde vinna 100.000 kronor att shoppa kläder för (!), bryta ett ben eller nånstans mitt emellan. Det blev mitt emellan.

Klockan 11 idag inställde jag mig i Kungsträdgården. Iklädd springbyxor och sport-bh. Detta gömt under en grön klänning – och högklackade skor. Det var ju det som var själva grejen. De högklackade skorna.

Jag var beredd att springa mina 100 meter i tävlingen ”Glamour Stiletto Run”. Klockan 12, då startskottet gick av, sprang jag så fort jag bara kunde. Men, inte hjälpte det. Det fanns andra som var snabbare. Helt ok. Faktiskt.

—

Kvällen har jag ägnat åt att mocka på mitt kontor. Ja, just mocka. Det var nödvändigt – absolut inte en dag för tidigt. Jag är inne i en situation då jag måste sätta fart på jobbet. Har massor att göra. Saker jag gjort förut och vet hur jag ska göra, men även mycket nytt. Då måste jag tänka. Om jag ska ha den minsta lilla chans att tänka klart och dessutom vara snabb och kreativ – måste jag ha en bra arbetsplats.

Vad är då en bra arbetsplats?
• Jo, ett städat skrivbord.
• En uppdaterad ”to-do-list”.
• Material att arbeta med.
• Bra musik

Nu har jag åstadkommit en del av det. Det är så skönt!

Dock det hände en sak för cirka 10 dagar sen…

Min back-up-hårddisk pajjade… En hårddisk där all musik fanns, där alla mina gamla jobb fanns. Jobb som jag behöver återanvända.

Har knappt orkat tänka på hur jag ska lösa det.

Bara tänkt att ”det tar jag sen”.

”Sen”-et kröp närmre och närmre och blev till slut – ve och fasa – nu.

På något märkligt sätt sammanföll ”nu”et med att K sa ”mamma, ska vi ta och fixa lite med den där hårddisken som pajjade, du kan ju hålla mig sällskap och städa under tiden”. Gulle-gull.

K har alltså, under tiden jag knäskurat golvet med Scoth-Brite, skruvat, funderat, testat, ringt vår vän Y för att få goda råd (tack Y!) och nu nästan fixat hårddisken!

Så här ser det under arbetets gång. Ser trassligt ut, men K har full koll. Tror jag.

Jag har fått mitt startnummer för Tjejmilen! Inte för att det betyder så mycket,
i just det loppet, eftersom man får välja startgrupp själv. Startade i grupp 5
(de som tror att de kommer att springa på 59-60 minuter) förra året.
Jag hade aldrig sprungit en mil så snabbt hemma, men på tävlingen kom jag nära (1.00.36).

I år är jag inte i lika bra form… Har slarvat med träningen.
Men jag vill ju springa på 1 timme. Kommer jag att göra det om jag bara ställer mig
i samma startgrupp även denna gång? Hm, så enkelt kanske det inte är.

Vi får se hur jag gör. Fattar inget beslut i frågan idag.

Först måste jag se till att inte bryta några ben eller stuka några fötter på
lördag…