Kategori: hälsa & träning

Precis så här glad är man!
Före starten i årets Tjevasalopp, alltså.

Vädret var toppen. Några minusgrader, ett lätt snöfall, härlig luft!
Vallningen, som vi gjort själva, var perfekt!
Spåren kunde inte varit bättre!
De läskiga nedförsbackarna jag kom ihåg från förra året var spårlöst (ha ha) borta. Årets backar var underbara! Har aldrig åkt så fort på skidor nedför backar tidigare. Säger som min vän G – ”Tjoho!”
Slog min egen tid, från förra året – YES!

Nu undrar jag bara när de kommer att öppna för anmälan till 2010 års Tjejvasa. Kan knappt bärja mig. Vill anmäla mig nu. NU!

Jag har köpt en pilatesboll, balansboll, gummiboll eller vad det nu heter!

Så, nu var det sagt – och när ni slutat att skratta kan jag berätta att jag har en plan. Jag ska börja träna på den! Jo, jag tror faktiskt att jag ska göra det. Har hittat ett program på nätet med 13 olika övningar. Tar 30 minuter att genomföra. Det borde väl gå?

Har också en fundering på att använda den som kontorsstol. Har hört att det gör underverk för ryggmuskulaturen, balansen och hållningen. Tre områden som behöver jobbas på…

När jag ändå var i stan passade jag på att titta in på Naturkompaniet. En svindyr affär på Kungsgatan där de säljer allt man behöver för att vandra i fjällen. Och lite till. Jag tänker inte köpa nåt där, bara titta och klämma. Och fråga. Det är det som är det fina med butiker. Inköpen gör man sen på nätet, till ett helt annat pris. Självklart!

I butiken stötte jag snabbt på en kille som gjort ”Fjällräven Classic” två gånger så han borde nog veta vad han talar om. Det första han sa, när jag sa att jag ville titta på en ryggsäck för 10 kg, var att ”det kommer du aldrig att klara!”. Att bära 10 kg? Nej, inte så, du kommer aldrig att kunna packa så lätt, fortsatte han. Hans ryggsäck hade vägt 25 kg första gången och 18 den andra gången, trots att han ”gjort allt” för att få ner vikten.

Men killkläder väger ju mer än tjejkläder! De är större. Han hade säkert en massa öl i ryggsäcken också. Nej, jag tror att det ska gå att komma under, i alla fall 15 kg. Men, läppstiftet ska med.

Nä, nu måste jag skärpa mig! Träna mer. Äta mindre. Hur ska det annars gå för mig på Tjejvasan om mindre än en månad?
Tjejvasan stressar mig lite, men på ett positivt sätt. Hade det inte varit för den så hade jag nog inte tagit den där skidturen som jag ändå gjorde idag. Det var inte så mycket snö, men det gick framåt. Långsamt framåt.

Tror att jag ska boka in någon form av fysisk aktivitet varannan dag den närmsta månaden. Med fysisk aktivitet räknas bara sånt som får pulsen att öka och som varar i minst 30 minuter.
Jag vet att man inte kan få upp sin kondis till toppnivå på 4 veckor, men den kan bli bättre. Hoppas jag.

Vad ska jag då ägna mig åt, nu är aerobicsen och cirkelträningen har slutat här ute på landet?
Skidåkning, om det finns tillräckligt med snö, förstås.
Simning på ”Vallentuna Gym & Sim”, kanske.
Löpning, om underlaget är ok. Det vill säga halkfritt, vilket det inte är idag.
Mag- och ryggövningar framför tvn. Har en dvd med lite olika program.
Yoga?
Nej, det räknas inte som fysisk aktivitet. Inte den jag går på, i alla fall.

Yogan… Är osäker på hur jag ska förhålla mig till mina yoga-lektioner. Vet att jag bara gått två gånger och inte alls vet vad jag talar om. Borde vara ödmjuk. Men, är den känsla jag får ändå 100% fel?
Känslan av att det är nåt lurt med det här. Att det är humbugg. Att det inte finns några schakran som till varje pris måste hållas i balans för att man ska må bra. Att alla effekter som påstås komma från yogan i själva verket är placeboeffekter. Såna som inte funkar på mig, eftersom jag är så dålig på att tro på nåt.
Eller, det är jag kanske inte. Jag tror på det som är sant. Som kan bevisas. Sånt som i alla fall är sannolikt.
Kan inte hjälpa att jag blir irriterad när vår yogalärare säger (alltid med samma mjuka röst) att vi ska blunda och ”känna efter, vara i nuet, här och nu”. Var skulle jag annars vara? Jag sitter ju på en matta i rummet.
Jag har heller inga som helst problem med att somna på kvällarna, ett problem som de flesta andra i gruppen brottas med. Jag lägger mig ner, sluter ögonen, slappnar av – och somnar. Jag är nämligen trött. Har arbetat en hel dag. Fått frisk luft. Varit aktiv. Då sover man bra.
När hon dessutom pratar om att vi ska känna ”kraften som strömmar genom våra kroppar… kraften som är vit”, då går jag nästan hem. Vadå vit?! Hur flummigt får det vara?
Ok, jag måste respektera de som känner denna ”vita kraft” och kanske har jag missat nåt viktigt, men nej, jag tror inte det.

Jag har sagt att jag ska ge yogan en chans – sju gånger skulle jag gå. Två har gått… Vet inte längre om jag vill fortsätta. Min tid är dyrbar. Jag kan kanske göra något bättre av den.
Springa, skida och simma?

Igår var jag på min första Yoga-lektion. Förväntningarna var väl inte så stora. En viss skepsis fanns också, det skall väl erkännas. Men, jag hade beslutat att ge Yogan en chans.
Vad jag egentligen vill är att hitta någon ny träningsform, nu när Arerobicsen och Cirkelträningen har slutat här ute på landet. Det finns inte så mycket att välja på. Jo, jag kan fortsätta att springa, vilket jag också avser att göra. Jag hade kunnat åka skidor, om det hade funnits någon snö.
Visst.
Men, det är alltid bra att ha något inbokat. Så att det blir av.

Väl där blev jag invisad i ett litet rum med 6-8 mjuka mattor på golvet, tända stearinljus i förnsternischerna, en svag doft av någon slags parfym. Möjligen från ljusen.
Vi sex som hade kommit till kvällens lektion satte oss på varsin matta och tittade på vår yoga-lärare, som satt på sin yogakudde med benen i kors, i vita kläder och log mot oss.
Vi väntade.
Hon var tyst.
Vi fortsatte att vänta.
På vad visste jag inte, men det skulle väl ge sig.

Så småningom började hon, med mjuk röst, att berätta om yogans kraft. Om hur den läker oss till kropp och själ. Om hur den kunde lösa upp knutar, kroppsliga så väl som själsliga. Men, det kanske inte skulle gälla oss, för vi skulle inte gå så djupt in i yogan, som hon brukade göra, berättade hon vidare.
Jag fick veta att det tar många år, en livstid, att bli en ”mästare” på yoga, varje rörelse måste upprepas många gånger, men att det ingalunda var meningslöst att börja träna, för vissa av effekterna kunde komma ganska snart.

Vi satte oss med benen i kors, ja, så gått det gick och blev sen instruerade i några lätta nybörjarövningar. Halsrullning, bäckenrullning, sidorullningar – många rullningar var det.
Och, det viktigaste av allt – andningen! ”Det kommer jag att tjata om, hela kursen”, sa hon. Jag, som har en mor som är sångpedegog och som hela mitt liv tjatat om att ”andas med magen”, kände att jag inte hade några större problem med andningen. Men, det var väl det enda som var helt problemfritt.
Mina ihoptrasslade ben somnade ganska snart. Vår lärare sa, ”tänk bort det, det är inte farligt”. Jag, som trodde att stickandet berodde på att blodet inte hittade ner till mina fötter, tänkte att det kan väl ändå inte vara bra, fötter ska väl ha blod i sig, men gjorde som hon sa. Bet ihop.
Hon berättade att om vi hade svårt att sova skulle vi hålla för vänster näsborre och andas bara genom den högra, så skulle vi somna snart. Jo, det är klart, de flesta människor tuppar av vid syrebrist. Det konstiga var att om vi gjorde samma sak med höger skulle vi piggna till. Hm…

Ja, det är mycket man inte vet. Jag köper inte allt, med hull och hår. Men jag har lovat mig att gå sju gånger, i alla fall.

Någon fys-träningen var det ju inte att tala om. I alla fall inte igår. Så, det blir nog till att hitta något annat också, som komplement. Om inte annat.

Alla flickors dröm har blivit min. Jag har fått en princesskrona i guld!

Man brukar säga ”det man inte har i huvudet får man ha i benen”. Jag har nu testat det omvända – ”det man inte har i benen får man ha i huvudet”.

Jag hade ju tidigt bestämt mig för att springa Halvmaran och amälde mig till loppet. Detta var för ett år sen, då jag trodde att jag skulle träna duktigt hela våren och sommaren. Så blev det inte. Det kom Vätterncykling och Vansbrosimning emellan. Med löpningen blev det lite si och så…

Dock, efter säsongens första springlopp, Midnattsloppet, blev jag så himla glad och sugen på att springa mer, att jag nog ändå tänkte försöka mig på halvmaran.

Sen kom tvivlen igen, efter Tjejmilen, då jag satt och räknade på hur snabbt jag måste springa halvmaran för att inte bli diskvalificerad. Varje kilometer måste springas på max 7,5 minut. Kändes omöjligt. Nej, jag ställer inte upp på det. Bloggade om det, för att bekräfta mitt beslut. Slängde mitt startbevis i pappersinsamlingen och planerade för annat den helgen.

—

Alltså, jag brukar veta vad jag vill, men denna gång var det svårt. För snart kom det ett mail där det berättades om hur man kunde räkna ut sin beräknade tid på en längre sträcka, baserat på en tidigare sträcka man faktiskt har sprungit. Jag kollade. Jag sprang ju Tjejmilen på 1.04 och Midnattsloppet på 1.06. Med den nya uträkningen hade jag en chans att springa halvmaran på, otroliga, 2.26. Plötsligt blev det möjligt. Stopptiden var ju 2.45.

Jag ändrade mig igen. Nu ville jag försöka. Grävde fram mitt startbevis ur pappersinsamlingen och beslöt mig för att i alla fall hämta ut nummerlappen och chipet. Så kunde jag ju betsämma mig senare. I själva verket var nog redan beslutet fattat. Jag ville ju springa!

Jag, som alltid säger till alla som vill höra på, ”om du vill göra något – gör det bara”, måste nu försöka att säga samma sak till mig själv. Och dessutom försöka tro på det. Det är inte alls lika lätt.

En frivillig ”materialare” erbjöd sig sina tjänster. Utan någon som höll reda på min banan, mina papper, skrev lappar om var vätskekontrollerna fanns längs banan, tog hand om min jacka och plånbok och slutligen erbjöd sig att köra min bil hem – hade det varit svårt. Hjärnan var helt urblåst före start. Hela jag var slut efter mål. Tack G!

—

Vet inte om jag ska beskriva loppet i detalj, men lite kort kan jag säga:
• Starten gick bra. Adrenalinet tog mig lätt fram de första kilometerna
• Efter cirka 4 kilometer var jag nästan sist, men beslöt mig för att inte stressa över det, jag sprang efter min beräkning och skulle ta igen en del av det jag missade senare i loppet, det viktigaste var ju att ta mig i mål, att orka hela vägen
• Vid 6 kilometer såg jag de välkända små blå husen, besökte ett
• Åt banan och drack energidryck i alla kontroller
• Vid 10 kilometer fick skavsåret under vänster fot ett litet plåster i ett sjuktält
• Löpningen gick sedan fin-fint. Jag sprang, som beräknat, om en del av dem som sprang om mig i början av loppet!
• Söder Mälarstrand var seg. 3 kilometer bara rakt fram. Tog rygg på en tysk tjej, sprang om henne, för att några hundra meter senare bli omsprungen av henne, jag körde om igen, hon gav sig inte och sprang om mig igen. På detta ”gummibands”-vis tog vi oss båda igenom hela strandsträckan
• Vid 12 kilometer fick jag små glädjerus som sa ”jag springer längre än jag nånsin gjort förut – och det funkar!”
• För att vid 16 nästan vara helt knäckt. Jag var SÅ trött. Benen kändes som två stockar. Stumma, tjocka stockar. Nu gällde det att springa med hjärnan, för benen ville inte en meter till
• Gick cirka 1,5 kilometer, från Bergsunds strand till St Paulsgatan. Upp, upp upp, kunde inte springa mer…
• Men väl uppe på Söder kom min energi tillbaka och jag kunde springa ner till Slussen, där G stod och hejade på mig, och vidare över Gamla Stan, Vasabron, förbi Gustav Adolfs torg, Operan och så…
• … svänga till vänster in i Kungsträdgården – och det hägrande målet!

Det är helt otroligt – jag klarade av Stockholm Halvmarathon!

Det blir ingen start i Stockholm Halvmarathon, för min del, på lördag.

Har räknat ut att jag måste springa varje kilometer på max 7,5 minut – i genomsnitt. Det känns inte roligt. Det skulle bara stressa mig och eventuellt skada mig. Nej, det vill jag inte. Det är inte värt det.

—

”Livet är det längsta du har – man kan inte säga att det är kort.”

Jag citerar min kloke son, J, som sa dessa kloka ord i går kväll.