Publicerat

Mitt i naturen

Jag är bara en gäst i naturen. Ibland blir det så uppenbart att jag lever mitt bland alla djuren, alla träden, alla ”allt” som alltid funnits där. Långt innan jag fanns. Långt innan människorna överhuvudtaget fanns. Vi är bara besökare på denna jord. Ett tag.

Myrorna går rakt igenom vårt hus hela våren. Att någon byggt ett hus på deras väg hindrar dem inte. De fortsätter som om inget har hänt. Älgarna har sina stråk i skogen. Rådjuren likaså.
De håller sig på avstånd. Vi tror att de inte finns, för att vi inte ser dem. Men, om man lyssnar noga, tittar noga, så ser man att man inte är ensam.

När jag kör bil på natten och har extraljusen tända, är det som att åka på safari. Rådjuren står och betar på ängarna. Hararna korsar vägen titt som tätt. Katterna är på jakt. Å, rätt som det är dyker det upp en rävhona med ungar…

Tänk om den här rävungen visste att den nu hamnat på min blogg…

Publicerat

I Sälen med 7 grabbar

Har varit på Sportlov i Sälen med J, sex av hans kompisar och en mamma till.
Skrev ihop en liten ”dagbok” under veckan och har satt lite bilder till, som jag mailat ut till de föräldrar, vars barn vi ”lånat”.

Vill ju inte att ni, mina kära bloggläsare, ska gå nyfikna heller. Så, här kommer en länk till pdf-filen.

”Med sju grabbar i Sälen”
– dagboksanteckningar från sportlovet 2006.

Publicerat

”En vanlig dag” under mitt Jullov

Vår bleka vintersol visar sig först vid 9-tiden på morgon. Då är det dags att öppna ögonen, sträcka lite på sig. Tända adventsljusstaken i sovrumsfönstret. Ligga kvar en stund och fundera…

Dags att ge djuren mat. Tänder pannan och går sen ner och ger fåren havre och vatten. Tar en sväng förbi brevlådan på vägen upp från lagårn och plockar upp DN på vägen tillbaka till huset. Nu är det dags att äta frukost.

Efter grötfrukosten läser jag DN. Grundligt. Alla artiklar, alla musik-, film- och bokrecensioner och NoN. Tar mig tid att lösa sudokun. Skummar igenom kvällens tvprogram. (Inget att se. Vem är förvånad?)
Detta tar cirka 2 timmar.

Sedan är det dags att gå ut. På riktigt. Vinteroverall på, alltså. Går ut och kollar runt lite. Kanske tar tag i nåt. Spikar fast en planka eller två. Fixar några balar, ströar hos fåren eller bara pratar bort en stund med dem.
Snart börjar hungern att göra sig påmind igen.

Dags för lunch. Försöker att hitta något som inte är så fettframkallande i kylen.

Efter lunch kommer dagens höjdpunkt! Skidor!
Tar en runda på några kilometer i skogen. Njuter av tystnaden, av ljuset, av det blå-grå landskapet. Tar lite bilder. Tar det, framför allt, lungt.

Väl hemma igen är det dags för en tupplur…. Åh, så skönt det är att sova middag!

Sen ska djuren ha mat igen. Pannan tändas. Middag planeras. Dags att samla in den egna flocken, barn kanske ska hämtas vid något tåg eller buss.
En liten drink, kanske. Med några grissini till…
Efter en gemensam middag i köket funderar jag på om jag har något kul projekt på gång. Eller kanske en bok som jag vill läsa.

Tittar kanske på tv, sitter och läser, vattnar blommor eller bara funderar… I ett par-tre timmar.

22.00. Läggdags.

Visst borde livet alltid vara så här?

Publicerat

Mmm… äpplen

Jag skulle kunna skriva något om att det regnar, är mulet eller om att brittsommaren är slut. Men det GÖR jag inte.

Det gäller att se det positiva. Just nu är det äpplen…

Publicerat

”Ser du björktrasten?”

Jag gick igenom Stureparken. Inte något ovanligt med det, det gör jag ofta. Men just denna gång hände något som inte är lika vanligt. En, för mig helt främmande, man stoppade mig och frågade ”ser du björktrasten?”.

Vände min blick upp mot trädkronorna, men såg ingen fågel. ”Nej…”, svarade jag lite tveksamt. Vad var han ute efter? Han såg ju helt normal ut. Nykter och så. Och, mitt på dan. Prata med främmande människor. I Stockholm.
Det kändes lite skumt, men samtidigt blev jag ju nyfiken. Inte så mycket på björktrasten, utan mer på varför han tyckte att det var så viktigt, att han stoppade mig för att fråga om jag också sett den. Han ville uppenbarligen dela en upplevelse med mig.

”Var ÄR den?”, frågade jag. ”Där”, sa han och pekade mot en björk. En björk där det inte satt en endaste fågel, så vitt jag kunde se. Han gick närmre och pekade igen, ”DÄR!”. Han pekade nu på en knöl på björken, där det förmodligen suttit en gren för länge sen. DÅ, såg jag.

Jag tittade och log. ”Vad roligt!”, sa jag. ”Ja, visst ÄR det!”, sa han och log tillbaka.