Skidtur med Gin

Hej då, gården, nu tar Gin och jag en liten skidtur!

Hur vackert kan det vara?

Gin vill att jag ska åka fortare. Inte stanna och ta bilder hela tiden.

In i skogen. Mötte två jägare med hund.

Självporträtt.

Efter cirka 5 km var vi tillbaka på gården. Blev hälsade av hästarna.

I morgon är det en månad kvar till Julafton. Får man sätta upp ljusen i fönstren nu? Jag åker ju till Spanien på onsdag och blir borta en vecka, så jag missar ju första advent…

Nej, det här går inte! Jag skulle ju göra klart tidningen. Så sitter jag här och bloggar i stället. Man kan inte lita på nån! Får nog säga till på skarpen: Skärpning, Camilla!

Solkatt

Om en katt gör så här fina mönster i snön, är det väl en solkatt?


Snön kom igår och det har snöat hela natten. Hela världen utanför fönstret går i svartvitt. Inte fult grått. Vackert svartvitt.

Bad B hämta mina skidor, som står på spannmålsmagasinet, när han gick ner till djuren i morse. Jo, jag ska nog teståka lite idag. Kan inte låta bli, trots att jag borde sitta vid datorn. Tidningen är ännu inte klar, men den kan jag göra sen. Sen, är ett bra ord. Nu, är också ett bra ord. Nu ska jag leta reda på mina skidkläder. Leta efter vallan. Valla skidorna, byta om och sen – UT!

I svampskogen

I år är det ”svampår”, säger de som vet. Själv vet jag ingenting om svampar. Därför plockar jag inte svamp, trots att jag älskar att vandra i skogen och ser massor av fina svampar i alla möjliga olika färger och former. Nej, det är för farligt.

Den fina röda, med vita prickar vet jag dock att man ska undvika.

Dag 2

Lammet dog… Så hårt och orättvist är livet, ibland. Han fick en dag.

I morse var jag jättetrött. Detta berodde på att det nu är jag som har hand om nattpassen här på gården. B är ju i Malaysia. Sålunda ställde jag mobilen på ringning kl 03.00 innan jag gick och la mig igår kväll.

Klockan 3 började den att spela sin lilla ”vakna upp nu-melodi”. Jag hörde ljudet, men det tog flera sekunder innan jag fattade vad det var – och vad det betydde. Jag släpade mig ur sängen och gick ner till lagårn. Hoppades att det skulle vara lugnt. Det var det.

Äppelblommorna håller på att slå ut. Det är underbart vackert i trädgården.

Tog 4-hjulingen ner till skogshagen i morse. Tidsplanen höll inte för en promenad. Hästarna kom galopperande emot mig, när jag kom ner i morse för att ge dem sin havre. Klappa dem. Prata lite med dem.

Nu sitter jag på jobbet och överst på listan står det ”göra studentskylt”. Så, det är vad jag ska göra nu.

Kanske ska jag försöka klämma in en timmes cykling idag? Har inte cyklat sedan i lördags. Är uppe i drygt 10 mil, totalt. 40 kvar, alltså…

1a snön – 1a bilden

Har införskaffat ny mobil. Ja, den gamla var slut, helt slut. Stängde av sig när jag pratade i den, ville heller inte ta laddning.

Min nya har något bättre kamera, så här kommer första bilden med nya mobilen. Tagen på väg hem från springturen i lördags. Vit snö, solnedgång – du skulle varit med!

Kompis 2

Det finns de som DÖR i spåret!!??

Denna lilla stackare till skogsmus, tog nog i lite för hårt. Kanske sprang hon på fastande mage… Inte bra.

Första snön

Igår såg det ut så här, när jag tog min (numera) dagliga skogspromenad.

Idag, så här…

Visst är det otroligt hur fort hela landskapet byter skepnad. Över en natt. Man borde inte bli förvånad, men förundrad, kan man väl ändå få bli?

Jag har längtat efter snön. Efter längdskidåkningen. Efter ljuset.
Jag har dock inte längtat efter hala vägbanor. Kölden. Mörkret.
Det finns alltid två sidor av allt. Minst.

Hur man sedan upplever saker och ting, beror på vilken sida man väljer att se. Det innebär att man, i mångt och mycket, själv kan påverka hur man mår. Självklart, eller hur?

Men, nu ska vi dra det ytterligare ett steg längre…

Jag känner en man, som arbetar på ett stort läkemedelsföretag, är uppfattad som en klok och sansad man. Denna man, lyssnade på ett föredrag under en tjänsteresa i USA för någon månad sedan.
Han kom hem och berättade för mig att han hört berättas att vi snart kan tänka oss friska. Han såg avvaktande på mig, undrade nog hur jag skulle ta detta påstående.

Jag blev nyfiken och frågade, hur då?

Jo, man vet ju att hjärnan har en enorm kapacitet och att vi bara utnyttjar en bråkdel av den. Hittills.
Föredragshållaren hade sagt att människan med tiden skulle lära sig att utnyttja större delar och aktivt kunna ge hjärnan ”instruktioner” att självmedicinera kroppen, vid behov.
Detta gör ju hjärnan redan idag, men med automatik, inte via aktiva tankar (fast, där är jag tveksam, man kan nog medicinera sig med tankar redan i dag, till viss del). Kroppen skickar ut bedövningsmedel, när vi slagit oss, skickar ut hormoner av olika slag, för att vi ska må bra i själen, söver oss om smärtan är outhärdlig och mycket annat snillrikt.
Kemi. Det är vad det handlar om. Ren kemi.
Hjärnan är ett välfyllt apotek. Utan köer. Utan avgifter. Fyllt av mediciner som vi kan ha användning av. Den blandar, konstruerar mixturer för olika behov – och levererar.
Det nya var att människans hjärna skulle kunna blanda allt mer komplicerade mediciner, bota allt svårare åkommor – med hjälp av aktiva, medvetna tankar.

En intressant tanke. Onekligen.

Fläcktyfus?

Så är hösten här. Det är kyligare i luften. Blommor och träd är på väg in i sin vintervila. Löven förändrar färg. Men, det är inte riktigt sant, har jag läst. Löven är alltid gula och röda – OCH gröna. Det är bara det att klorofyllen, som ger löven dess gröna färg dominerar under sommaren, därför syns inte de övriga färgerna. Nu, på hösten suger trädet upp all näring det kan få tag i, för att klara vintern, och det nyttigaste är tydligen den gröna klorofyllen. Om man är ett träd. Kvar blir de gula och röda färgerna.

Vackert, är det i alla fall.

Men, vad har hänt med våra löv? Har de fått fläcktyfus?