Publicerat

Droppen dripp

Som ni, trogna bloggläsare, redan vet har jag, under flera månaders tid, delat arbetsrum med ett antal servrar som surrat. Nu är de förpassade till serverrummet och ljudnivån har gått ner till, i det närmaste, noll. Jag behöver inte längre sitta med lurar, när jag lyssnar på musik utan kan lyssna från högtalare. Härligt! Att jag nu även hör när mobilen ringer, är en extra bonus!

Så långt, allt bra.

Men idag dök nästa irriterande ljud upp.

Spellistan i iTunes tog slut, det tystnade i rummet, då jag plötsligt hörde detta nya ljud. Dropp, dropp, dropp…

Vad nu?! Vad är det som låter? Är kylanläggningen i serverrummet full av vatten och behöver tömmas? Står det en kran på nere i pannrummet? Har tvättmaskinen pajjat?

Nej, nej och nej. Det är HÅL I TAKET!

Har nu undersökt saken lite närmre och insett att det rinner in regnvatten från taknocken, längs med skorstenstocken, ner genom ett stort ormbo av sladdar för att slutligen hamna på mitt nymålade golv.
Suckade en stund och undrade – ska det behöva vara så här? Mitt liv?

OK. Problemet var solklart. Nu till lösningen.

Kraffsade snabbt bort alla sladdar, för att de inte skulle ta skada, hämtade en hink att ställa under droppet. Måste nog ut och leta efter en pressenning… och hitta stegen… och våga mig upp på taket…

B är inte hemma, så klart. (I så fall hade jag ju skickat upp honom!) Nej, när det händer saker här, är jag ensam.

Publicerat

Ugnsbakad mobil

Nu är det på det viset att jag inte kan berätta något som engagerar mig utan att samtidigt vifta med armarna. Jag vet. Det är dumt. Extra dumt när det står ett glas vatten, alldeles brevid mig – och mobiltelefonen ligger några centimeter ifrån vattenglaset.

Ja, hur det gick till vet jag inte riktigt, men rätt som det var välte glaset och mobilen blev dränkt i vatten. Försöker att leva efter principen ”ägna 1% åt problemet och 99% åt lösningen”. Ryckte alltså snabbt till mig mobilen, skakade av det värsta av vattnet, sprang till handdukshängaren i köket, slet tag i första bästa handduk, torkade av ytterligare vatten så gott det gick – allt medan jag fortsatte att prata med B om det som nu engagerade mig så mycket.

Men, min mobil var död. Jätte. Död.

Min älskade mobil, min livlina, min kontakt med yttervärlden… Ingen panik nu, Camilla, det är bara att ladda den, så funkar den snart igen, tänkte jag. I med laddaren. Vänta. Vänta. Vänta. Men, inte ett endaste livstecken kom från mobilen.
Dags för nästa steg – ringa K.

”Du ska aldrig stoppa i laddaren när telefonen är blöt!”
”Ingen el alls, fattar du?!”
”Du ska ta bort batteriet, sätta ugnen på 50° och lägga mobilen på gallret.”
”Nu!”

Ok.

Det funkade!

Här kommer receptet:
Ingredienser:
1 st mobil, SonyEricson Z1010
2 dl vatten

Gör så här:
• Häll vattnet över mobilen
• Skaka ur så mycket vatten som går
• Torka av den med en kökshandduk
• Ta ut batteriet
• Sätt ugnen på 50°
• Ungsbaka på galler i mitten av ugnen i cirka 1 timme eller tills den känns helt torr (prova med handen)
• Sätt i batteriet igen

Mums!

Publicerat

Får jag någonsin nog?

Det var väl nån gång på 80-talet – i persondatorernas barndom – som jag fick min alldeles egna diskett. Den var på hela 720 kb. Otroligt. Mycket. Tyckte jag… och skrev mitt namn så fint jag kunde på den lilla etiketten.
Jag var så rädd om den, min egna blå diskett. Det var ju denna lilla plastskiva som skulle innehålla allt jag framöver skulle komma att producera i mina datorer.

Trodde jag.

Det dröjde dock inte länge innan jag förstod att så inte var fallet.
Jag behövde fler disketter. Och ännu fler. Snart insåg jag att jag var tvungen att ha ”större grejer”. Räddningen blev SyQuest-skivan! Wow!
De lite större SyQuest-skivorna rymde hela 88 Mb, om jag inte minns fel. Köpte in ett stort antal till kontoret. Jag var räddad!

Tyvärr var dessa SyQuest-skivor ganska dyra och ”försvann” ofta i samband med att jag levererade material. Dessutom behövdes en separat SyQuest-station till datorn för att kunna läsa skivorna. En station som oftast inte startade om man inte svor en lång ramsa och samtidigt slog något hårt på den.

Hm… Kändes inte bra. Måste hitta en annan lösning.

Utvecklingen går dock framåt och snart kom zip-skivorna. Mindre, billigare och rymde än mer data. Fast, även de behövde en separat station – av annan sort än den jag redan hade… Ok, en sådan köptes in. Den nya stationen behövde man inte slå något hårt på för att den skulle starta. Nya datorn hade ju dessutom en inbyggd station, så problemet var övergående. Livet kändes ok.

För ett tag.

Snart dök den välkända känslan upp igen. Nej, det här går inte! Datorn är full! Zip-skivorna är för små! Måste göra mig av med filer, måste kunna leverera allt större datamängder. Vad göra?

CD-skivan! Yes! Yes! Yes! Billig och rymde ungefär 700 Mb. Nu visste jag hur jag skulle kunna leverera mina jobb och dessutom lagra dem på ett fiffigt, billigt och smidigt sätt. Härligt!
Detta fungerade ganska länge, men det är klart att dagen, då även cd-skivan kändes för liten, kom.

Igår inköptes 1,7 terrabyte hårddisk.

Vet inte ens hur mycket det är. Men, det låter ju som om jag skulle kunna klara mig ett tag. Jag har dock trott det förr och inser att det bara är en tidsfråga innan även detta utrymme känns för trångt.

Jag börjar att bli luttrad.

Publicerat

I’m back

Har haft bloggledigt ett tag men är nu tillbaka. Ska jag säga som det är, så har min (gamla) blogg blivit så stor (tung) att den helt enkelt blev för svårjobbad. Därför har jag börjat om. Men, den som är intresserad av tidigare inlägg kan klicka på länken nedan.

Publicerat

YES!

Det fungerar! I alla fall hos mig. Om ni undrar vad det är för konstig fil jag lagt ut kan jag berätta att den är digitaliserad från en stenkaka från 1950, som min mamma spelade in till sin mamma, som födelsedagspresent till hennes 50-årsdag. Min mamma var nämligen i Chicago och hennes mamma satt kvar hemma i Norrbotten.

På skivan, som består av två sidor (ja, sånt anses numera vara nödvändig information), spelar mamma ”Till Våren” av Grieg på piano på den ena och läser upp ett fint ”grattis-brev” på den andra.

Just detta spår är en liten del av stenkakan, som förmodligen inte var menat att komma med, men gjorde det i alla fall. Till min stora lycka. Mamma fnittrar och säger nämligen ”Ni måste tro att jag är tokig!” (och det på RIKTIG norrländska!).
Och DET är verkligen sant. Min mamma är lite tokig. På ett positivt sätt.

Publicerat

Ljud

Ska prova en ny grej. Att lägga ut en ljudfil på bloggen. Klas säger att jag ska spara den i mp3-format och ”bara lägga ut den”. Jaha.

Har här en liten fil som jag gärna vill att ALLA lyssnar på. Den är varken för tung eller för lång. Klicka här, så kommer den. Hoppas jag. Annars har jag gjort fel någonstans…

Publicerat

Intelligent?

Nej, nu kan jag inte hålla mig längre. Måste skriva av mig.

Först lite bakgrundsinformation.
Igår var Klas och jag på heldags-seminarium, anordnat av Adobe. Det hette ”PDF Expo 2005” och hölls på Vinterträdgården i Stockholm. Vi anmälde oss för att det verkade intressant. Dessutom måste jag snart ta tag i det där med att göra tryckfärdiga pdf-filer i Destillern… jag använder fortfarande Apogee Create från Agfa. Eftersom det fungerar bra har jag inte känt något behov att byta programvara. I alla fall inte jag, personligen.

Nu är det dock så att allt fler annonsörer kontaktar mig för att få ”job-options”-filen till Destillern. Hm… Jag har ingen sån utan har svarat ”kör med standard” och hoppas sen att det går bra. Vilket det också gjort.

I vilket fall som helst talade de inte alls om hur man producerar tryckbara pdf-filer, däremot om allt annat. Vi lyssnade till tanter och gubbar som talade om korrekturfunktioner, dokumentsäkerhet, blanketter – de talade mycket om det ”intelligenta” dokumentet.

Det är just DÄR det kör ihop sig. Hos mig. Intelligent? Vadå?

Jodå, frågan togs upp och besvarades med att ett dokument som ”kommer ihåg” saker och ”vet” vad det ska göra ÄR intelligent. (Vill du läsa mer om hur Adobe ser på saken, klicka här.)

Men jag ställer mig ändå frågande. KAN ett dokument kallas intelligent? Jag tycker inte det. Det är ju en människa (eller fler) som har talat om för det hur det ska bete sig. Det gör ingen ”egen” uträkning, tar inte andra hänsyn än de man gett det möjlighet att ta. Det har inget minne, inga känslor…

Jag slog upp ordet på Svenska Akademins ordboks-hemsida och fann följande:

1)
BRUK: (numera föga br.)
i sht
BRUK: filos.
som har karaktären av förnuftig varelse, begåvad med förstånd, förståndig; om sak: som har avseende på l. härledes ur förnuftet; stundom: översinnlig; jfr INTELLEKTUELL 1 o. 2.
• ATTERBOM PhilH 242 (1835).
• Menniskans företräde (framör djuren) ligger icke egentligen deruti, att hon har en intelligent beståndsdel. AGARDH BlSkr. 2: 100 (1837).
• Den kroppsliga känslan har sin motsvarighet uti den intelligenta känslan, hvarigenom de rent själiska tillstånden omedelbarligen förnimmas. TRANA Psych. 1: 52 (1843).
• Intelligent förnimmelse är det omedelbara medvetandet om en Själens egen affection. Därs. 2: 7 1847. NYBLÆUS Forskn. 2: 576 1881.
2)
BETYDELSE: som har god fattningsgåva l. godt l. skarpt förstånd l. vaken tankeförmåga; som lätt inser l. begriper ngt, begåvad, klok, förståndig; skarpsinnig; om sak: som röjer l. vittnar om l. ådagalägger begåvning l. klokhet osv.
• Arbetet blir bättre i den mån det blir intelligent och förstår att nyttja konstens hjelpmedel. GEIJER I. 6: 179 (1839).
• En intelligent domare (i smakfrågor). CAVALLIN (1875).
• Intelligent och bildad var han. TAVASTSTJERNA Inföd. 23 (1887).
• Generalen var en ståtlig gammal man med ett intelligent ansikte. LUNDEGÅRD Stormf. 76 (1893).
• SvD(A) 1929, nr 272, s. 7.
– jfr O-INTELLIGENT.

Alltså, det står VARELSE. Levande, alltså. Inte ett elektroniskt dokument.

Publicerat

Rätt ska vara rätt

Måste bara tillägga en sak. En sak som jag tycker är viktig för mitt anseende. INNAN jag bestämde mig för att köpa en ny sladd STÄDADE JAG. Faktiskt.
Det var när sladden trots det vägrade att visa sig som jag fattade beslutet inköp av ny sladd.

Publicerat

Svarta ormbon

Jocke läser högt ur ”Cyklopedin” – ”denna cykelsadel finns i alla färger så länge du väljer svart”. Var det inte T-Forden som också fanns i alla färger så länge man valde svart? Kanske är det kul, kanske inte. Är för trött för att uppfatta det roliga i svart just nu.

Jag är mest irriterad över allt som är svart. Framför allt sladdar. Alla sladdar är svarta eller möjligtvis grå. Varför är det så? Har i fyra dagar letat efter sladden som jag behöver för att koppla in kameran i datorn – utan resultat. Sliter och river i stora ormbon av trassliga sladdar. I Klas rum, under min dator, i väskor, i lådor och på skrivbordet. Sladden är och förblir borta! Paniken sprider sig. Kameran är full av bilder. Vill lägga ut på bloggen. Vill tömma för att kunna plåta på seglingen i helgen. Vill hitta sladden. Men den vill inte bli hittad.

Har ingen lust att leta mer. Vill att den bara ska dyka upp av sig själv (vilket ibland händer, faktiskt). Men tiden rinner iväg.

Tvingas jag köpa en ny sladd? Ett nytt minneskort…

Eller tvingas jag – ve och fasa – STÄDA?!