Kategori: funderingar

Jag var försenad. Skulle ju gå på konserten i Radiohuset. Visste bara inte var själva konsertlokalen låg, kände det som om jag borde veta – och frågade alltså ingen om vägen. Såg på ena husgavlen att där fanns en butik. Som en museibutik. Massor av saker i skyltfönstret, människor som stångades innanför. Där, måste det vara, tänkte jag.
Tog några raska kliv framåt och gick in. Väggarna var fulla av böcker, vykort, små saker. Jag, som egentligen letade efter ingången till konsertlokalen, tittade mig osäkert omkring. Plötsligt fastnade blicken på ett ställ med ”visitkortspackar”. Nej, men titta, man kan köpa andras visitkort. Så fyndigt! Undrar om de, vars namn det står på korten, är medvetna om detta… Vilket skulle jag välja? Här fanns ju massor av kändisars namn man kunde ”låna”. Billigt var det också. 149:- för 100 st.
Alldeles brevid fans en hylla full av handgjorda träskor. De såg obekväma ut och var fyllda av halm. Jag frågade varför de fyllt så mycket halm i skorna, fötterna skulle aldrig få plats. Jo, det är bara de som är vana att gå med halm som klarar det, sa killen som sålde dem. Om du är ovan kan du ta ut hälften.

I Frankrike.
Cyklade fort mot barnhemmet. Jag hade något viktigt att uträtta och det var bråttom. Kom fram, parkerade min cykel och småsprang mot barnhemmets ingång. Utanför stod en liten flicka. Jag tror att hon tänkte rymma och sa därför ”NO” (med franskt uttal). Hon blev så rädd att hon började att gråta. Jag fick lite dåligt samvete, som skrämt henne. Det var ju inte meningen. Kunde inte förklara, för jag kunde inte så mycket mer mer franska än just det ordet – no.
Tog upp henne i famnen och gick med henne in. Släppte ner henne på golvet och såg henne försvinna snabbt in bland de andra barnen.
Då kom en ful liten flicka framspringande till mig. Kastade sig i min famn. Pussade mig på munnen. Flera gånger. Blev lite rörd, kände mig utvald, men äcklades också lite av hennes pussar. De var blöta, snoriga och intensiva. För mycket.
När jag kom ut såg jag att det stod två människor vid min cykel. Hörde den ena säga (på svenska), ”vi tar den här”. Aha – svenska turister! Som tror att ingen förstår vad de säger! Men då har de fel! Jag gick fram till dem och sa ”STOP, det här är min cykel!”. Gissa om de blev rädda, när de förstod att jag var svenska och dessutom visste var de var gång att göra. De försökte springa från platsen, men jag hann få tag i den ena killens hand. Satte handen under min pakethållare och klämde till. Hårt. Det här skulle nog få honom att inte försöka att stjäla cyklar igen, tänkte jag.

På galleriet fanns massor av olika sorters konst. Både tavlor, fotografier och skulpturer. Utställningen hette ”Upprepa”. Namnet var fyndigt, för alla konstverk hade just detta tema.
En oljemålning föreställde en man som målar en tavla. Tavlan han målade föreställde en man som målar en tavla, och så vidare.
Det fanns ett fotografi på en spegel, med en spegel – som till slut blev en tunnel. Ni vet, sånt där som man kan uppleva i en hiss med speglar på båda motsata väggar. Jag ville in i tunneln, men förstod ju att det var omöjligt.

Kyckling?! På Julafton! Jag var upprörd, irriterad och kände mig stressad över att han inte förstod det omöjliga. OK, det kanske var någon slags sämre variant av kalkon, men ändå! Vi ska ha skinka! Inget annat.
Han fortsatte dock att skära upp kycklingen. La upp fina skivor på fatet. Min vrede visste inga gränser. Hur skulle jag klara av detta?

En helsida i DN. En stor bild på paret som hade lyckats. Jag kände dem och var till viss del delaktig i deras framgång. Jag hade investerat i deras idé. Mitt namn stod som ”sponsor” under bilden.
Det fanns de som var glada över att jag hade trott på dem och satsat. De trodde nog att jag satsat en stor summa, men så var det inte. Jag hade varit tveksam och bara satsat 500:-. Nu, så här efteråt, kändes det snålt. Som om jag bara trodde på dem ”lite grann”. Ville gärna att jag hade satsat mer helhjärtat, men insåg att jag är feg.

.

Detta är en del av de drömmar jag hade i natt. Man kan försöka att analysera dem, om man vill. Eller, så låter man bli.

”Rörselse är omöjlig. För om något förflyttas sträckan S måste det först ha rört sig halva sträckan, alltså
S/2. Men då måste det först ha rört sig halva den sträckan, S/4. Men då måste det först komma till S/8, och så vidare. Nu kan vi hålla på så i all oändlighet och slutsatsen blir att det tar oändlig tid att komma igång med rörelsen. Alltså är rörelse omöjlig.”

Zenon, 450 fKr (grekisk filosof)

Läste detta i Js Fysikbok igår kväll. Någon har alltså funderat på detta innan jag gjorde det! Och, en riktig grekisk filosof, dessutom!
Se tidigare (29 augusti 2005) inlägg om storlekens betydelse i min gamla blogg.

Hur lycklig är du – på en skala från 1 till 10?

En intressant fråga. Men, med ett ännu intressantare svar.
Under andra världskriget stäldes den frågan till ett stort antal människor i Sverige. Det genomsnittliga svaret blev 7. År 2005 ställdes samma fråga. Det genomsnittliga svaret, detta fredsår, blev 4.

Vad kan man dra för slutsatser av det?
Det första man slås av är att den upplevda lyckan är starkt kopplad till ens förväntningar. Till kontrasterna. Och att den är mycket subjektiv.
1943 ”Vi har i alla fall potatis!”
2005 ”Potatis!? Jag vill ha oxfilé!”

Man kan också fundera över ordet ”nöjd”. Vad är det? Hur når man dit? Vill vi dit?
Ibland känns det som om missnöjdheten tycks sprida sig. Och öka i samma takt som välståndet. Många människor är idag olyckliga, utbrända eller mår inte bra. Trots att de rimligtvis borde ha förutsättningarna att vara lyckliga. Skulle åtminstone upplevt det så, om de levt under samma omständigheter 1943…
Det handlar alltså om hur vi UPPLEVER livet. Mer än om hur det verkligen ÄR. (Eller, är det samma sak…?)

Ibland, när jag känner mig missnöjd med vad livet gett mig, tar jag fram vågen. Nej, inte den som talar om för mig att jag väger för mycket. Utan vågen i huvudet.
Jag lägger allt elände i ena vågskålen och allt som är positivt i den andra. Jag vet inte hur det ser ut i era liv, men min positiva vågskål har hittills alltid vägt tyngre. Om man tänker efter.

En granne sa en gång till mig, ”har jag inte fått det jag vill ha, vill jag ha det jag fått”. Hon såg nöjd ut. Hon hade bestämt sig för att tänka så. Hon sa att hon mådde bra då.

Kan man lära sig något av det?
Eller står detta i strid med nödvändig utveckling – såväl personlig som i samhället i stort?
Går det att både vara nöjd OCH att sträva framåt?
Brottades med de frågorna en längre period. Frågade alla jag kände. Fick många olika svar. En sa dock, ”ja, man kan vara nöjd med en del saker och sträva efter förbättring när det gäller andra”. Kanske är det så.

Nu känner jag att jag inte är riktigt konsekvent. Å ena sidan förespråkar jag en större tacksamhet över det vi har. Å andra sidan ifrågasätter jag vad som händer om vi skulle svarat ”10” på frågan om hur lyckliga vi känner oss.

Men, man måste inte vara konsekvent. Man FÅR fundera. Det är OK att inte ha svar på allt. Att ändra sig. Ellerhur?

Denna illustration, ”Maslows behovstrappa”, kan man också fundera över…

Idag är det ingen bra dag… grått väder, kalla vindar som blåser rakt igenom kläderna, för lite snö för att åka skidor… för mycket is för att kunna ta en promenad…

Har slängt ut granen och tagit bort julpyntet men vägrar att ta bort adventsljusstakarna i fönstren. Behöver fortfarande ljuset. Om jag bara fick välja ETT julpynt skulle det bli ljusen i fönstren. Det är de som ger mest julkänsla. Kan klara mig utan gran, peppishus (men det blir svårt) och klappar – men inte utan ljuset.

Att inget har hänt vore fel att säga.
Det har hänt massor.

Köfritt på vägen in till kontoret. Hann kolla alla mail innan jag skulle iväg på kundmöte. Bussen kom 15 sekunder efter att jag kommit fram till busshållplatsen. Konstruktivt möte (får massor av jobb!). Trevlig lunch med kund.
Solen sken, tog en promenad tillbaka till kontoret. REA på NoaNoa! Klämde, kände på allt, men avstod från köp, trots allt.

Känner mig ovanligt tillfreds.

Tror ändå inte på skrock. Det är väl som med kristaller. Om man tror, har det betydelse – annars inte.

Har precis lämnat ett stort jobb till tryck. Sorterat en del bilder som låg och skräpade på skrivbordet (IRL-bordet). Slängt 522 mail från min inbox. (Har bara 19 mail kvar!) Det känns så skönt!

Ändå känns det tomt. På ett lite trist sätt. Vad kan det vara?

Jag är inne i ett mellanrum.

Ett mellanrum är ett sånt ställe man kan vara på, mellan ”de riktiga” sakerna händer. Man gör inget speciellt. Man producerar inget. Man ”plockar” lite med saker, bara…
Kan kännas lite trist, lite tomt. Ändå behövs dessa mellanrum. Kan kanske jämföras med Bodil Jönssons ”ställtid”, fast då gör man ännu mindre, tror jag.

När jag var liten hade vi ett mellanrum. Det var rummet mellan köket och hallen. Ett högst konkret mellanrum, alltså. Det fanns där. Vi gick igenom det varje gång vi skulle till köket – och ut igen.

Förmodligen är jag lyckligt lottad som hade ett riktigt mellanrum, när jag växte upp. Det gör det lättare för mig att känna igen mig, när jag befinner mig där, som vuxen.

Vårt mellanrum är här markerat i rosa. Passar bra, tycker jag.

Kan inte sluta upp att förundras över gångtrafikanternas beteende i Stockholm nu för tiden. De går bara rakt ut i gatan. Utan att titta. Utan att höra (eftersom 90% av alla har någon sladd i örat som förmodligen förmedlar musik till bäraren). Utan att tänka alls.

Jo, jag vet. Det finns en lag. En lag som säger att bilarna ska stanna för gångtrafikanter. Men vad hjälper det, om olyckan är framme? Om bilisten inte heller ser. Om bilisten inte KAN stanna.

Som gångtrafikant har man visserligen lagen på sin sida, men kanske, på grund av den, får en bil i sidan. Hur kul är det?

Felicity Kendal