Kategori: funderingar

Ja, nu är det gjort.
Fåren ska bort! De tar plats, är till föga glädje för någon och börjar att bli ganska skitiga. Kanske kan man få några kronor för dem.

Jag talar naturligtvis om min fårsamling. Den som står på skåpet i matsalen och mest samlar damm.

Är det så med samlingar? Att de mest samlar damm?
Vad är det som får människor att samla på saker? Och, ofta konstiga saker, så som navelludd, glasspinnar eller rostiga spikar. Är den en kvarleva från stenåldern, då vi var ett samlarfolk?

Själv har jag under åren samlat på:
• Suddgummi-sudd
• Pennväss-spån
• Ciggaretter (innan jag blev tonåring – och rökte upp hela samlingen…)
• Bokmärken (jag vet, dötrist, men jag var 7 år gammal)
• Frimärken (nästan ännu värre, men de från Ungern var fina…)
• Tvålar från hotell
• Underlägg för ölglas
• Musik/CD-skivor (Men, där har vi en samling som verkligen är till glädje – så den behåller jag – och utökar ständigt)
• å så har vi ju fåren, då… som nu ska bort

Hur ofta känner man inte så? Och hur ofta glömmer man inte bort det?

Har precis kommit tillbaka från en trevlig lunch. Lunch på uteserveringen, ”deli”-tallrik med Pellegrino till. Trevligt sällskap. Solen sken. Om några timmar börjar min semester. Livet leker.

Allt det där jag borde gjort innan NU, som inte är gjort, finns kvar att göra. Men, det gör inget! Spelar ingen roll, alls. Känns bra.

Nu kom jag på en annan sak, som nog kräver sin egen rubrik…

Adrenalin v/s endorfiner

Varför är det så lätt att uttrycka irritation över något. Orden bubblar ur munnen på mig, när jag blir arg. Fingrarna dansar över tangentbordet om jag läst något dumt i en tidning. Jag blir snabb, tänker och arbetar fort. Energin flödar.

När allt känns bra, vad säger jag då? Vad skriver jag? ”Känns bra…”
Finns det inte lite fler ord att uttrycka glädje, lycka och harmoni? Jo, det gör det. Skillnaden är den att när jag blir arg eller irriterad börjar adrenalinet att rusa i kroppen. Adrenalin som jag kan använda mig av.

Endorfinerna har inte samma effekt. När jag är tillfreds med tillvaron blir jag lugn (= långsam), känner att jag inte har så mycket att tillägga, att skriva om, att förfasa mig över. Allt känns ju redan ”bra”.

Jag förstår. Adrenalinet dyker upp för att jag SKA göra något. Endrofinerna finns för att jag INTE ska göra något. Kan man sammanfatta det så?

Läste en gång om en man som arbetade som krönikör på en dagstidning. Han var mycket omtyckt. Skrev engagerade artiklar. Kastade sina yxor till höger och vänster. Gjorde läsarna nyfikna, chefen glad och kunde dessutom betala sina räkningar med den lön han fick på tidningen.
Men en dag fick han en insikt.
Det var ingen mening med att bli arg över allt och alla. Plötsligt var det inte viktigt längre. Det, som för någon vecka sedan fått honom att gå i taket (och dessutom fått honom att skriva så att pennan glödde), bekymrade honom inte längre. Han böjde sig inför livet. Accepterade det som det var.

Han blev av med jobbet… han hade ju inget att säga, längre.

Jag, och min kamrat G, har äntligen förstått ”hjärnans livscykel”.

Först är den outvecklad.
Sen blir den lite invecklad.
För att sedan, förhoppningsvis, bli utvecklad.
Oavsett hur det går, blir den så småningom avvecklad.

Om du befarar att du fortfarande befinner dig i fas 1 eller 2, ska du veta att hjärnan fungerar som en muskel. Den behöver träning!
Var så god, klura på detta:

Jag vet inte hur det är med er, men jag har ett litet problem. Ett irriterande beteende som är väldigt svårt att träna bort.

Ska ta ett exempel. Jag undrar över något och behöver rådfråga någon. Sätter mig vid telefonen, ringer upp och ställer mina frågor. Skriver ner allt, fint och prydligt på blocket som ligger vid telefonen. Sen, kommer problemet. Jag lägger inte på luren. Jag fortsätter att prata. Och fortsätter att krafsa med pennan mot pappret.

När jag sedan, avslutar samtalet finns det inte en chans att se vad jag antecknat.

Man kan ju fråga sig vad alla dessa krumelurer betyder? Vad, i min hjärna, talar om för handen vad den ska göra för olika former? Och vad betyder de?

Egentligen är jag motståndare till att allt och alla ska diagnostiseras. Lika bra att säga det först. Tycker ofta att man dissikerar människorna för mycket, kämpar för att katalogisera dem, tvinga in dem i ett fack. Alla har liksom ”rätt” till en diagnos. För något litet ”fel” kan man väl ändå hitta? Om man gräver tillräckligt djupt.

Träffade en gång en läkare som sa att ”endast den som inte är tillräckligt utredd är frisk”. Ja, visst. Alltså, rota inte så mycket, man vet aldrig vad man hittar.

Nu, när det är sagt, kan jag meddela min (senaste) diagnos: prosopagnosi (ansiktsblindhet).

Har nyligen läst om denna åkomma i en av våra dagstidningar och kan inte annat än känna igen mig. Och känna en viss lättnad. Jag har trott att min oförmåga att känna igen ansikten berott på ointresse – att jag skulle vara mindre intresserad av andra människor, än andra. Och än jag själv känt mig, inuti.
Jag har nu förstått att så inte är fallet.

Psykologen Görel Kristina Näslund har gjort en snabbtest för att se om en person lider av ansiktsblindhet:
1. Brukade du redan som barn ställa frågan ”vem är det där?”. Har du fortsatt att fråga din make/maka samma sak? (Ja)
2. Brukar människor känna igen dig fortare än du känner igen dem? (Ja)
3. Har dina vänner tagit för vana att berätta för dig vilka det är ni träffar? (Nej, jag har nog döljt min oförmåga att lyckas med att se själv, alltför väl)
4. Händer det att du har givande möten med nya människor – och sedan inte känner igen dem när ni ses igen? (Ja, och det är mycket pinsamt, det har gjort mig rädd att de ska tro att mötet inte betydde lika mycket för mig, trots att det gjorde det)
5. Har du ofta svårt att föreställa dig ansiktet på en männsika som du lärde känna igår? (Ja, det är helt omöjligt. Nyss ringde en kund och bokade ett möte med mig. Han kommer hit till kontoret kl 14.30. Jag har träffat honom många gånger förut, men har ingen aning om hur han ser ut. Det visar sig…)
6. Har du svårt att hänga med i handlingen i en film eller tv-serie med många skådespelare? (Ofta)
Om man svarar ja på alla eller de flesta av frågorna, tillhör man den ganska stora gruppen ansiktsblinda. Och jag är alltså en av dem.

På en Lucia-konsert med barnens skola, för många år sedan, såg jag en kvinna i publiken som jag faktiskt kände igen. (Bra, för att vara mig.) Men det är klart, jag visste inte riktigt vem hon var eller vad hon hette. Säkert en mamma till någon av killarnas klasskamrater, tänkte jag, och gick fram och hälsade. Vi pratade på ett tag, om ditt och datt. Efter en stund började jag att undra hur lång tid det skulle ta innan jag kom på vem hon var. Samtalet blev lite trögt och jag kunde se i kvinnans ögon att hon var lika undrande som jag. Plötsligt slog det mig – jag har aldrig träffat denna kvinna tidigare! Jag känner henne inte alls! Hon är inte alls mamma till någon av killarnas kompisar! Hjälp!
Jag avrundade samtalet så snabbt jag kunde och avslutade med orden ”vi hörs!”. Sannolikt fick den kvinnan något att fundera över, ett tag framöver.

Jag hälsar dock oftast på personer jag känner. Och, då gärna flera gånger. Vid ett tillfälle, då B och jag var på en en stor fackmässa, hälsade jag på, och presenterade mig för, samme man (en man som jag dessutom känner) tre gånger samma dag. Efter det kom han fram till mig flera gånger de resterande dagarna, sträckte fram sin tass och sa ”Hej, jag heter NN!”.
Jag frågade B vilket som var mest pinsamt, att presentera sig för/hälsa på någon man känner flera gånger eller att missa att göra det. Han sa nr 1.

Jag har med tiden utvecklat metoder för att klara mig bättre. Jag anstränger mig för att hitta kännetecken hos människor jag bör lägga på minnet. Inte nödvändigtvis kännetecken i ansiktet, men det underlättar, eftersom man oftast har det med sig. (Kläder byts ju ut…) Det kan även vara en speciell röst, eller i vissa fall en doft.

Avslutningsvis. Till alla mina vänner: Jag känner oftast igen er. Och gör jag inte det, betyder det inte alls att ni inte betyder något för mig. Tvärtom.

Har länge funderat över vad de gör, Proxxianerna. Men NU vet jag. ”Proxyenheten för ner syre i gödselbrunnen och komposterar flytgödseln.” Det har jag läst i tidningen (Jordbruksaktuellt nr 8/2006).

”Men vi måste välja att välja. Fortsätter vi utan att förändra oss blir vi middag åt verkligheten och en produkt av dess flöde snarare än ett verk av vår egen vilja att vara.”

Källa: http://r00s.blogspot.com/2006/05/att-vlja-eller-lta-bli.html#links

Läste just detta citat på en ovanstående blogg. Det var så otroligt bra och exakt uttryckt att jag bara MÅSTE citera det.

Läste på en blogg om 4 ”sayings” igår.

Sayings, som skulle göra en mindre stressad, om man lyckades tillämpa dem.
Det som skulle tillämpas var:

1. I am not in control of any outcome
2. Everybody is doing their best
3. I will not defend when critizised
4. I will not be offended when critizised

Funderade ett tag.
Funderade på hur jag kan slippa stress och vill nu meddela hur mina 3 alternativa ”sayings” skulle lyda:

1. I aim to be in control of most of the outcome
2. Everybody should do their best, always
3. I will listen and learn when critizised

Good luck!

Jaha. Då har man kommit till ytterligare en milstolpe i livet. Den, då allt blir ytterligare lite suddigare. Då man inte längre kan läsa en vanlig dagstidning utan problem. Bokstäverna är plötsligt dubbla och grå-suddiga. Dumma bokstäver! Det var länge sedan jag såg vilken buss som kommer emot mig när jag står och väntar vid busshållplatsen. Nu har det alltså gått ett steg till. Mot förfallet. Med stormsteg.

Fick domen i tisdags. Har inte bloggat förrän nu, när den första chocken har lagt sig en aning. Hos Tant Optiker fick jag frågan ”bättre nu… eller nu?” ungefär 1000 gånger. Efter en halvtimmes utfrågning konstaterade hon ”det är nog dags för ett par proggar”.

PROGGAR – vad är det???

Jo, det fick jag snart veta. Det är ett par pensionärsglasögon, kärringglasögon – det vill säga, ett par progressiva glasögon. Jag blev väl lite blek om kinden när jag fick klart för mig vad hon talade om, så hon fortsatte snabbt att meddela att de numera inte alls syntes på glasögonen att de var dubbelslipade. Ingen kant, som förr i tiden. Inga fula rutor. Och det fanns snygga bågar som kunde passa… försäkrade hon.

Letade mig tillbaka till arbetet och meddelade B att han är gift med en kärring. (Om han nu inte redan visste det.) Han tyckte inte att det var någon stor sak. Men, när jag talade om vad det skulle kosta hoppade han högt. 11.070 bagis. Det är många flaskor Gin, det.

Med vänlig hälsning