Det eviga tjafset om tro v/s vetenskap

Jag börjar att bli trött på att uppfattas som en tråkig realist som är totalt fantasilös. Som en person som betraktas som en ”ickesökare”, när jag i själva verket känner mig precis tvärtom.

Ja, om jag är speciellt rolig vet jag ju inte kanske, men jag har fantasi och är verkligen en sökare. I ordets rätta betydelse. Jag söker ständigt ny kunskap. Jag läser, lyssnar, pratar, diskuterar och tänker. Hela tiden med siktet inställt att lära mer. Förstå mer.

Jag har inte hittat ”sanningen om livet”. Eller dess mening. Har nog insett att det finns för många så kallade sanningar för att jag ska vilja välja en av dem. Tror inte på ”färdiga kocept”. Fungerar inte så för mig.

Samtidigt inser jag att andra människor får tänka, tycka och tro som de vill. Vilket inte nödvändligtvis innebär att jag alltid är tyst om hur jag tänker.

Snart ska jag komma till det jag tänkte skriva om, den vetenskapliga metoden, men först lite om vad som satte igång mig.

Fick för ett tag sedan frågan ”… så du tror mer på vetenskapen än på dina egna erfarenheter?”, när jag visat skepsis inför en terapiform som enligt alla vetenskapliga bevis (hittills) inte har någon som helst effekt, annat än placebo (som vi kan ta upp i ett annat inlägg), men som jag inte själv provat.

Kommer inte ihåg vad jag svarade på frågan. Nej, hade ju varit fel. Och ja, hade krävt ett så långt svar. Jag tror inte att jag svarade alls… (Det långa ”ja-svaret” kommer nu i detta blogginlägg.)

För tydlighetens skull vill jag gärna än en gång säga att jag anser att det står var och en fritt att göra som man vill. Så länge det inte skadar andra. Eller en själv.
Men jag tycker att det är synd att anse att ”tro” är samma sak som att ”veta”.

Det är med andra ord dags att förklara vad ”vetenskap” är. Så att man i framtiden inte blandar ihop vetenskap med ”tro” eller egen övertygelse, baserat på egna erfarenheter eller dåligt genomförda experiment.

Den vetenskapliga metoden

Lite kortfattat kan man förklara den med att man testar något för att se om det håller måttet. Rent vetenskapligt. Baserat på de naturlagar vi har. Som också testats. Och testas.

Det startar med en fråga. Fungerar detta eller detta?

Av frågan bygger man en hypotes. En föreställning om hur något kan vara. Ett möjligt svar.

Sen kommer vi till experimentstadiet. Man testar sin hypotes. Kanske gör flera experiment och samlar samtidigt in data.

Sen är det dags att dra slutsatser av den data (fakta) man samlat in och efter det dela med sig av dessa till andra.

Det sista är mycket viktig, då ett experiments resultat och genomförandemetod ska presenteras, för att den ska kunna testas av andra. Det vanligaste är att man publicerar sina forskningsrön i någon välrenommerad vetenskapstidskrift.

En vetenskaplig teori är en förklaringsmodell för ett naturligt eller socialt fenomen. En vetenskaplig teori stöds av fakta och evidens.

I vardagligt tal kan ordet teoribetyda ”uppskattning” eller ”gissning”, men detta ska inte förväxlas med en vetenskaplig teori. Evolutionsteorin är inte en gissning på hur evolution fungerar, utan en väl underbyggd förklaringsmodell.

Det som påstås i en vetenskaplig teori, ska kunna bevisas om det krävs. Det är det som är själva poängen.

En vetenskaplig teori ska kunna motbevisas (falsifieras). Om en teori hävdar att något inte kan inträffa, och detta inträffar, har teorin falsifierats. Ett försök att falsifiera en vetenskaplig teori, resulterar antingen i att teorin blir falsifierad, eller ytterligare bekräftad. Om en teori blir falsifierad måste insamlad data tolkas på ett nytt sätt.

Vetenskap är det systematiska sökandet efter sådan kunskap som inte beror på den enskilda individen, utan som envar skulle kunna återfinna eller kontrollera. Pseudovetenskap är utsagor som inte är baserade på vetenskap men som framförs på ett sådant sätt att de skall ge intryck av att vara vetenskapligt grundade.

Det står naturligtvis var och en fritt att tro att jorden är platt eller att homeopatiska läkemedel har effekt, utöver placebo, men det är för länge sen bevisat att jorden är rund (ok, något tillplattad boll, då) och att det i homeopatiska medicin inte finns annat än vatten.

Förtydlighetens skull vill jag säga att den metod jag var tveksam till, som fick mig att skriva inlägget, inte gällde homeopatisk medicin, utan en annan overksam behandling.

Skaparen

Nu är det så där vackert igen! Solen skiner lågt på oss. Skuggorna är så vackra. Himlen är så blå. Trädens blad börjar så sakteliga att skifta i gult och rött.

Hur kan naturen vara så fantastisk?

De finns de som tror att det måste finnas en skapare till allt detta. En skapare, som kanske kan kallas Gud. Någon som haft en tanke med allt, eftersom det är så bra och genomtänkt.

Det tror inte jag.

Läser just nu en otroligt intressant bok om Darwin. Nej, det är inte hans egen bestseller ”Om arternas uppkomst genom naturligt urval”, även om den boken ligger i min ska-läsa-hög. Jag sa, en bok om Darwin.
Det är en bok, skriven av Sverker Sörlin, som heter ”Den blinde skaparen”. I den berättas om Darwin som person. Hur han tänkte, hans resa med Beagle, hans familj, hans sjukdom, hans samlande, hans forskande – hans liv.
Kommmer med en recension, när jag läst ut boken, men kan redan nu rekommendera den varmt.

Med träningen går det fin, fint. Har både hunnit med 3 gympass, ett simpass och ett cykelpass denna vecka. Och på lördag klockan 10 ska jag träffa ”min” instruktör igen, för att få ytterligare övningar att göra i gymmet. Kul!
OK. Träningsvärk har jag. Armarna är lite ledbrutna. Ryggen likaså. Det är egentligen bara benen som är ok, trots cykelpasset idag.

Funderar på om jag ska ha något mål med min träning. Ett mål som är mätbart. Och, i så fall, vad det skulle vara… ”Må bra, vara i bra form”, är lite väl luddigt, för att räcka som mål, även om det egentligen är därför jag tränar.
Vikten är svårt, då jag förhoppningsvis omfördelar. Måtten, kanske? Eller, ”flåset”? Återkommer om det. Nu gäller det att få in rutinen.

Ringde vår granne Malin och frågade om vi fick låna hennes cementblandare. Vi har visserligen en, men just nu behövs det två. Vi håller nämligen på att bygga ett hus.
– Klart att ni ska göra det, skrattade Malin, när jag berättade vad vi skulle ha den till.
Tack, Malin! För att du är så positiv och generös!

En liten paus?

Nu är hösten här. Äppelträden i trädgården dignar av äpplen. Björkarnas blad börjar så sakteliga att gulna. Det är kyligare i luften. Nästan lite krispigt. I alla fall på morgonen.

Det är på hösten man startar om. Det är då man drar upp stora planer. Tar tag i nya projekt. Känner stor arbetslust efter välbehövd ledighet. Är laddad upp till tänderna.
Eller?

Nej.
Inte alls, faktiskt. Jag vill inte jobba. Jag har inga nya projekt på gång. Inga idéer som jag vill förverkliga. Känner ingen sprudlande entusiasm. Det är tvärstopp i huvudet.

Sommarens sista ros…
Jag känner bara vemod. Vemod över sommaren som gått.

Runt omkring mig ser jag människor som tar tag i saker. Till synes, fulla av energi. De skriver in sig i viktminskningsgrupper, börjar måla tavlor, springer i Hellasgården eller ligger på golvet och gör sit-ups.

Jag brukar säga:
Obegåvade människor tror på turen.
Begåvade tror på orsak och verkan.

Jag tror alltså att man själv styr ganska mycket i sitt liv. Man kan inte sitta och vänta på att någon annan ska lösa saker och ting åt en. Eller ser till att det händer nåt. Man kan inte förlita sig på ”turen”. Vad det nu är? Om inte förmågan att se chanserna som dyker upp i livet – och modet att våga ta dem. Å då är man ju inblandad. Man har agerat.

Ser du vad jag ser?

En liten fudering
Jag har hår som är lite längre än axelhöjd. Alltså hänger en bit ner på ryggen. När jag sätter på mig en jacka så brukar jag lyfta ut håret så att det ligger utanför jackan, på ryggen. Så att det kan fladdra fritt i vinden.
Men, det tar inte längre än några minuter innan det ligger innanför kragen igen. Det dras dit, på något märkligt sätt. Jag lyfter ut det och samma visa upprepar sig igen, det kryper tillbaka.
Hur är det möjligt? Hur kan håret liksom vika sig tillbaka och krypa ner i jackan igen? Först upp, sen ner in under kragen för att hamna på ryggen – innanför jackan. Det är så konstigt, tycker jag. Och väldigt irriterande.

Men INTE min tumstock

När jag var liten älskade jag att snickra. Helst tillsammans med min farfar. För, han älskade också att snickra.

Jag satt på bänken i hans snickarbod. Plockade med skruvarna, höll fast nån träbit, när han behövde min hjälp. Jag hamrade och spikade. Sågade och bar bräder. Sopade sågspån och sorterade borrar. Jag hade också ett specialuppdrag – att räta ut alla krokiga spikar. Jag hamrade och slog på de gamla spikarna, slog mig ofta på fingrarna, men till slut blev de raka. Med tiden blev jag en fena på detta och känner fortfarande en stor lust att ta fram hammaren och räta ut en krokig spik, när jag ser en.

Farfar och jag var ett bra team. Jag fick hjälpa till med allt! Nästan…

Det fanns EN sak han ogärna lånade ut – sin tumstock. Självklart resulterade detta i att det var just den jag ville ha. Jag måste ju kunna mäta! Ideligen ”lånade” jag tumstocken, utan att fråga om lov. Sprang iväg, vecklade ut den… men oj, så konstig den blev… den gick av…

Jag skämdes, det var ju inte första gången detta hände. Jag hade dessutom tagit den olovandes. Farfar var nästan aldrig arg på mig, men när jag hade haft sönder sommarens 10e tumstock tog hans tålamod slut. Han sa till på skarpen ”du får låna alla mina verktyg, men INTE min tumstock”.

Min systers småkillar vill gärna hjälpa till att snickra. I somras, när vi byggde mormors nya dass, sprang de runt fötterna på en. Hämtade verktyg, spikar, sågar, frågade om saker. Det är roligt, men när S tog upp tumstocken blev jag lite orolig…

Här, hade jag ett val. Antingen gör jag som min farfar, säger nej. Eller, så gör jag som jag vill, förklarar hur den fungerar, visar hur man ska göra. Vecklar ut, vecklar ihop. Vecklar ut. Och ihop.

Så, jag tror han kan det nu.

080808

Det har varit en väldans massa prat om denna dag. Denna, alla vi Stockholmares, egna dag.

080808

Så, man borde väl blogga om det. Det gör ju alla andra…
Jag brukar ju gilla sånt här med siffror, när det ”stämmer”, när det är så där ”magiskt”. Som idag. Men känslan vill inte riktig infinna sig. Kanske beror det på vädret, det regnar.

Då är det betydlgit roligare att när jag var 36 år gammal var min pappa 63. Och han är född -36 och jag -63. Det är roligt! Visst?

Dag 1

Ge mig en kvart om dagen – och jag ska tala om för dig hur mitt liv ser ut, några dagar i slutet av maj 2008.

Vi startar dagboken idag.

Solen sken. Eller, regnar det? Vad nu?! Det är igen som helst ordning på vädret idag. Beslöt till slut att ta regnhatten på när vi gick ner till lagårn, B och jag, utifall att…

Inga nya lamm i natt. Vi ägnade morgonen åt att flytta om i boxarna. De som legat i box A, flyttades till B, de som låg där skulle in i hage C och så vidare. Grindar släpades, snören bands, öronmärken klipptes fast i lammöron med den lila tången. Det tog sin lilla tid. Men, nu har vi frigjort ett par lediga boxar för framtida behov. Skönt.

Idag skulle B till Malaysia, varpå jag efter lagårdsbestyren skjutsade honom till Arlanda. På vägen hem stannade jag vid ICA i Lunda och kompletterade lite mat. Hade ingen lista, så det blev lite konstigt. (Ur ICA-kassen kunde jag senare plocka upp MYRR, en lila filt som det stod ”25:-” på och vaniljyoghurt. Jag tror inget av det stod på listan, som ju låg kvar i köket.)

Jag fortsatte min färd hemåt. Det var i alla fall vad jag trodde. För snart ringde mobilen och jag svarade, pratade på några minuter och la sen på. Jag tittade ut över det vackra landskapet som susade förbi utanför vindrutan… men, var befann jag mig? Jag funderade lite, hm… jag svängde ju av vid ICA, handlade, sen fortsatte jag… skulle jag svänga igen och har missat avfarten? Huvudet var tomt på information. Ingen panik, bara att köra vidare. Efter ett par mil kände jag igen mig. Jag var vid Gottröra!
Helt fel, men därifrån hittade jag i alla fall hem.

Åt en knippe kokt, färsk broccoli, en kasslerskiva och keso till lunch. Ok, då. 3 skivor kassler, tog ju två vid skärbrädan också. Men, de räknas väl inte?

Ner och kolla djuren. De såg alla ut att må bra.
Inga lammningar på gång.

Upp på kontoret och jobba. Gjorde en inbjudan till Rs fest, som jag lovat att posta för länge sen. Jobbade vidare med ”vem är vem”-artikeln som ska in i nästa nummer. Svarade på hundra mail. En kund ringde och sa att han missat tåget, på väg till mig. Jag sa ”ta bussen”, vilket han också gjorde.

Hämtade kunden vid Roslagsstoppet och körde hem. En vända ner till lagårn innan vi sätter igång, tänkte jag och tänkte samtidigt passa på att visa kunden alla våra fina lamm. Nej, men vad är detta?! Det där lammet ser inte alls bra ut. En av trillingarna som föddes igår såg inte alls pigg ut. Snabbt in i huset med lammet. Leta rätt på lammnäringen, skaka ihop i en nappflaska, värma i micron – och försöka mata det lilla livet. Ja, mycket till liv, var det ju inte…
Han vägrade att suga ur nappflaskan. Kunden stod och väntade. Jag blev lite stressad. J kom och hjälpte mig och tog över matandet.

Jobba, jobba, jobba. Gjorde klart kundens hemsida och la ut den på nätet (http://www.nyscript.se/). Han beslöt sig för att ta en promenad ner till tåget så jag behövde inte sätta mig i bilen igen utan kunde ägna mig åt sjuklingen i köket. Inte pigg.

K ringde och frågade det han frågar varje dag vid 17-tiden – vad blir det till middag? Inte vet jag, vad tänkte du bjuda på, motfrågade jag. J löste det hela genom att föreslå, wokade grönsaker, kyckling och nudlar. Inte nog med det, han erbjöd sig även att handla och laga maten!

Nu ska jag gå ner till djuren. Ge dem havre, vatten och hö. Flytta de som går ute på bete närmre gården, för att det ska bli lättare att stänga in dem senare i kväll. Ta en promenad ner till hästarna som går och betar i skogshagen. Ge dem varsin näve havre, för att de inte ska glömma bort mig – och komma ihåg att jag är snäll.

Sen blir det Melodifestival. Det har K bestämt.

Kloka ord

Jag vet inte hur många gånger jag bestämt mig för att skriva upp små kloka saker i en bok. Glad, går jag till pappershandeln, väljer ut min anteckningsbok med stor omsorg. Vad den kostar spelar ingen roll, för den här ska användas flitigt. Den ska följa mig, vart jag än går. Jag ska sitta och fundera, skriva ner mina tankar, rita av vackra eller udda saker som kommer i min väg.
Ja, det är ingen måtta på vad denna lilla bok och jag ska åstadkomma tillsammans!

Några månader senare hittar jag boken. Tom.

Jag lär mig ingenting av detta utan går snart och köper en ny. En ännu finare bok. Ännu dyrare bok. Som om det var på den, det hängde…

Men, ibland, skriver jag ner små kloka saker jag hör. Fast, då mestadels på lösa lappar, gamla tidningar, gamla kvitton, i marginalen på någon sida i telefonkatalogen eller vad som nu ligger närmast till hands.

Det mesta försvinner dock ner i pappersinsamlingen, när jag får mina ryck – ”nej, vad här SER UT!” – och langar allt pappersskräp i papperspåsar för vidare färd mot insamlingsstället.

Men NU idag, hittade jag en lapp!

På den står det:

”Det är klart att jag är udda – jag är bara en!”
G 17/2-2008

Inte mina ord, men mycket kloka.

3136

Jag gillar siffror. Får för mig att de betyder mer än bara själva talet, att de innehåller hemligheter som de försöker att förmedla till mig. Ibland tycker jag till och med att jag uppfattar meddelandet – som till exempel när jag får mina startnummer till de tävlingar jag anmäler mig till.

3136.
Ser ni inte?! Sifferkombinationen betyder ju ”TUR”. Det är jag alldeles säker på!

TUR…
Att jag kommer att ha tur och klara mig helskinnad igenom de 9 milen i Motala.
Eller bara ”cykeltur”?

Hm… nu blev det knepigt.

Måste, måste bort

Tid – en stor bristvara i många människors liv. Så även för mig. Vi stressar runt i tillvaron, försöker att hinna med allt vi ”måste”, allt vi vill – och lite till. Allt detta gör vi trots att vi alla vet att det är ”resan som är målet”.

Hinner vi någonsin stanna upp? Tänka efter? Känna efter?

Vi köper mat som går snabbt att laga för att ”tjäna” några minuter. Vi kör fortare än tillåtet med bilen, för att komma fram 3 minuter tidigare än annars. Vi tvättar handfatet samtidigt som vi sitter på toa… (Ja, JAG gör det i alla fall.)

Ok. Vi är duktiga. Effektiva och produktiva. Så som man ska vara. Har man varit riktigt duktig en dag, kanske man tjänat in en hel timme!

Frågan är, vad ska vi göra av den tid vi tjänat in på att stressa runt? På att låta livet flyga förbi så fort framför våra ögon att vi inte uppfattat något av vad som skett. När vi sitter där i soffan, kanske 1 timme tidigare än beräknat, vad gör vi då?

Nej, här är det nåt som inte stämmer. Jag tror att man ska börja i andra änden.

Alla har vi 24 timmar per dygn till vårt förfogande. Rättvist och bra. Hur kommer det då sig att en del människor ”aldrig har tid” medans andra har ”all tid i världen”?
Att det kan vara en fråga om hur mycket man arbetar, eller tvingas arbeta, för att klara sin försörjning, är ju självklart. Att människor har olika stort sömnbehov är också sant.
Men det andra…

Jag tror att det mycket är en fråga om inställning.

Själv, arbetar jag hårt med att prioritera. Försöker att ta bort så mycket som möjligt av det som inte är roligt eller absolut nödvändigt. Frågar mig om jag verkligen ”måste” göra detta eller detta? Om svaret blir ”ja” försöker jag att döpa om det som måste göras till att jag ”vill” göra det. Det är mycket roligare att göra saker man vill, än saker man måste.
Jag pratar om att hitta rätt argument till sig själv. Förstå att det finns många alternativ, som jag kan välja mellan. Sen, VÄLJER jag.

Ska ta ett exempel.
Jag kanske inte gillar att tvätta kläder. Trots detta växer högen med smutstvätt. Jag blir argare och argare, för jag vill ju inte tvätta! Tycker inte om det.
Till slut kommer jag till en punkt då jag ger upp och säger till mig själv – jag ”måste” tvätta nu.

Det är då jag har fel. Jättefel!
Jag måste inte alls tvätta.
För, om man uttrycker det så, tvingas man göra något man inte vill. Inte bra.

Tänk därför ett varv till.
Jag vill inte tvätta men jag vill ha rena kläder på mig. Hur får man rena kläder, då?
Här gäller det att tänka till, det är väldigt sällan det bara finns en alternativ lösning på ett problem.

Se så! Spåna på. Kan väl inte vara så svårt? Släpp tankarna fritt! Hur gör man om man vill ha rena kläder?

• Biter ihop och tvättar
• Lämnar in dem på tvätteri
• Dumpar dem till Myrorna och köper nya
• Lånar någon annans rena kläder
• Försöker få barnen, eller nån annan i ens omgivning, att tvätta
• Prövar att leva ett liv utan kläder

Ju fler alternativ man kan hitta, desto bättre är det. Det spelar ingen roll alls om de är fullständigt galna. Ingen kritik eller analys är tillåten, i detta skede.

När man spånat klart, kommer vi till fas två – att utreda konsekvenserna av de alternativ man funderat ut.

Hmm… hur mycket skulle det kosta mig att lämna in tvätten? Har jag råd med det? Hur många timmar måste jag arbeta för att jobba ihop de pengarna? Med vad? Är det arbetet, i så fall, att föredra framför att tvätta?
Hur många nya kläder behöver jag köpa om jag inte tvättar mina gamla? Hur ofta behöver jag nytt? Vad ska jag göra av de som jag använt? Går det att få ekonomi på detta?
Vem kan tänkas vilja låna ut sina rena kläder till mig – och få igen dem otvättade? Hur länge kan man behålla sina vänner med det beteendet?
Hur lång tid tar det att lära barnen tvättmaskinen? Hur många kläder kommer de att tvätta sönder innan de lärt sig hur man gör? Vad kostar det?
Är klimatet det rätta i vårt land för att gå ut naken? Finns det risk att man får böta stora summor pengar när farbror Polisen kommer och pratar om ”förargelseväckande beteende”? Vad kostar det?

Man väger för och emot. Väljer till slut det alternativ som man anser är bäst, ur ekonomiskt-, tids-, praktisk- eller rolighetsperspektiv. Det viktiga är att man VÄLJER. När man valt att göra något kan man stryka ordet ”måste”.

Sannolikheten att man kommer fram till samma resultat som från början, är stor. Det vill säga, att jag tvättar mina kläder. Men, nu är det helt annorlunda. För jag vet att jag inte MÅSTE tvätta kläderna. Jag VILL. Jag har nämligen utrett frågan grundligt och valt det bästa alternativet.

Jaha. Som vanligt har jag kommit från ämnet…

Tanken var att jag skulle skriva om att vi sällan använder vår ”intjänade” tid på något vettigt.

Det får bli en annan dag. Detta är en blogg! Den behöver inte vara strukturerad – eller ens genomtänkt.

”Sug på den, så räcker den längre”

Uppmaningen kom från min farmor, efter att jag fått hennes tillåtelse att hämta en godis ur hennes Godisskål på byrån. Det där med karies var väl inte uppfunnet då.

Vi talar om en tid då EN godisbit kunde vara nog. Då det inte bara var att gå och köpa nytt, för att det godis man hade var slut. En tid då en påse kunde räcka en hel sommar. Och, det bör också påpekas, på den tiden var sommaren låååång.

I min farmors Godisskål fanns bröstkarameller, polkagrisar, citronklyfton (både gula och oranga) – och ibland non-stop. Inte speciellt gott godis, kanske du tycker. Men, då har du fel. För det var SUPER-gott, för det fanns inget annat.

Vi är tillbaka i det som jag så ofta funderar över. Hur blir man nöjd? Vad är det? Visst handlar det i grunden om förväntningar och kontraster?

Min farmor finns inte längre hos mig, här på jorden. Men, hennes Godisskål finns kvar! Den står på fönsterbrädan i biblioteket i mitt hem. Och ja, den är fylld med bröstkarameller, polkagrisar…

Ibland tar jag EN bit. Suger långsamt på den. Bara för att känna hur det känns. Påminna mig om det där med att man kan vara nöjd med en enda godisbit. Faktiskt.