Publicerat

”En vanlig dag” under mitt Jullov

Vår bleka vintersol visar sig först vid 9-tiden på morgon. Då är det dags att öppna ögonen, sträcka lite på sig. Tända adventsljusstaken i sovrumsfönstret. Ligga kvar en stund och fundera…

Dags att ge djuren mat. Tänder pannan och går sen ner och ger fåren havre och vatten. Tar en sväng förbi brevlådan på vägen upp från lagårn och plockar upp DN på vägen tillbaka till huset. Nu är det dags att äta frukost.

Efter grötfrukosten läser jag DN. Grundligt. Alla artiklar, alla musik-, film- och bokrecensioner och NoN. Tar mig tid att lösa sudokun. Skummar igenom kvällens tvprogram. (Inget att se. Vem är förvånad?)
Detta tar cirka 2 timmar.

Sedan är det dags att gå ut. På riktigt. Vinteroverall på, alltså. Går ut och kollar runt lite. Kanske tar tag i nåt. Spikar fast en planka eller två. Fixar några balar, ströar hos fåren eller bara pratar bort en stund med dem.
Snart börjar hungern att göra sig påmind igen.

Dags för lunch. Försöker att hitta något som inte är så fettframkallande i kylen.

Efter lunch kommer dagens höjdpunkt! Skidor!
Tar en runda på några kilometer i skogen. Njuter av tystnaden, av ljuset, av det blå-grå landskapet. Tar lite bilder. Tar det, framför allt, lungt.

Väl hemma igen är det dags för en tupplur…. Åh, så skönt det är att sova middag!

Sen ska djuren ha mat igen. Pannan tändas. Middag planeras. Dags att samla in den egna flocken, barn kanske ska hämtas vid något tåg eller buss.
En liten drink, kanske. Med några grissini till…
Efter en gemensam middag i köket funderar jag på om jag har något kul projekt på gång. Eller kanske en bok som jag vill läsa.

Tittar kanske på tv, sitter och läser, vattnar blommor eller bara funderar… I ett par-tre timmar.

22.00. Läggdags.

Visst borde livet alltid vara så här?

Publicerat

En månad kvar…

… tills K fyller 19 år. Hur är det möjligt? Hur gick det till?
Tiden är en otrolig uppfinning. Den bara går och går. Alldeles av sig själv. En av de få saker man inte behöver skjuta på för att få det att gå framåt. Man kan sitta på en stol. Ligga i en soffa. Under en fleecefilt och blunda. (Som jag gjort idag.) Man kan göra vad som helst. Eller ingenting. Tiden struntar i det och tickar bara på… Känns bra, på något vis. Pålitligt. Tryggt.

Publicerat

(För) tidiga känslor…?

Att det ska vara så svårt att hålla igen. Att spara sig. Att vänta.
Kan inte hjälpas, men julkänslorna har redan infunnit sig – hos mig. Vill rusa upp på vinden och hämta ner julljusen, baka peppisar och lussebullar, dricka glögg och lyssna på julmusik i stereon.

Har köpt en ny cd… ”Christmas Songs by Sinatra”. Hade bestämt mig för att vänta med att sätta på den till 1a advent. Men, det är redan kört. Har nu lyssnat på den i timmar – i lurarna här på jobbet. Blir inte mätt på känslan.
Det enda som håller mig tillbaka är att jag är rädd att känslorna inte ska räcka ända fram till julafton om jag börjar att ta av dem redan nu.

I helgen blir det dock peppisbak med familjen och G. Adventsljusstakarna från vinden SKA fram. Jag behöver ljuset. Det känns som om mörkret i köket på morgonen äter upp mig till frukost…

Pepppishus anno 2001

Publicerat

Jag?

Igår kom min ALLRA BÄSTA väninna till mig på jobbet. Jag såg redan i hennes pillimariska blick att hon hade något kul i väskan. (Har ännu inte bloggat om hennes väskor, men det kommer.)

Och, mycket riktigt. Ganska snart fiskade hon upp ett tidningsurklipp som föreställde – mig!?

Tyckte hon.

Kanske finns det likheter – magen känner jag igen, och gröna skor är ju VÄLDANS fint, rosa väska – nej.

Kanske ska man sy sig en sån baddräkt? Har faktiskt funderat på att sy en hel baddräkt, med lite ben, redan innan jag fick se bilden. Och färgerna är ju fina.

Publicerat

YES!

Det fungerar! I alla fall hos mig. Om ni undrar vad det är för konstig fil jag lagt ut kan jag berätta att den är digitaliserad från en stenkaka från 1950, som min mamma spelade in till sin mamma, som födelsedagspresent till hennes 50-årsdag. Min mamma var nämligen i Chicago och hennes mamma satt kvar hemma i Norrbotten.

På skivan, som består av två sidor (ja, sånt anses numera vara nödvändig information), spelar mamma ”Till Våren” av Grieg på piano på den ena och läser upp ett fint ”grattis-brev” på den andra.

Just detta spår är en liten del av stenkakan, som förmodligen inte var menat att komma med, men gjorde det i alla fall. Till min stora lycka. Mamma fnittrar och säger nämligen ”Ni måste tro att jag är tokig!” (och det på RIKTIG norrländska!).
Och DET är verkligen sant. Min mamma är lite tokig. På ett positivt sätt.

Publicerat

Äggklocka

Igår kom lösningen. Lösningen på hur jag ska kunna mäta tiden för när jag ska jogga, springa respektive gå i mitt nya löpningsprogram. Det var betydligt enklare än jag trott. Jag hade igår låst fast vid en lösning som jag inte gillade – att ta tid med timern på mobilen. Vad jag inte gillar är att behöva trycka på 1000 knappar, titta nedåt (på mobilens lilla skärm) samtidigt som jag försöker hitta ett bra tempo när jag springer.

Gitz sa ”äggklocka”. Som om det vore världens mest självklara sak. Vilket det ju också är. Det är bara att inse att jag blivit så teknikberoende att jag inte längre tänker på de verktyg jag använde INNAN mobilen/datorn/internet.

Åh, jag gillar verkligen de där MEKANISKA sakerna. Jag föreställer mig en äggklocka som ser ut som ett ägg (tror mig ha sett det någonstans – för länge sen), där man vrider på överdelen och ställer in antalet minuter enligt skalan som är ritad runt äggets ”midja”. (Kan man kalla det som är bredast för midja? Förhoppninsvis, för annars skulle JAG också vara utan.)
Inuti ägget finns det massor av stålfjädrar och kugghjul som ser till att allt fungerar. Sen, när tiden gått ut RINGER den! Ett sånt där mekaniskt ljud. Ett ljud man inte kan välja. (Inser att jag numera uppskattar att slippa välja. Har det gått för långt då?)

Kan man fortfarande köpa äggklockor? Som inte är digitala? Den frågan ska snart utredas. På lunchen, tror jag.

Tack, Gitz, för att du är så LISTIG och vidsynt!

Publicerat

En händelserik helg på landet – eller, som vanligt

Det händer ALLTID en massa saker på en bondgård. Det bara ÄR så. I helgen som varit har vi skördat spelt, planterat om blommor, bakat speltbullar, pillat oss i naveln… Trots att det borde dammsugas har vi INTE gjort det. Och, dessutom, utan dåligt samvete.
Det har tagit många år att skaka av sig det – alla ”måsten”, allt som man ”borde”. Men ingen ska komma och säga att det är lätt att känna sig nöjd med det lilla man åstadkommit, men nödvändigt.

När vi köpte gården, för 10 år sedan, tänkte jag att ”idag ska jag göra det och det och det”. När kvällen kom och jag insåg att jag knappt hunnit med hälften av vad jag planerat på morgonen, kände jag mig värdelös.
Efter ett tag inser man att det inte är någon idé att, varje kväll, skälla ut sig själv för det man INTE gjort. Bättre är att känna sig nöjd med det man HAR gjort.

Detta kan man, men lite övning, använda sig av ÄVEN de dagar man inte gjort någinting alls! Jo, faktiskt. Man måste inse att man bara behöver vara OCKSÅ. Det är inte bara ok, det är livsnödvändigt. För mig.

Det VAR stickigt, men jag var bara tvungen att lägga mig ner för att få med både spelten och Håkans skördetröska på bilden. Och blommorna! Ser du blommorna! Man blir lyrisk, de blå Cecoria-blommorna tillsammans med prästkragarna (som inte är riktiga prästkragar, men jag kallar dem så i alla fall). Om det hade funnit ”lukt-web” hade du kunnat känna dofterna av jord och gräs. Mmm…

Vår klippa Håkan kommer och hjälper oss med skörden, trots att tröskan gick sönder förra året han skulle skörda hos oss. Han borde ha blivit skrämd, men inte! Han ställer upp.
Jocke är också en klippa. Och Klas kom också ut en stund! (Hann dock inte få med honom på bild.)

Det är märkligt, men vi har nu haft sol och värme i snart två veckor. Och jag inser att jag ägnar alltför mycket tid till att oroa mig för att det ska ta slut än att bara njuta. Jag VET ju att hösten kommer snart. Behöver inte oroa mig över det. Dessutom gillar jag höst – om det är fint väder. Du vet, så där hög och fin himmel. Friskt i luften. Härligt att andas. Som att dricka Loka, ungefär. Fast bättre.


Catie finns ju inte längre med oss. Annat än i form av aska i en trä-urna. Jag kunde inte låta bli. Jag har skakat på urnan. Det låter mer som grus än som aska… Ska jag öppna och titta? Får man? Är det makabert? Spelar det någon roll? För Catie, menar jag.

Vi ska nu leta efter en fin plats att begrava henne på. En plats som hon skulle ha gillat. Tills vidare står hon brevid Beethoven på flygeln.

Publicerat

Ja, må han leva, ja, må han leva!

Vaknade med ett ryck och trodde att jag hade försovit mig. Och just idag, av alla dagar, på Bengts födelsedag! Det kändes precis som om mobilen ringt (som jag bara ställer den 1 september – då den 2 september är den enda dagen på året då det är JAG som har ANSVARET att vakna först), att jag hade tryck på ”stäng av larmet” och somnat om. Orkade inte sträcka mig efter glasögonen som låg på nattduksbordet, varpå jag inte hade någon möjlighet att se vad det stod för siffror på klockradion i fönstret.

VARFÖR kan jag inte klara av att vakna själv – en endaste dag?
Jag låg och surnade till på mig själv, tittade lite på Bengt – som tittade TILLBAKA!?
Och VARFÖR kan han inte sova – på sin födelsedag!?

Suck. Kisade mot klockan igen. Blev bländad av solen. Hopplöst. Men… vänta nu, står det inte 06.05? Jo, det ser faktiskt så ut. Jag HAR alltså inte försovit mig!

Skuttade upp ur sängen. Väckte två trötta barn. Ner i köket för att brygga te, ta fram tårtan (som Bengt inte vill ha, men väl barnen) och ta fram alla paket. Bengt hade önskat sig ett lås till nya ytterdörren. ”Finns på Jula”, hade han sagt. Pyttsan! OK, det fanns lås, men ingen i butiken som visste hur de fungerade. Vilka delar som hörde ihop. Vad som passar till vad. Butikskillen på Jula kliade sig i huvudet och kunde efter en lång stund konstatera att ”det här kan inte jag”. Nehe. Jag raffsade åt mig några påsar som såg ut att innehålla saker som passade ihop med varandra. Om de sen passar på dörren, återstår att se…

Hade nu ett paket men kände mig ändå inte nöjd. Det kändes futtigt att komma med ETT enda paket. Ett paket som Bengt redan visste vad det innehöll. Dessutom var risken för besvikelse stor, när han skulle upptäcka att det var FEL grejer. (Bengt KAN nämligen sånt här, till skillnad mot Julas personal.)

Barnen och jag beslöt oss för att leta efter något mer. Klas kom med den strålande idén att köpa en dunkudde. Känner mig dock lite osäker på VEM som skulle få den nya kudden – Bengt eller han själv. Men, eftersom ingen kom med något bättre förslag inköptes en mysig dunkudde på Hemtex. Nu kändes det bättre. När jag sen hittade nya sittdynor till matsalsstolarna började det att kännas helt ok. Inte för att Bengt vill ha kuddar och dynor, men det blev i alla fall två stora paket till. Och fint papper!

Vad är det som är så speciellt med födelsedagar? Att man firar sin FÖDELSE och inte att man blivit ett år äldre är ju självklart, men ändå… Det går inte att komma ifrån, en födelsedag känns speciell i kroppen. Lite av förväntan, vilket är konstigt, för är det någon dag på året som alltid är sig lik, så är det ju ens födelsedag. Trots det, känner man sig liksom lite gladare, känner hopp, något nytt…

Och, må han leva i 100 år. För själv tänkte jag bli 78.

Publicerat

Att kunna se alternativen

Gitz sa till mig igår att jag hade lärt henne att alltid försöka se nya lösningar på olösta problem. Ja, nåt åt det hållet i alla fall. Det är ju kul att höra. Önskar bara att det vore sant. Jag ser inte alls superbra lösningar på problem som dyker upp. Ofta låser jag fast vid några få, dåliga, som jag dessutom uppfattar som ”omöjliga”.

Dock, har det löst sig med sladden till kameran. Och, på ett oväntat sätt.
Nej, nej, nej, sladden har inte plötsligt dykt upp på mitt skrivbord. Så, lätt var det inte.
Jag gav helt enkel upp. Bestämde mig för att köpa en ny. Sökte efter närmaste kamerahandlare i stan som visade sig vara Wibergs foto på Karlavägen. Ringde dit och frågade snällt om de hade någon sladd att sälja till mig och hoppades att den inte skulle vara alltför dyr. Killen som svarade berättade då att han inte hade någon ”lös” sladd att sälja – MEN att han hade en BÄTTRE lösning. ”Köp en kortläsare för 295:- i stället. Billigare och snabbare.”, sa han.

Så, efter att Jocke klämt i sig sin pizza ska jag be honom cykla iväg och införskaffa en sådan. Det känns ju inte lika slösaktigt som att köpa en sladd jag redan har (någonstans), för en kortläsare har jag ju ingen. Den kan även användas till flera olika sorters kort. Bra, när det kommer hit folk med kort som jag tidigare inte kunnat läsa. Och, sladden KAN ju dyka upp.