Publicerat

Myndig

Det här inlägget borde ha kommit till den 20 mars. Men, den dagen hade jag annat att göra. Annat, som var mycket viktigare än att blogga. Nämligen att fira min yngste sons myndighetsdag!

Vi grattade honom på morgonen (några timmar för sent, beroende på ett sms-missförstånd eller, på grund av trasig mobil, äsch, det där kan jag berätta om en annan dag).
Flaggviftande, tårta, paket och sång! Så som det ska vara, när man fyller år. Och, jag tror bestämt, att J vuxit flera centimeter – natten mellan den 19e och den 20e… Det kändes i alla fall så.

Allt kändes jättebra. Alla var glada.

Men, lite läskigt är det, ändå.

Jag funderar…
Vad betyder detta? Att nu ha två myndiga barn. För mig, alltså.
Är jag inte småbarnsförälder längre?

Ska jag svara ”mina barn är VUXNA”, när någon frågar mig om hur gamla de är, i tron att jag är småbarnsförälder…
Konstigt är det.

Vad myndighetsdagen betyder för J är självklart.
• Körkort.
• Krogen.
• Vuxen.
• Får bestämma själv.

Vad förvånad han kommer att bli när han märker att allt detta ÄVEN innebär:
• Plugga in en körkortsbok. Klara av en skrivning och uppkörning. Bli en ansvarsfylld bilist (om han vill behålla körkortet).
• Att en öl kostar mellan 70 och 100 kronor på krogen…
• Att det där med att vara ”vuxen” mest innebär en himla massa ansvar.
• Bestämma själv? Nåja, även myndiga personer behöver komma överens med sin närmaste omgivning – om det mesta, faktiskt.

—

Mjölken på bilden har den 20 mars som ”bäst före”-datum. Detta gäller naturligtvis inte min son J. Ville bara påpeka det, om någon undrar över mitt val av illustration.

Publicerat

Blogga på uppmaning?

När jag bloggar, om jag bloggar, gör jag det för att jag har något att berätta. Något som jag funderat på. Eller, så vill jag bara ”skriva av mig”. Jag bryr mig faktiskt inte så mycket om dig, min kära läsare… Det här med bloggen är, och förblir, en egotripp. (Det finns värre sådana.)

K tycker nu att jag bloggar för sällan och har uppmanat mig att producera ett nytt inlägg.

Vad passar då bättre än att tala om en sak jag ofta funderat över. Nämligen hur man kan få fram saker och ännu värre, tvingas vara kreativ, på beställning.

Att drivas av sin lust är lätt. Man flyter bara med. Gör det man vill och struntar i allt annat. Energin flödar och allt känns bra.

Nu är det dock inte alltid så. Inte för mig och sannolikt inte för så många andra heller.

Det finns till exempel många författare som skriver varje dag mellan 9-5. Vanlig kontorstid. Som om det vore vilket jobb som helt. Och gör det oavsett om de har något att skriva eller känner någon speciell lust. De vet att de måste arbeta så för att det till slut ska bli en bok eller tidningsartikel.

Så är det för mig också. På jobbet. Jag tar fram mina jobb, skriver kanske en ”to-do-list”, sen börjar jag i ena änden. Det kan se omöjligt ut, vid första anblicken. Rörigt, massa lösa trådar, dokument som är ”borta”, viktiga saker som fattas. Men det är bara att börja ändå. Det löser sig. Det klarnar. Och blir klart.

Om jag skulle vänta på att lusten skulle infinna sig varje gång jag ska välja typsnitt eller färg, skulle jag aldrig komma till stadiet då jag kan skriva ut en faktura. Det, som till sist, ger mig de pengar jag lever på. Tyvärr.

Så, till K vill jag säga, jag kommer INTE att blogga på uppmaning. På bloggen gör jag som jag vill.

Eller, är det det jag just gjort… bloggat på uppmaning?

—

I så fall kan jag lika gärna fortsätta och skriva lite om skidåkning. Kul, va?

I helgen som var åkte G och jag upp till Högbo, utanför Sandviken för att finslipa tekniken. (Nåja.) Där finns ett konstfruset spår på 2,1 km och vi körde 9 varv. Roligt!

Nu, sista veckan, före Tjejvasan gäller dett att lägga upp en strategi för att göra ett så bra lopp som möjligt. Vad ska jag äta? Hur mycket/lite ska jag träna?

• Pasta, i lagom stora portioner, men ofta, tror jag på.
• Ett litet springpass i morgon, om solen skiner.
• Se till att vara utsövd.

Sen, får det vara bra.

Publicerat

Granen

Granen är på plats.
Ja, det var en riktigt strapats!
Först var den för hög,
sedan för sned.
Jag tyckte att den dög,
de andra höll, efter tvekan, med.

Skinkan är griljerad, sillarna i sin lag,
vi har haft mycket att stå i idag.
Men, sprungit har jag hunnit med,
man måste ju om julmaten ska ned…
6 tusen meter, efter hunden.
(Hon borde kanske varit bunden?)

Nu återstår bara detta svåra,
att till klapparna hitta på – rim!

Ja, ni ser hur det gick,
hjärnsläpp jag fick.

Suckar och sätter mig igen,
på stolen, och stirrar på den
stora högen av paket,
som vill ha sina verser med raket(fart).

Att sitta och rimma,
denna sena timma,
är inte bra.
Vad var det jag sa!

Till alla som läser min blogg,
sätt er ner och ta en grogg.
Ta det lugnt en stund,
innan han kommer, John Blund.
Ha sen en skön morgondag.
Det tänker i alla fall jag!

Publicerat

Att planera tid

Hur skulle jag få ihop det (= livet) utan mina listor och kalendrar? Hur skulle jag veta vad jag skulle göra, vad jag redan gjort – och i vilken ordning allt ska ske?

Idag är det fredag. På måndag är det Julafton. Mycket ska hinnas med. Mycket kan man också strunta i. Det gäller nu att sortera upp tiden, att planera väl.

På första plats ligger att se till att allt jag beställt på nätet levereras till mig i tid. Det vill säga idag. Startade dagen med att surfa runt och kontrollera min orderstatus på diverse websidor. Hmm… det såg inte bra ut. ”Nästkommande vardag”, det betyder, i bästa fall, torsdag 27 december. För sent.
Från cdon var paketet på väg – sedan i förrgår! Var befann det sig? På Posten, nånstans? På något utlämningsställe…? Skulle jag få en lapp i brevlådan om att hämta? När skulle den lappen komma?
Nej, här var det bäst att ringa Posten. Frågade direkt efter ”Marie”, vår lantbrevbärare. Marie tog luren och sa att, ja, jag hade en lapp om att hämta paket från cdon, men jag gör det åt dig, för jag förstår ju att det är julklappar, säger hon! Vilken Ängel!
Inwarehouse hade inte samma service. Men, de erbjöd mig att hämta i deras hämtlager i Solna. De har öppet till 19 i kväll. B erbjöd sig att hämta. Skönt.

På andra plats ligger jobbet. Det ser ut att vara under kontroll. (Lite oroväckande, har jag glömt något?)

Att laga mat, dammsuga, rimma, sova, springa och hämta julgran i skogen, kommer sen. Allt i en stor hög. Det ska snart sorteras upp på de dagar som finns kvar. Skrivas listor.

På Julaftons morgon kommer jag att sitta i tv-soffan och titta på sista avsnittet av Julkalendern med en tallrik risgrynsgröt i handen. Glad, så som man ska vara när det är Jul! Eller hur?

Publicerat

Har jag en konstnär i familjen?

Eller – ve och fasa – en klottrare?!
Denna bild var dock skapad på papper. Ett papper som låg på mitt skrivbord när jag kom till jobbet i morse. Jag antar att det betyder ”snälla mamma, kan du lägga ut den här på din blogg?”.

Självklart, gör jag det!

Publicerat

Tradition*

Julen är här! I alla fall har den startat i vårt kök. Ett kök doftande av glögg och pepparkaksdeg. Julgardinerna är på plats. Att det sen är samma som vi har vår, sommar och höst, spelar mindre roll, så länge de har röda hjärtan.
Bing Crosby hörs sjungande ”White Christmas” ur högtalarna.
Barnen slåss om (inte med) kaveln, alla äter deg och sjunger med Bing mellan tuggorna.
Allt är, med andra ord, precis som det ska vara – några veckor före Jul.

OK, vi har tjuvstartat, men det beror på att missar en vecka när vi åker till Goa. För att ändå hinna med allt vi vill före Jul, bakas en vecka tidigare än normalt.

Att baka peppisar är en tradition i vårt hem. Att äta deg likaså. Sen kommer det där andra… att äta själva peppisarna… det är vi sämre på. Slängde ut förra årets peppisar i hundskålen för att fylla burkarna med årets. Hunden blev i alla fall glad. Och väldigt snäll.

* Ordet tradition är latin och betyder ”överlämnande”, man lämnar över från generation till generation. Fint.

—

Å så lite spring
Jo, jag springer fortfarande. Sprang 6 kilometer i lördags. I minusgrader och strålande sol! Härligt!

Å så lite skidlöp
Ja, jag har premiäråkt! Lite för lite snö, men vill man så går det.

Publicerat

Stenjävel!

Hur kan en liten, pytteliten, sten fälla mig? Så kapitalt, dessutom!

Jag såg stenen, tänkte springa över den, men benen hade en annan idé ”vi provar att utmana den”-typ… Vi förlorade, både jag och benen.

Plötsligt låg jag där. Kunde inte andas, än mindre prata. Undrade vad som hänt. Om glasögonen var hela. Om iPoden pajjat… Hade inte en tanke på om jag själv var hel… tills jag såg blodpölen på marken. Hjälp! Massor av blod! Och jag var ensam i skogen! Flera kilometer från bebyggelse.

Letade rätt på mobilen och ringde hem. Inget svar. Ringde Bs mobil. Inget svar. J och K sov. Vem av dem skulle jag väcka? J, fick det bli, för K sover tungt, väldigt tungt. Dessutom svimmar han om han ser det minsta lilla blod – och här var det blod!

J svarade trött ”jag kommer”. Jag ringde igen och sa ”ta med en handduk, för det blöder lite”. Den informationen fick honom att snabba på lite, tror jag.

Väl hemkommen kollade jag av skadorna i badrumsspegeln. Det var ett par hål i huvudet (finns de som kanske tycker att jag redan hade ett, men men…), som kanske behövde sys. Inget problem, bara att uppsöka sjukhus.
Det värsta var höger lår. Dubbelst så stort som vänster och ont. JÄTTEONT!
Den största frågan var – när kan jag springa med det benet igen? När kan jag börja träna inför Tjejvasan? Vill inte tappa form. VILL INTE.

—

Bilder till vänster föreställer ”Bloody Camilla” i badrummet. Den till höger är efter tvagning och ihopplappning (3 stygn) på Norrtälje Lasarett.

—

Igår, på Bs och min bröllopsdag fick jag en JÄTTEFIN bröllopsdagspresent! Den bästa man kan få! Om man är jag.

Vi frukosten sa B plötsligt ”ska vi åka och köpa nya skidor till dig?”.

JAAAA!

Vi åkte till Fliesberg i Bro som hade ”Vasaloppshelg”. En tjej från Mora (= mycket förtroendeingivande) hjälpte mig att prova ut min nya utrustning. Skidor, pjäxor (vita med blommor!!!), bindningar och stavar. Allt kändes underbart!g

Väl hemma skidade jag ett par mil på vardagsrumsmattan innan jag kunde släppa mina nya grejer. Det var så kul! Jag vill åka nu!
Men var finns snön? Konsulterade internet och kunde bara konstatera att det var snålt med den varan i Sverige, just nu. Måste upp till Jämtland för att få några centimeter snö…

Detta var igår.

Men nu. Med detta högerlår. Jag kan glömma allt vad skidåkining heter… Det är SYND om mig!

Publicerat

Gosa med B i Goa

Jo, det är precis vad jag ska göra! Har precis bokat en veckas resa till Indien i december. Kan knappt fatta att det är sant. Men har fått bekräftelse på mailen, så det verkar rätt. (Dessutom har det dragits en summa pengar från mitt bankkonto…)

Nu ska jag ta reda på allt om Indien. Har redan surfat runt lite och vet följande:
• Visa inte fotsulorna för en indier – det upplevs som djupt kränkande
• Priserna i Indien är ca 20% av svenska priser
• Behåll bikini-överdelen på (i annat fall kan jag få bli tvungen att flytta från hotellet för att få tillbringa resten av mitt liv i ett indiskt fängelse)
• Se upp för fallande kokosnötter

Vi ska sola och bada, resa i ”djungeln” ett par dagar, köpa konstiga kläder (som vi också ska gå omkring i, så klart), äta indisk mat från gautkök (bli magsjuk?) – och GOSA med varandra!

—

Måste ju skriva något om min löpning, också. Träningen går bra. Knät är samarbetsvilligt. Sprang 4 km på 25 minuter igår, i 24 graders hetta – utan vatten (det var dumt, men jag glömde flaskan i bilen).

Om, jag säger om, jag skulle hålla samma tempo hela milen skulle sluttiden bli 62 minuter! Men, det är inte möjligt att springa så fort i 10 km, det vet jag ju redan…

Har fattat följande beslut.
Springer jag Tjejmilen på över 75 minuter, anmäler jag mig till nästa lopp – Hässelbyloppet – som går av stapeln söndagen den 14 oktober. Jag måste ge mig själv en chans till.

Ett beslut jag inte fattat, men funderar på är…
Om jag, mot förmodan, skulle springa Tjejmilen på 60 minuter, anmäler jag mig till Stockholm Halvmaraton, men det loppet går redan den 1 september – och den helgen tjejseglar jag. Å andra sidan lär det inte bli aktuellt…

Publicerat

”Nu njuter du väl?”

Sa, hon. Min farmor. När jag hängde tvätten på tvättlinan utanför huset.
Njuter? Jag fattade ingenting.

Det var 15 år sedan hon sa detta och först NU förstår jag.

Det är underbart att hänga tvätten på linan. I synnerhet den första på våren.
Det är underbart att ta in soltorkad tvätt. Den doftar sommar.

Varför ska det ta en sån himla tid att fatta en del saker?

Det är vår! Jippie!

Publicerat

17 år, tror jag visst att jag var

I morgon fyller den lille sonen år. 17 år.

Kan inte låta bli att tänka på hur jag hade det när jag var 17. Var gjorde jag? Hur tänkte jag? Hur kändes livet? Vad hade jag för drömmar?

Sedan ett drygt år tillbaka jobbade jag som praktikant på reklambyrå på Kungsholmen. Hade tagit ett sabbatsår från gymnasiet. En gymnasielinje, som jag i alla fall då, trodde att jag skulle fortsätta med, när mitt år på arbetsmarknaden var till enda. Det blev inte så. Jag trivdes för bra och stannade kvar.

Jag tyckte att jag var ganska vuxen. Kunde bestämma allt själv. Göra som jag ville. Fatta egna beslut. Och ta konsekvenserna av dem. Ville jag inte tvätta mina kläder, lämnade jag helt enkelt in dem på tvätteri. Ville jag inte laga mat, fanns det restauranger som kunde föda mig.

Jag hade som mål att ha en uppfattning om allt. Precis allt. Om man lyckades med det, var man riktigt vuxen och det var dit jag var på väg.

Jag tänkte mig en framtid utan barn. I alla fall inte före 30. (Och dit var det ju ungefär 100 år…) Det fanns ju så mycket annat att göra, som verkade roligare än barn.

Bara ett par år senare hade jag ändrat min uppfattning vad det gällde barn. Jag hade då träffat B och visste att det var med honom jag ville ha dem.

Ytterligare några år senare förstod jag att det där med att ha en uppfattning om precis allt, inte alls var något att sträva efter. Ju äldre jag blivit desto mer osäker på det mesta, har jag blivit. Man kan ju se allt ur så många olika perspektiv. Och det är helt ok att säga ”jag vet inte”. Ju mer man vet desto mer förstår man att man inte vet.

Jag lämnar inte in tvätten på tvätteri, längre… Men, där kanske man borde tänka om?