Brunnslock

Vet du varför brunnslock är runda, frågade mig min yngre son för någon dag sen.

Ja, det vet jag väl, sa jag. För jag trodde att jag snabbt skulle komma på varför.

Hjärnan gick för högtryck… hm… det måste vara något listigt, för de har väl alltid sett ut så, i annat fall borde nån ändrat på det…

Jo, för att gubbarna inte ska ramla ner!
När jag sagt det, insåg jag att det inte fanns någon som helst relevans i det svaret. Vadå, ”ramla ner”, vadå ”gubbar”? Om tanter ramlar ner i ett hål i gatan då, är det ok, eller? Och, vad har det med runda brunnslock att göra?

Jag svettades. Sonen log.

Ja men, det är ju alldeles självklart! Det är för att det går åt mindre material till själva locket om det är runt, än om det är fyrkantigt!
Nu kände jag mig ganska säker på at jag var på rätt spår. Det var ju av den anledningen som dricksglas var runda.
Jag log tillbaka till sonen

Sen sa han: nej, du har fel. Det är för att själva locket inte ska kunna ramla ner i hålet.

Jag tappade hakan fullständigt. Var det SÅ enkelt? SÅ självklart? Var jag SÅ dum?

Lyssna på dina barn. De kan vara klokare än du.

Å så vill jag skicka en jättekram till min lilla syster yster som fyller år idag!

Suck

Jaha. Och vad har jag gjort idag? Eller, den senaste veckan…

Jag som hade såna ambitioner. Träna varannan dag – minst 30 minuter (och då menade jag hårt, med puls). Vad blev det av det?

Jo men, jag har försökt, det har jag. Men ändå blev det för litet. För sällan. Känner mig inte nöjd. Känner att jag kunde kanske gjort mer. Det spelar ingen roll hur många tidningar jag producerat, hur många tvättmaskiner jag tömt eller hästskit jag mockat. Jag kunde gjort mer. Kort sagt, jag känner mig usel.

Så, släpade mig till simhallen idag, simmade 1 km. På rekordtid, 32 minuter! (Alltså, vi talar om min rekordtid, inte din.) Och det känns bra, men det räcker inte. Jag behöver mer. Mer fysisk träning. Mer flås. Mer svettas. Mer… ja, bara mer.

Snön, som låg så vit och fin på våra ängar för några dagar sen är snart ett minne blott. Tövädret har slitit hårt på snön. Det är nu mest barmark. Det här är inte kul!

Om mindre än 2 veckor ska jag starta i Tjejvasan. Hur många mil har jag ”i benen” – på skidor? Kanske 2… Arrangörerna rekommenderar 50. Jag tänker att jag inte är ensam, halva Sverige är utan snö, och de flesta som startar med mig sitter i samma situation som jag. Men, i alla fall… Det är inte kul.

Och J åker till Spanien på tisdag. Jag är jätteglad för hans, och hans 3 kompisar som ska med, skull, men jag är orolig. Det är så svårt att släppa taget. Att lita på att allt ska gå bra. Att han klarar sig. Överlever…

Ok, ok, jag fattar. Jag överdriver. Jag låter mina tankar skena iväg. Stressar upp mig i onödan. Alla föräldrar har samma problem. Har haft i alla tider.

Ja, det här blogginlägget blev ju inte så himla strukturerat, men så kan det vara ibland. Ellerhur?

Det blir nog den här…

Allt är inte klart, men nästan.

Hinner inte skriva mer, är smått stressad över allt material jag fortfarande saknar för tidningen, som ska på tryck på söndag kväll. Idag är sista dagen att få tag i folk. Dessutom är det fredag, vilket innebär att många går hem vid lunch. Så, vi hörs sen.

Han lever

Jag är så himla glad över att J lever. Och mår bra. Det kunde ha gått så illa… Vågar knappt tänka tanken.

Bilen? Ja, det var ju bara en bil…

På Danderyds sjukhus kunde man konstatera att J mådde bra. Inga brutna ben, inga kotförskjutningar. Bra blodtryck, fina blodvärden…

J fick en liten Duplo-delfin att leka med – på pekfingret.

Nattens övningar

Man är väl inte riktigt klok. Men igår, efter en lugn och skön middag hemma, fick jag plötsligt för mig att jag skulle in till stan, ändå.

Jag var egentligen för trött, men K hade bett mig komma in till Cave Club på Östgötagatan på kvällen, mest för att köra hans bil hem kanske, men tror även att han gillar mitt sällskap. Och jag bli ju så glad att min son vill vara tillsammans med mig. Har inte råd att missa det.

Så, där satt jag nu. På Norrtäljebussen, på väg in till stan, en sen lördagskväll.

Den här källarklubben är inte som vilken klubb som helst. Nej, den är full av nördar, i alla färger och former. När jag säger nördar, menar jag i ordets positiva betydelse. Jag gillar nördar. Det här är ett gäng killar och tjejer som gör precis som de vill, ser ut hur det vill, dansar hur som helst (se bilder nedan) till jättekonstig musik. Tänker (mycket tänka, är det), pratar (mycket prata, också), umgås – och har jättekul!

Det hade jag med. Trots att jag inte kom i säng före 04.00…

Min son – i radion!

Ni lyssnar väl på Vinyl 107? Jasså, inte det…

Om ni hade gjort det idag hade ni fått höra min son K, som ringde in för att svara på en fråga. Tävling, ni vet.

Måste erkänna att jag inte hörde inslaget själv, lyssnade i iTunes på datorn (webradio tar för mycket bandbredd), men K ringde och berättade att han ”sparat streamern”. Betyder nog något i stil med att han har en fil på sin dator av inslaget. Han sa att han skulle maila över filen till mig. Bra, då kan jag lägga ut den på min blogg, sa jag. Lite för fort…. Han ändrade sig snabbt till att spela upp filen för mig – i min egen dator, trots att han befann sig på jobbet i stan och jag på jobbet på landet. Sånt är ju faktiskt möjligt, trots att jag inte riktigt fattar hur det går till.

Eftersom jag inte fick filen, och därför inte kan låta er höra den, tänkte jag återberätta allt.

Flamsmaja från Vinyl 107 (förkortas nedan till ”FMV”): Å, vem har vi på tråden?
K: Klas
FMV: Du har ringt in för att svara på frågan… vad är svaret?
K: Stevie Wonder, så klart.
FMV: Ja, helt rätt! Nu har du vunnit en bok om ”Idol”. Du ser väl på Idol?
K: Nej, jag tittar inte på tv.
(Kommentar: Är det min son eller…)
FMV (kommer av sig lite, har aldrig träffat en sån människa förr): … jaha, men vad ska du med boken till, då?
K: Ge bort till nån, ska kolla med brorsan…
FMV: JA! Vad bra! Att ge bort saker är jättebra! Vad ska du göra i helgen då?
K: Ska på styrelsemöte med Unga Forskare.
FMV: Unga Forskare!? Är du forskare?
K: Nej, men vi jobbar för att unga ska ägna sig mer åt teknik och naturvetenskap.
FMV: Hm… vi har alltså framtiden i telefonen! Du kanske kommer att bli nån stor höjdare nånstans, när du blir stor!
K: Kanske det…
(Kommentar: Självförtroendet är det inget fel på. Inte heller tron på att allt är möjigt. Min son, alltså.)

Till K: Se där, hur det går, när jag ska försöka att återberätta något… du skulle gett mig filen.

Har mycket att göra – en del blir också gjort

Mycket har hänt sedan jag bloggade sist. Nu har det gått så lång tid att det är svårt att summera. Så det gör jag inte. Jag skriver bara lite…

Eldbilden ovan, var från den dagen/kvällen då jag eldade upp alla kartonger och annat skräp som vi hade här på gården. Det är roligt att elda. Man slänger på. Krafsar med en pinne i elden. Blir het i ansiktet. Undrar om ögonfransarna fortfarande finns kvar… Men, det spelar ingen roll. Det är kul!

För att fortsätta på mitt tidigare tema – märkliga saker – så hände en ny märklig sak här på gården, för ett tag sedan. K kom upp före klockan 12 och åt frukost! Det kanske inte låter så märkligt för er som inte känner K, men vi som gör det, inser att detta är något helt nytt. Tyvärr kan man inte se vad klockan visar på micron i bakgrunden, men jag LOVAR att det är förmiddag.

En helt otroligt sak till, har också hänt! Min vän G och jag har sorterat alla böcker i alla våra bokhyllor! Egentligen är det inte möjligt, men vi gjorde det i alla fall. Till saken hör att min vän G är väldigt organisatorisk och envis. Mycket bra egenskaper. Som dessutom lätt smittar av sig på mig.
Vi tog alltså ut alla böcker. La dem i högar. Sorterade dem i olika katergorier – skönlitteratur, sjö och hav, religiion (jo, jag hade många av den sorten, men la även astrologiböckerna i den högen…), humor, biografier, historia, uppslagsböcker, som fick underkategorier som ordböcker med mera. Ja, så höll vi på.

Det tog tid. Det måste få ta tid, annars blir det inte bra. När vi ändå hade plockat ur alla böcker passade vi på att måla alla hyllplan. Gröna! Jättegröna och jättefint!

Efter någon dag var alla hyllplan torra och alla böckerna sorterade. Det var då dags att ställa in alla böcker igen. Jag trodde att det skulle ta 20 minuter. Jag hade fel. Det tog flera timmar. Men, så bra det blev! Jag blir lycklig bara jag går in i biblioteket och tittar på alla välsorterade böcker i de fina, gröna hyllorna. Tyvärr blev bilden ganska mörk, det var ganska sent, men ni får föreställa er.

I övrigt håller jag på att få panik. Ska ut med första numret av vår nya tidning om ett par dagar. Sitter vid datorn hela dygnet. Hinner inte springa, ”aerobicsa” eller cirkelträna, knappt äta… Men, snart ska det vara över.
”Folk” i min omgivning säger, ”ta det lungt, stressa inte, det löser sig”. Jag förstår att de säger så i all välmening, men jag fattar inte i vilken värld de lever i… I min värld löser sig inget, jag måste lösa det själv. Så har det alltid varit och så kommer det nog att förbli.

Vad en hungrig hund har med en trasig diskmaskin att göra

Handdiska. Är det kul? Nej, det är trist.

Jag har nu tvingats handdiska i tre dagar på grund av att vår diskmaskin pajjat – igen!

Sist var det en mus (Fru Skogsmus) som gnagt sönder nån ledning vilket resulterade i kortslutning för diskmaskinen – och avslutning för hennes liv.
Denna gång har vi inte haft någar möss i köket. Tror vi.

Trodde vi.

Vår hund har ätit väldigt mycket mat de senaste veckorna. Jag har fyllt på matskålen 4-5 gånger om dagen och varenda gång jag kommit in i köket har den varit tom och hunden har stått där med en sorgsen blick som säger ”vill ha mer mat!”

Nåväl. Diskmaskinen plockades ut och skulle bäras ut till bilen. Det är lite krångligt att få in den. Sist kostade det oss en bakruta, så denna gång tänkte vi lägga maskinen ner i bakluckan.

Väl utkånkad och tippad löstes mysteriet med hundens mat. Ur diskmaskinen rann det hundmat! Flera kilo! Inte undra på att den strejkar.

Det var bara att skaka ur allt torrfoder, bära in eländet igen och koppla in alla slangar och sladdar. Nu fungerar den.

Märkliga saker hända

Ibland händer det märkliga saker, här på gården. Senast igår kväll.
Jag hörde ett surrande ljud på övervåningen i huset och smög sakta upp för trappen för att ta reda på var ljudet kom ifrån.

Kunde det vara någon som höll på att borra sig in genom taket?
Kunde det vara en jättestor insekt som försökte hitta någonstans att bo för vintern?
Kunde det vara…

Ljudet kom från Ks rum. Jag öppnade dörren – och vad fick jag se?!

OBS! Bilden är inte ett fotomontage.

Vad som hänt vet jag inte, men K var i full gång med att dammsuga sitt rum. Han hade dessförinnan plockat bort allt som låg på golvet, slängt papper i pappersinsamlingen, sorterat pennor, Kalle-Anka-tidningar och datorprylar. Vikt och lagt undan sina rena kläder och lagt smutstvätten i tvättkorgen.

Och allt detta hade han gjort med ett leende på läpparna.

Som ett resultat av detta ska ni nu få se något som vi inte sett här hemma tidigare, nämligen Ks golv!

Men INTE min tumstock

När jag var liten älskade jag att snickra. Helst tillsammans med min farfar. För, han älskade också att snickra.

Jag satt på bänken i hans snickarbod. Plockade med skruvarna, höll fast nån träbit, när han behövde min hjälp. Jag hamrade och spikade. Sågade och bar bräder. Sopade sågspån och sorterade borrar. Jag hade också ett specialuppdrag – att räta ut alla krokiga spikar. Jag hamrade och slog på de gamla spikarna, slog mig ofta på fingrarna, men till slut blev de raka. Med tiden blev jag en fena på detta och känner fortfarande en stor lust att ta fram hammaren och räta ut en krokig spik, när jag ser en.

Farfar och jag var ett bra team. Jag fick hjälpa till med allt! Nästan…

Det fanns EN sak han ogärna lånade ut – sin tumstock. Självklart resulterade detta i att det var just den jag ville ha. Jag måste ju kunna mäta! Ideligen ”lånade” jag tumstocken, utan att fråga om lov. Sprang iväg, vecklade ut den… men oj, så konstig den blev… den gick av…

Jag skämdes, det var ju inte första gången detta hände. Jag hade dessutom tagit den olovandes. Farfar var nästan aldrig arg på mig, men när jag hade haft sönder sommarens 10e tumstock tog hans tålamod slut. Han sa till på skarpen ”du får låna alla mina verktyg, men INTE min tumstock”.

Min systers småkillar vill gärna hjälpa till att snickra. I somras, när vi byggde mormors nya dass, sprang de runt fötterna på en. Hämtade verktyg, spikar, sågar, frågade om saker. Det är roligt, men när S tog upp tumstocken blev jag lite orolig…

Här, hade jag ett val. Antingen gör jag som min farfar, säger nej. Eller, så gör jag som jag vill, förklarar hur den fungerar, visar hur man ska göra. Vecklar ut, vecklar ihop. Vecklar ut. Och ihop.

Så, jag tror han kan det nu.