Kategori: dagjobbet

Hur fort kan det gå?

Var idag på besök på det nya tryckeri som ska trycka vår tidning, TTS. Igår eftermiddag lämnade jag filerna. Idag kl 14 var vi välkomna dit för att titta på trycket.

Vi åkte dit, gick in och hälsade på våra kontaktpersoner. Tittade runt i lokalerna.
Jag har ju varit på ganska många tryckerier genom åren, men inte så många tidningstryckerier. Såna som trycker på rulle.

Plånk, plånk, plånk, lät det i en maskin – och ut kom alla plåtar. De skickades sen vidare till själva tryckpressen.
Klick, klick, klick och klick – så satt de på plats.

Rullen startade. Jag sprang upp för trapporna för att kunna se hela processen. En tryckpress är stor. De berättade att man lätt kunde få svindel om man gick upp, men det hindrade inte mig. Nyfikenheten tog över eventuell höjdrädsla.

Wow!

Efter några minuter kom de första exemplaren av tidningen ut i andra änden. Torra, färdigvikta och redo för att inkjetas. För er som inte vet vad det är kan jag förklara att det är när själva adresserna sprutas på.
Det görs, så att säga, i farten. För, fart vad det verkligen.

På mindre än en timme var alla våra 5000 ex färdigtryckta, vikta, inkjetade, sorterade, buntade och lagda i en stor gallerbur för vidare transport till Posten.
Och överupplagan låg fint buntade och plastade i bakluckan på vår Audi.

Otroligt!

Har en liten paus. En paus mellan två gigantiska jobb.

Igår eftermiddag lämnade jag årets första nummer av TTS på tryck. Nytt tryckeri. Nytt format. Delvis ny layout – i alla fall nytt ”stuk”.
Det har kostat på. Jag är trött. Har svårt att hålla isär vad jag ska göra. I vilken ordning allt bör ske, för att allt ska fungera.

Under tiden jag ”suttit fast” med TTS har jag bara fragmentariskt läst min mail. Konstaterat att det kommer in nya jobb, ändringar i gamla, saker som ska göras – men inte nu.

För att inte glömma något av de småjobb som kommit in emellan har jag skrivit små postitlappar med stödord och datum och sen klistrat dem på mitt skrivbord (det fysiska).
Ja, ni förstår kanske själva, hur det ser ut där, just nu…

Bordet är fullt av små lappar i gult, orange och grönt. Färgerna har inget med innehållet att göra. (Min vän G undrar nog om jag har en skruv lös, som inte utnyttjar färgerna bättre.) Jag har bara ryckt åt mig det block som legat närmast och skrivit på det. Klistrat fast lappen där det funnits en någorlunda tom yta.

Det gäller att skriva ner så pass mycket att jag sen kan förstå vad jag menar. Detta samtidigt som jag inte får koppla på hjärnan så mycket att jag börjar tänka på det jag skriver. Då får jag en ny startsträcka, när jag ska återgå till TTS. Något jag inte har haft ”råd” med.

I morse beslöt jag mig för att beta av några av lapparna, nu mellan de stora jobben, i hopp om att de skulle bli färre. Jag prioriterade enligt principen ”den lapp, vars klister inte fungerar längre, åtgärdar jag först”. Inte för att de alldeles säkert suttit längst eller är viktigast, utan för att risken annars är att den ramlar ner på golvet och glöms bort helt och hållet.

Det resulterade i att de tidigare 18 lapparna nu är 22. Hur går det till? Varför resulterar varje åtgärd man gör, i två nya uppgifter? Varför ger ett svar på en fråga, två nya frågor? Tar det aldrig slut?

—

Har i 3 dagar lyssnat oavbrutet på soundtracket från ”Jesus Christ Superstar” i Spotify. Jag, som inte ens tror på Gud. Kan nästan allt utantill vid det här laget.

Kanske ska jag byta till ”Evita” nu…

De senaste dagarna, ja veckorna, har varit hemska. Och då menar jag riktigt hemska. Jag har inte hunnit med något av vad jag vill (ja, det där med vad man vill kan vi ta senare – jag förstår att jag väljer och att mina val får konsekvensen, nåja…)

Tidningen ska ut. Så är det bara. Ja men, jag tycker att det är kul! Visst, jo, det är sant, men denna gång tog det emot mer än tidigare. Det krävdes en stor ansträngning. (Trots att jag flyttade min artikel om Estland till nästa nummer… ) Det var jobbigt. Få in allt material, sätta ihop det, kolla att allt stämmer, skriva rubriker och mellanrubriker, bildtexter.. ja, allt sånt som inte andra gjort, men som måste göras.

Tidningar har jag gjort länge. Det är inget nytt i mitt liv. Men ibland, som just nu, kolliderar det med en massa annat – som också är viktigt. Nämligen jobb, jobb som jag kan fakturera. Kunderna ligger på mig, har en tidsplan – som snart spricker. Och jag tvingas ”spricka” jag med – dvs förskjuta tiden – som sen kolliderar med annat jag planerat att göra.

Jag tänker ändå ofta: Vill jag byta? Finns det någon annan som jag vill byta liv med?

Nej.

Jag kommer alltid fram till samma svar. Nej, jag vill inte byta. Jag har gjort mina val. Gör fortfarande mina val. Tar konsekvenserna av dem. Och gillar läget – även när det tar emot – som nu.
Jag kallar det ”arbetssegrar”. Gammalmodigt? Ja, kanske.

Ibland tycker jag faktiskt att livet består av för få arbetssegrar. Det är ju ändå de man kommer vidare på. Eller?
Det gäller att ta sig över trösklarna i livet. Lyfta blicken – se horisonten. Även när det tar emot. Glädjen, när man lyckas, blir så mycket större.

Citerar Bodil Malmsten:
”Lyckan är oftast mycket större för den som städat sin garderob, än för den som befinner sig på en paradisö”

Fundera på det.

Idag kom sommaren. Idag börjar jag jobba.

Varför är livet så osynkroniserat med mig?

Å andra sidan, kunde jag ha haft ett jobb nere i en källare. Ett jobb med hemska arbetskamrater. Med usla arbetstider eller -uppgifter. Eller, inget jobb alls?

Jag sitter vid min dator och tittar ut över vår soliga tomt. Dörren står på glänt. Ska snart börja med nästa nummer av tidningen. Alltid lika roligt att börja ett nytt nummer. Konstigt.

Så, det kunde vara värre.

Detta är en ”multiburnischer”, om det är någon som undrade.

Flygande bäckasiner söker säker whila på mjuka tuvor.

Man kan ju undra varför jag skriver dessa två meningar.
Jo, det ska jag förklara. I dessa meningar finns nämligen alfabetets alla bokstäver representerade. Jättebra om man vill kolla upp ett visst typsnitt, till exempel.

Jag har ingen aning var energin kom ifrån. Kan det vara att det är fredag? Att solen skiner? Att jag sprungit 2 kvällar i rad? Kan bara tacksamt ta emot den. Och använda den.

Energin, jag så plötsligt och oväntat fick, använde jag till att städa i köket, här på jobbet. Det var dags. Det var absolut nödvändigt. Har varit i flera år, faktiskt.

Äntligen tömde jag den där gamla ölbacken, som var full av gamla glas, tekoppar, disktrasor, bonvax till golven (på ”gamla” Lådan), maskindiskmedel (också det till ”gamla” Lådan, för här har vi ingen diskmaskin).
Äntligen torkade jag golvet, gnuggade bort fläckarna – torkade till och med rent under lådhurtsen!
Och äntligen slängde jag alla plastburkar som inte har några passande lock, städade i skåpet, i kylen… Diskade allt. Torkade av micron, skåpluckorna och hyllorna.

Nu står det 6 soppåsar, fint uppradade utanför dörren till köket. Jag undrar om min energi räcker till att gå ut med dem till soptunnorna på gården. Den börjar att sina. Jag märker att jag börjar att fundera på hur jag ska komma undan… kan man väcka Klas… kommer Bengt tillbaka från presskonferensen snart, kanske…
Tills vidare står de fint. Hunden har inte börjat att utforska dem ännu, vilket väl får anses vara ett gott tecken.

Nu ska jag ta tag i jobbet.