Kategori: bondelivet

Igår blev VÅREN invigd i Kårsta. Cirka 5000 personer hade tagit sig ut på landsbygden, via Roslagsbana och bil, för att se på Årets Stora Händelse, om man är en kossa, nämigeng
betessläppet!

Cirka 100 kor fick möta vårsol, grönt friskt bete – och 5000 nyfikna åskådare! Det gick precis så vilt till, som man kan tänka sig. Om man bortser från den första kossan, som tittade lite tveksamt ut ur lagådsdörren, som om för att kolla läget innan hon beslöt sig för att ta steget ut i det fria.g

När hon väl fattat sitt beslut, följde hela flocken med. De skuttade högt upp i luften, muade vilt och galopperade i hög fart mot hagen – och det saftiga gräset.

Själv stod jag vid en grind och motade bort de kossor som tänkte springa åt fel håll. Detta samtidigt som jag försökte att ta bilder. Inte alldeles lätt och inte alldeles riskfritt. Kor är stora djur och det är lätt att man blir lite skraj när de kommer rusande mot en i full galopp. Det gäller då att inte tveka, för då kan kossan fatta att hon är både större och starkade än jag, och rusa rakt på en. Nej, stå kvar. Vifta med armarna. Skrik, om det behövs. Så går allt bra.

Väl i hagen måste det bestämmas vem som ska vara chef. Detta görs upp genom stångning. Då är man väldigt glad att man står utanför stängslet, kan jag säga.

—

Våren har också kommit till oss, i Prästgården…

Vintern är snart här. Det blir allt kallare utomhus. I morse var det frost på vindrutan på bilen… Det gäller nu att förbereda sig för årets kalla månader.
För oss gäller det att se till att veden kommer in under tak. Att ladorna är fyllda med hö. Att lagårn är städad och ”nybäddad” för att ta emot våra hemkommande djur från betet.

För somliga ingår det i förberedelserna att lägga upp ett lager av mat.g

Vår nya familjemedlem, Fru Skogsmus, tar ett stort ansvar för sin familj. Hon är mycket flitig. Stiger upp tidigt varje morgon och ger sig ut på jakt efter mat. Mat, som hon sedan kånkar in till sitt vinterbo, någonstans i vår trossbotten…

Hela vintern kommer vi att få lyssna till hennes tassande i väggar och över golv. Och hennes ungars tassande, gnagande och pipande. Om vi inte gör något åt detta nu. Det kan kanske tyckas hårt och hjärtlöst, hon är ju ganska söt och gör bara vad hon kan för att rädda sig själv och de sina.
Men, vi gör samma sak. Hunden måste få ha sin mat ifred. Vi vill ha våra saker ifred. Vi vill, till exempel, inte att vårt gamla duntäcke på vinden ska bli musbo. Vi vill heller inte lyssna till tassande musfötter nätterna igenom, i flera månader.

Musfällan har ställts fram.
Eller, musfälla nummer 1, kanske jag ska säga. Vi avvaktade sedan med spänning. Men, vi blev besvikna. Fru Skogsmus har sett såna musfällor förr och vet att de inte är att leka med. Hon springer tyst och listigt förbi. Trots att jag laddat den med exklusiv ost från ICA.
Skam den som ger sig.
Vi tog fram musfälla nummer 2. Tyvärr har hon sett även denna modell och tar ingen som helst notis om den när hon återigen springer förbi och fram till hundens matskål.
Snart är det dags för det stora artilleriet.
Råttgift, med risk att hunden mår taskigt. Burar, med den konsekvensen att man fångar musen levande, med allt vad det innebär…

Ja, det här är en del av livet ”på landet”. Bara så att ni vet.

—

Å så lite ”spring”

På söndag är det dags att springa igen! Klockan 11 på söndag startar jag i Hässelbyloppet. Har tagit det ganska lugnt sedan Lidingöloppet. Knät fick sig en ordentlig snyting i alla backar, men det verkar ok nu. Tog en liten runda igår och det kändes bra.
Har ju en idé om att komma under timmen på detta, säsongens sista, lopp. Det vill säga, varje kilometer måste springas snabbare än 6 minuter. Första kilometern igår tänkte jag, jag satsar allt och ser vad det blir. Det blev 5. Bara 1 minuts skillnad… Och det på bara 1 kilometer (de andra tog jag det betydligt lugnare.)
Känns lite trist att jag inte kunde öka mer. Men om man räknar om det lite, så är ökningen faktiskt är 17%. Jag väljer således att se det på det sättet.

Å så lite skidlöp…

Jag ska på träningsläger. Jo, det är sant. Den 17-20 januari är jag i Orsa och ska tränas av Jenny Limby och Malin Ek. Att åka Tjejvasan tar jag på största allvar, som ni förstår. Tro inte att jag blivit galen. Jag förväntar mig inte att vinna loppet. Men jag förväntar mig att göra så bra ifrån mig jag bara kan. Därför ska här tränas. Av proffs.

Det var inte länge sedan jag skrev om saker – många saker…

Trots att jag då trodde att det skulle gå bra med ytterligare en sak i familjen så fanns det tydligen någon som tyckte annorlunda. I tisdags natt blev vår 4-hjuling stulen. Någon, för mig okänd person, kom hem till oss… och, i skydd av mörkret, tog en av våra saker. En sak som vi behöver. Jag blir så arg! Jag blir så irriterad! Känner mig kränkt. Någon har rotat runt bland våra saker, vet exakt vad vi har – och var sakerna finns. Vet att det är olåst i lagård. Att vi har djur. Oskyddade djur.

Jag blev rädd också.

Hur skulle jag kunna förhindra att fler saker försvann? Vi har inga lås på dörrarna. B var på tjänsteresa i Frankrike. Jag kände mig ensam. Orolig.

Barnen hjälpte mig. Kom med kreativa lösningar. ”Vi ställer traktorn tvärs över vägen ner till lagårn. Då kan ingen komma ner med bil, i alla fall”, sa K.

J sa, vi gör ”spik-mattor” till våra två infarter från vägen.

Sagt och gjort. K parkerade om traktorn. J och jag tog fram plankor, hammare och spik. ”Laddade” uppfarterna med våra nygjorda tjuv-hinder.

Jag tog nyckeln ur bryggstugedörren. Fick J att sova inne i det stora huset, för att vi skulle kunna låsa ytterdörren. Flyttade även alla nycklar ur nyckelskåpet i hallen till ett säkrare ställe, för att ingen skulle kunna stjäla våra bilar. Funderade på att ta fram bössan och ha den brevid mig i sängen, men insåg att den inte skulle kunna hjälpa mig. Jag skulle aldrig använda den mot en människa. Den skulle, tvärtom, kunna försätta mig i en större risksituation. Beslöt mig för att låta den ligga kvar i vapenskåpet, trots allt. Hade ju J brevid mig. Det fick räcka.

Ändå sov jag oroligt. Vaknade flera gånger på natten av konstiga ljud. Inbillade ljud. Av konstiga ljussken. Inbillade, även de, visade det sig.

Det värsta är inte att 4-hjulingen är borta. Det värsta är otryggheten.

Jag vaknade tidigt. Ett par timmar tidigare än jag planerat, men kände mig, trots det, utsövd. Solen låg precis över horisonten – ljuset var otroligt. Klädde mig tyst, så att ingen av de andra i familjen skulle vakna och gick ner till stallet. Gav Daisy och Anita hö och vatten. Småpratade lite med dem. Berättade för dem, att det idag var julafton. Frågade vem av dem som ville ut och rida med mig. Daisy gnäggade sitt ”jag vill!” till svar.
Jag sadlade henne och vi skrittade långsamt iväg. Ensamheten… Friheten… Tystnaden… Det enda som hördes var Daisys hovar mot den hårdfusna marken och ett lätt frustande, då och då. Vi travade över de gnistrande ängarna och vidare in i skogen. Där saktade vi ner och njöt av den friska, småkyliga luften, solens strålar som då och då nådde oss mellan granarnas långa grenar.
Finns det något bättre sätt att börja en julafton?

Horse Ride v.2.0

Idag var dagen. Dagen då jag skulle upp på en hästrygg. Trodde nog att Daisy skulle vara lugnast och valde henne. B hjälpte mig på med sadel och trens. Det är många remmar på ett trens – och jag har ingen aning om hur de ska sitta. Efter lite trasslande med läderremmarna och hjälp av B satt allt på plats.
När jag väl skulle försöka ta mig upp på hästen, insåg jag att benen var för korta. Mina ben. Hästens ben, de var för långa. B fick mer eller mindre lyfta upp mig på hästryggen.
Då gick B därifrån för att hjälpa J, som nu fint satt på Anitas rygg och ville iväg.
I samma sekund bestämde sig Daisy för att det fick vara nog. Hon skrittade iväg mot stalldörren. Vår låga stalldörr. Med mig på ryggen. Jag insåg att jag aldrig skulle komma hel genom den, varpå jag i sista sekund kastade mig framåt mot Daisys hals, för att mitt huvud inte skulle kapas av stalldörrens övre karm. Daisy brydde sig inte ett dugg om mig eller mitt huvud. Hon hade bråttom in i boxen, där den goda maten fanns. Daisy är inte speciellt smal – men det är boxdörren. Jag skrek efter B, men inte brydde sig Daisy om det, hon knallade på och pressade sig in i boxen, mot det goda höet, med mina ben som stötdämpare. AJ!
Väl inne i boxen var hon nöjd. Stod snällt och tuggade i sig sitt hö, som om inget hade hänt.
Själv satt jag på hästryggen och grät. Av smärtan i vänster ben, av rädsla och ilska. Tänkte att detta gör jag INTE om.

Har ägnat en stor del av morgonen åt att rota runt i vår kallgarderob. Vände upp och ner på allt. Precis allt. Väskor, gamla täcken, kartonger med böcker, skridskor. Hittade massor av saker som jag glömt att jag hade. Och en hel del saker som jag trott var borta för evigt. Men, inte hittade jag det jag sökte. Ridhjälmen.

Sent igår kväll kom Bengt hem med våra nya familjemedlemmar – Daisy, 13 år, och Anita, 8 år. Två nordsvenska ston som nu ska bo hos oss på gården. De är nästan våra egna hästar – så kallade ”kronan”-hästar. Om det blir krig blir de inkallade (men, vem blir inte det?). Under fredstid bor de hos oss.

Nu SKA jag lära mig att rida. Måste bara hitta hjälmen först…

De ser precis ut som riktiga hästar ska göra. Tjocka ben, lurviga och bruna.

Har länge gått och spanat på rönnbären. De är så otroligt fina i år. Men, finast av alla, är de som sitter högst upp i träden…
Vill ju så gärna göra rönnbärsgelé. Så gott till lammet och älgen. Vägrar att köpa på ICA när det finns på mycket närmre håll.

Om man bara kom åt dem.

Har stått och hoppat under träden, gjort tafatta försök att klättra. Men, de som försökt att klättra i en rönn vet att grenarna är för klena. Stege? Nej, det fick bli skopan.

Svettigt, tungt och svårt.
Vi har nu skiljt bagglammen från derar mammor och systrar. Det går till så att man samlar ihop hela flocken, går runt och kollar (känner) efter vilka lamm som är bagglamm och vilka som är tacklamm. Ja, jag förstår att ni, som inte har får, tänker att ”det kan väl inte vara så svårt”, men det är det.
Vi satte sedan en röd färgklutt i pannan på baggarna och en grön på tackorna.

Sedan, börjar det riktiga jobbet. Att hämta baggarna. Som inte alls vill bli hämtade. Ni kanske vet hur stark en liten tax kan vara. En tax, som kanske väger 4 kilo. Ett bagglamm väger cirka 25-40 kilo, och har inte mindre vilja än en tax. Dessutom har de mammor som inte heller vill skiljas, från sina söner… De ställer sig i vägen, skriker (bäar) och är i vägen när man ska fram. Hjärtslitande.

Denna gång hade vi dock hjälp. Två lagårdsdrängar hade anmält sig frivillig och gjorde större delen av det tunga arbetet. Jag kunde stå i dörren och plåta… Ja, det går ju undan, så bilderna blir ju inte riktigt som man vill. Mer, som det är…

En liten lektion i de olika gångarterna en häst har. På bilden till vänster skrittar jag, i mitten travar J och till höger GALOPPERAR A. Galning!