Kategori: bondelivet

Gäsp…

Idag är jag trött. Det beror nog mest på att slaktbilen kom i morse. Eller, nej, den kom i natt. Klockan var 04.45 och det var kolsvart ute. Då måste det väl vara natt?

De 25 bagglamm vi vägde igår skulle nu på slakt. Så är livet på en bondgård. Fast denna gång kändes det värre än det brukar. Kanske beroende på att djuren inte ville in i bilen. Hur vi än lockade och pockade vägrade de. Ett stort antal utbrytningsförsök gjordes, ett antal lyckades också. Hunden fick jobba hårt för att åter samla flocken. Till slut var de alla på plats och jag kunde säga ”hej då, alla lammen”.

Jag försöker att försvara mitt agerande med att jag äter kött. Kött är bra mat för människor. Många andra äter också kött och någon måste producera det. Hellre än att ”blunda” i butiken, som många gör, föder jag upp djuren själv. Tar ansvar för att djuren har det bra. Så länge de lever. Men, i morse kändes det svårt…

Jag skriver att det händer märkliga saker, här på gården. Sist om när det surrade på övervåningen…

Men, det är när B sticker från gården som det verkligen händer konstiga saker här.

I förrgår åkte B in till stan för att träffa några gubbar och tanter på nåt möte. Jag var kvar på gården. Jobbade på som vanligt, då vår granne J ringde och frågade om det var vår svarta tacka som stod och betade i en annan grannes trädgård – 7 kilometer härifrån.
Ja, inte vet jag. Måste väl åka dit och titta. Tog K med mig och satte mig i bilen och körde iväg – körde fel några gånger, men hittade till slut rätt trädgård.

Kvinnan som bodde där var mycket språksam och berättade livligt om tackan, var den stod, hur den såg ut – allt. Det var bara det att den hade sprungit iväg. Vi kunde inte få se den. Som tur var hade hon tagit kort på den, så vi kunde i alla fall få se den på bild. Det såg inte ut som någon av våra tackor, så vi tackade för oss och åkte hem igen.

Där, trodde man att dagens äventyr var slut, men icke!

Snart ringde vår närmsta grannfru och berättade att de sett en varg – bara 500 meter från vår gård. Hon ville varna oss. Den kanske var hungrig och ville ha lammstek till lunch….

Det var bara att ge sig ner till lagården och vakta våra får. J sa ”jag hämtar bössan”, vilket han också gjorde. Nu är det ju så att man inte får skjuta en varg. Om de inte direkt angriper ens djur. Men ok, han kunde väl sitta där, med bössan i hand, om han nu ville. Jag hade informerat honom om vad lagen säger, så han visste.

Inte såg vi någon varg, men man vet ju aldrig… Till slut ringde jag Polisen och rapporterade. De sa ”en varg, oj då, vi skickar en viltvårdare”. Jag gick ner till J och berättade om att det skulle komma en viltvådare så han behövde inte sitta på pass längre. Vem skulle sköta det, frågade han. Polisen, sa jag. Jaha, då kommer de nog inte denna vecka, sa han, luttrat…

Det har nu gått 48 timmar – och än har de inte hittat hit…

—

Igår sågs vargen igen, för det är säkert samma djur, av ytterligare en granne. Hon bor 500 åt andra hållet…

Jag kan tala med djur.

Det kan alla människor som kan tala. Det knepiga är att förstå svaren man får.

Men, med lite träning går det ganska bra. Hunden är relativt lättolkad. Mycket beroende på att hon har ett sånt otroligt tydligt kroppsspråk. Hon viftar på svansen, är således glad. Hon lägger svansen mellan benen, rädd. Hon skäller och skuttar, vill leka. Ligger med framtassarna framför vattenskålen, vill ha vatten. Det är ju hur lätt som helst att förstå. Hon förstår dessutom mig väldigt bra. Hon kan nämligen stora delar av det svenska språket. Säkert 100 olika ord. Hon vet att jag är både ”matte”, ”mamma” och ”Camilla”, till exempel.

Hästarna är lite svårare att förstå. Mycket beroende på att jag inte tränat så mycket pä deras språk. B tolkar dem bättre. Nosar dem i öronen, småpratar med dem. De utväxlar nån slags dialog, som jag inte förstår. Men jag tränar.

Av de djur vi har på gården är nog fåren svårast att begripa sig på. Nej, de är inte dumma. Inte alls. De vet precis när det är dags för havre. När vi vill att de ska byta betesmark. Var närmsta hål i stängslet är. Men, de vill inte prata så hägt om det. Av förklarliga skäl.

Äntligen! Vädrets makter har varit med oss.

Igår kunde vi skörda vårt vete. Fuktigheten är fortfarande något för hög, men inte värre än att vi kan torka det på skullen eller i vagnen. Det gäller nu att gå och röra om i vetet några gånger om dagen för att se till att det inte möglar. Ganska trevlig sysselsättning, faktiskt. Man tar av sig strumpor och skor och hoppar upp i vagnen. Sjunker ner till knäna i havrekärnor. ”Dansar” runt en stund. Bryr sig inte det minsta om att man blir alldeles dammig om benen och att det fastnar små kärnor överallt. Mellan tårna och i bhn. Det känns ungefär som när man var liten och plaskade i vattenpölar. Det var bara mamma som tyckte att det var jobbigt, när man kom in helt dyngsur. Själv hade man bara ett stort leende på läpparna! Man hade varit helt upptagen med att gegga, hoppa och kladda – ha roligt, med andra ord. Det gäller nu att försöka inta samma inställning nu, som man hade då. Strunta i att man blir dammig, att det kommer att ramla små vetekärnor ifrån en hela dagen. Strunta i att det skaver när man i flera veckor får traska runt i skor med vetekärnor som innersula.

Först var det bara en, som kom då och då. Som för att kolla läget. Sen blev det ett par stycken som gjorde sällskap över trädgårdsgränsen. Nu har hela flocken hönor kommit hit. Och tuppen kom efter för att se vad det var som var så roligt i just vår trädgård.

Ja, jag vet inte. Men, här är de. Hela grannens hönsfarm.

För er som inte är bönder ser det här ut som en helt vanlig åker, med något slags sädesslag. Fint, svenskt, höst.

Ja, så sant. Det är vår veteåker. Det är fint. Det är höst.

För oss bönder är det ett par saker till. För sent och för blött. Vetet hade igår en fuktighet på 26%, vilket är för mycket för att kunna skörda. Nu är det risk att grödan gror, igen. Inne i grödan. Innan den har skördats. Inte bra. Suck! Och vad gör man åt detta? Jo, man ringer runt till alla bönder man känner som har en spannmålstork. Två stycken, med andra ord. Ingen av de, vill torka vårt vete. Det har fullt upp med sitt eget… OK, vilka alternativ ha vi då? Jo, vänta. På solen…

Innan jag blev bonde, såg jag det, de flesta ser, när man ser ut över en svensk åker på hösten… ”öpnna landskap”… Nu ser jag problem.

Fast, detta skall kommer inte från vår fina hund, Gin. Detta skall kommer från – en varg.

Ska ta det från början.

Igår kom en granne till oss och berättade att han hittat ett dött får i skogen. Han undrade om det kunde vara vårt. Ja, inte visste vi det, men följde med honom för att kolla upp saken.

Inte mycket kvar. Jag letade förgäves efter öronbrickan, men den fanns inte i närheten. Trots det, var jag ganska säker på att det var vårt djur. Det låg nära vår mark – och ingen granne har får.

Grannen är en mycket aktiv jägare och berättade att två, av varandra oberoende personer, sett varg i närheten. Senast i Ekskogen, mindre än 1 km från oss, i helgen.
Ser man varg, ska man rapportera det till Länsstyrelsen. Detta gjordes och i helgen skickade Länsstyrelsen upp en helikopter för att söka upp djuret. Dock utan att lyckas hitta det.

Jag noterade helikoptern i söndags som surrade över oss hela dagen. Trodde att de var ute efter mig (varför tror man alltid sånt?), eftersom jag precis höll på att måla mammas nya utedass rött. Kunde de betrakta detta som ett svartbygge? Nej, ett dass får man väl ändå bygga?

Som sagt, det var vargen de letade efter. Vår granne trodde att vårt lamm hade blivit taget av just denna varg. Han tyckte att han ”såg” det. Nacken var bruten. Ryggraden likaså. Inte vilket rovdjur som helst klarar av sånt. Detta sa han.

Så, nu måste vi också ringa Länsstyrelsen. Rapportera om ett misstänkt slaget tamboskap.

Kommer vi att bli störda av helikoptern nu igen…

När vi köpte gården, 1995, började jag att intressera mig för Kårstabygden. Jag insåg ganska snart att det bott människor här i 1000-tals år före mig. De äldsta delarna på vår fina kyrka är från 1200-talet. Men, det startade inte där. Det har säkert bott människor här redan före 1200-talet. Kanske riktiga vikingar. Jag tror det. Jag vill tro det.

Jag tar mina promenader över markerna, känner historien i kroppen. Känner vördnad över marken jag går på. Över alla som brukat den före mig. Inser att den bara är ”min” en kort period. Denna mark har varit mångas hembygd. Bara just nu, är den min.

Detta får mig också att fundera på vad de som bott här tidigare lämnat för spår efter sig. Rostiga hinkar, trasiga gummistövlar och spruckna gamla flaskor har jag redan hittat i jorden. Liksom uttjänta hästskor, gamla handsmidda spikar och rostiga plåtburkar. Det fanns en tid, då man inte sorterade sina sopor lika intensivt som vi gör idag. En tid då man hade en annan syn på vad ”sopor” är – och hur väl jorden kunde ta hand om dem. Man grävde helt enkelt ner skiten.

Jag hittar den. Jag gräver nämligen upp.

Tycker att mycket av det jag hittar är vackert. Vill hitta nya användningsområden. Och känner den där känslan igen… histora, rötter.

Jag värdesätter det jag hittar, men kan inte neka till att jag gärna skulle vilja hitta guldyxan från vikingatiden i vår jord. Jo, jag fattar, man gjorde inte yxor i guld, det är en alldeles för mjuk metall. Men ett fint, tjockt guldhalsband, då? Det går lika bra.

Jag kommer att hitta skatten. Det känner jag alldeles säkert. Vet bara inte säkert, när.

Under tiden samlar jag på annat… så som denna fina skärva från en gammal keramikskål.