tankar från hängmattan
Vi har byggt ett solhus. Vad är då ett solhus? Jo, det är ett hus med solceller på taket. I själva huset ska sen vedpannan, ackumulatortankarna och veden vara. Tanken är att solen ska ge oss vårt varmvatten framöver.
—
Snart…
… men inte idag, ska jag skriva inlägget om ”den vetenskapliga metoden”. Det ligger och jäser i min hjärna och snart är bullen klar.
Nu är det så där vackert igen! Solen skiner lågt på oss. Skuggorna är så vackra. Himlen är så blå. Trädens blad börjar så sakteliga att skifta i gult och rött.
Hur kan naturen vara så fantastisk?
De finns de som tror att det måste finnas en skapare till allt detta. En skapare, som kanske kan kallas Gud. Någon som haft en tanke med allt, eftersom det är så bra och genomtänkt.
Det tror inte jag.
Läser just nu en otroligt intressant bok om Darwin. Nej, det är inte hans egen bestseller ”Om arternas uppkomst genom naturligt urval”, även om den boken ligger i min ska-läsa-hög. Jag sa, en bok om Darwin.
Det är en bok, skriven av Sverker Sörlin, som heter ”Den blinde skaparen”. I den berättas om Darwin som person. Hur han tänkte, hans resa med Beagle, hans familj, hans sjukdom, hans samlande, hans forskande – hans liv.
Kommmer med en recension, när jag läst ut boken, men kan redan nu rekommendera den varmt.
—
Med träningen går det fin, fint. Har både hunnit med 3 gympass, ett simpass och ett cykelpass denna vecka. Och på lördag klockan 10 ska jag träffa ”min” instruktör igen, för att få ytterligare övningar att göra i gymmet. Kul!
OK. Träningsvärk har jag. Armarna är lite ledbrutna. Ryggen likaså. Det är egentligen bara benen som är ok, trots cykelpasset idag.
Funderar på om jag ska ha något mål med min träning. Ett mål som är mätbart. Och, i så fall, vad det skulle vara… ”Må bra, vara i bra form”, är lite väl luddigt, för att räcka som mål, även om det egentligen är därför jag tränar.
Vikten är svårt, då jag förhoppningsvis omfördelar. Måtten, kanske? Eller, ”flåset”? Återkommer om det. Nu gäller det att få in rutinen.
—
Ringde vår granne Malin och frågade om vi fick låna hennes cementblandare. Vi har visserligen en, men just nu behövs det två. Vi håller nämligen på att bygga ett hus.
– Klart att ni ska göra det, skrattade Malin, när jag berättade vad vi skulle ha den till.
Tack, Malin! För att du är så positiv och generös!
Nu har jag betat av diverse pappershögar här på kontoret. Snart kommer jag ner till bordsskivan. Snart kan jag börja jobba. Snart… (och blicken vandrar ut genom fönstret)
Ibland önskar jag att jag var ett får. Som fick beta av gräs i stället för pappershögar. Tänk att bara få vara, hela dagarna. Vakna när solens strålar väcker mig. Somna om, om jag är trött. Tugga i mig lite friskt morgongräs. Ta en tupplur på blomsterängen. Gå upp, sträcka litet på mig och ta en liten promenad. Klia mig mot en stängsel eller ett träd. Lägga mig ner och tugga, igen. Somna om. Byta hage. Titta på fåglarna. Och molnen. Hälsa på en kompis som står brevid och tuggar. Detaljstudera myror. Somna om. Mmm… vilket liv!
Eller en hund.
Bli serverad mat och obegränsad kärlek – varje dag! Det enda jag behöver göra som motprestation är att vifta på svansen och se gullig ut. Det kan ju inte vara så himla svårt. Om man bara hade haft en svans…
Visst är de fina våra små hästar? Å visst är de röda, rönnbären?
…
Precis nu ringde det en tjej från en reklambyrå i Danmark. Hon hade haft en fotograf resandes runt i hela Sverige med uppdrag att plåta dinkel. Nu var han tillbaka i Danmark med oförrättat ärende. Han hittade inget dinkel i Sverige!
Tjejen på reklambyrån tänkte att det kan väl ändå inte vara omöjligt och gick ut på nätet – och hittade mig!
Jag ska nu gå ut och rycka upp några strån från åkern och posta dem till henne. Sen ska stråna in i fotostudio i København och förevigas, för att slutligen hamna i nån reklamkampanj i Danmark.
Så konstigt det kan vara.
Det är helt galet här!
Vi flyttade ihop alla tackor som lammat och deras lamm. Nu springer de runt som galningar och letar efter sina mammor/lamm.
Om en liten stund är det fixat, det brukar lösa sig.
Såna här små grodingar ska man inte kliva på.
Har inte räknat men det var ett 30-tal för några dagar sen. Och i förrgår kom det 4 till. Och igår 5…
När en tacka lammat får hon en egen box att ligga i tillsammans med sina lamm. Detta för att lammen inte ska bli ”kidnappade” av andra tackor, som ännu inte lammat. Och för att vi ska kunna hålla koll på att allt fungerar som det ska.
Får tackan ett lamm, ligger de i lammningsbox ett dygn. Två lamm, två dygn och så vidare.
I boxen kan hon koppla av. Får specialkäk, egen vattenhink. Egen matkorg…
Men, lammen har inte riktigt fattat vad en matkorg är för något. De verkar tro att det är en liten säng, specialgjord för små lamm. De krafsar snabbt ut en del av höet och bäddar sen ner sig i det som är kvar. Varmt och mysigt.
Det är svårt att ”hälla ut” lammen inför nästa påfyllning, men vad ska man göra.
De är dock snabbt tillbaka i ”sängen”.
Nu är lammning i full gång, här på gården. Hittills har vi fått ett 20-tal små söta lamm. Väntar ett 80-tal till…
B och jag turas om att ta nattpassen. Ringer varandra om vi behöver assistans. Och det behöver man. Ofta.
I natt gick jag ner vid 03.30. Gick in i lagårn, tände lampan, kollade runt i alla lammningsboxar att allt var i sin ordning. Jag hörde en tacka som bräkte ute, men tänkte att det kollar jag upp sen, när jag är klar här inne.
Det var fel tänkt.
När jag någon minut senare gick ut och spejade mot ljudet (det var ganska mörkt) såg jag en räv med ett litet lamm mellan käftarna. Räven stannade upp och stirade på mig, jag stirrade tillbaka i en bråkdel av en sekund innan jag skrek ”vad GÖR du?!”.
Räven släppte genast sitt grepp och tog till flykten. Jag rusade fram och plockade upp det blodiga lammet. Det levde, men jag visste inte hur illa skadat det var eller var skadorna fanns.
Bar lammet till tackan som fortfarande bräkte för full hals. Hon nosade på det en kort stund men övergav det snart för att ägna sig åt de övriga två hon precis fött.
Jag tog in tackan och de två friska lammen in till en lammingsbox inne i lagårn och la även in det skadade lammet. Tyvärr dog det ganska snart.
Idag har vi sökt jaktlaget för att försöka få hit någon av dem i natt och skjuta räven. I annat fall får jag sätta mig själv på pass, med bössan i hand. Räven kommer alldeles säkert tillbaka ganska snart. I samma ärende.
Tänkte lägga ut det döda lammet som lockbete.
Det här kanske låter hårt och hjärtlöst. Men, så här är livet på en bondgård. Ibland.
Det blommar i hagarna. Det kvittrar från träden. Det är underbart.
OK, då. Nu har jag gått in i trädgården.
—
Varför känns min kropp som en flodhäst när jag vill känna mig som en gasell?
Jo, det ska jag tala om. Det beror på att om drygt 3 timmar startar jag i årets första springlopp – ”Mil-spåret”.
Två varv runt Djurgårdsbrunnsviken med start, varvning och mål vid Sjöhistoriska museet.
Låter lätt, härligt och kul! Ellerhur?
Men nej, det är det inte alls. Jag sitter här och tvivlar… Hur ska jag klara mig runt? Hur ska jag klara av att bli omsprungen? Hur ska jag kunna tänka rätt? Entusiasmera mig själv? Hur ska jag lyckas få mig att tro att jag klarar denna mil under timmen… för att sen klara av besvikelsen över att jag inte gjorde det, denna gång heller?
Snart ska jag gå in i huset och packa väskan. Byta om. Andas. Blunda. Tänka.
Jag vet att jag kan springa 1 mil. Har ju gjort det förr. Senast i förrgår, faktiskt…
Jag har fått en varmkompost i födelsedagspresent!
Tanken var att skriva ett litet inlägg om det. Här. Nu.
Om hur man klipper bananskal, om hur bra jag mår när jag tar vara på matrester och grönsaksskräp, om masken som fick flytta in i tunnan…
Men, det spricker nog, för på ”listan” står annat idag.
Bilderna får tala för sig själva.
Vissa dagar är jag full av självförtroende och är helt supersäker på att jag ska träna mer. Gör också det. Skidar och springer (när det går) eller åker till simhallen och simmar. Känner mig glad och nöjd.
Andra dagar känns allt hopplöst. Det känns tungt bara att gå upp på morgonen, trots att jag är så lyckligt lottad att jag inte behöver stiga ur sängen före 8, om jag inte vill.
Så, vad har vi för dag idag? Jo, idag är det uppåt. Har precis beslutat mig för vilket program på ”Marathon.se”s jag ska löpträna efter i vår och sommar. Det blir ”Springa Tjejmilen lite snabbare (nivå 3)”. Jag har tränat efter deras program tidigare med gott resultat, vet att de fungerar, om man följer dem.
Programmet startar 30 mars och håller på i 22 veckor, ända fram till Tjejmilen den 30 augusti. Jag vet, av erfarenhet, att det vissa veckor är svårt att hinna få in träningen, men on det inte blir för långa avbrott så funkar det nog ändå. Hoppas jag.
—
Vad mer?
Jo, nu ska jag över ett ”hinder” till. Ska sätta mig och skriva notiser till H&Ds websida. B hinner inte med och vill att jag hjälper honom. ”Skriva blogg går bra, men när det gäller tidning verkar det omöjligt”, klagar han. Jag har inget försvar, för han har ju rätt.
Så, det är väl bara att stänga av musiken (för närvarande ”Drottningholmsmusiken”) och sätta igång.
—
Dansande svanar
En sak till, bara.
Har varit på Operan och sett helaftonsbalettföreställningen ”Svansjön”. Jo, jag vet, ni har alla sett den, för lääänge sen. Men, det hade inte jag.
Följaktligen beställde jag biljetter. Satte mig i salongen och njöt sen i 4,5 timme. Så otroligt vackert! Och vilken musik! Föreställningen består av 4 akter. Efter den första insåg jag ett program nog skulle vara bra att ha. Köpte ett och läste igenom handlingen så att jag bättre skulle hänga med i vad som hände. Storyn är ganska enkel, men ändå…
Kom ofta på mig själv med att tänka, ”de dansar på festen”, ”de dansar i skogen” och ”de dansar i sjön”. Varför dansar de hela tiden?
Sen kom jag på det. Jag är ju på en balett! De dansar inte på det viset som jag först tänkte, de berättar.
OK. Tyck att jag är korkad. Men, försök själva. Gå på en balett. Gör det.