tankar från hängmattan
Det är lika bra att erkänna direkt. Jag har sannolikt kommit in i en något för tidig 50-årskris.
Så, nu var det gjort.
Jag har tänkt att ställa upp i Fjällräven Classic nästa sommar. Det är en tävling där man fjällvandrar 11 mil i svenska fjällen, från Nikkaloukta till Abisko, på 3-5 dagar.
Guldmedalj får de som klarar av sträckan på 3 dagar, silver för de som vandrar på 4 och brons för de som går på 5 dagar. Har inte riktigt funderat på vilken nivå jag vill lägga mig. Men guld är ju fint…
Idag var alltså dagen då jag antingen kunde vinna 100.000 kronor att shoppa kläder för (!), bryta ett ben eller nånstans mitt emellan. Det blev mitt emellan.
Klockan 11 idag inställde jag mig i Kungsträdgården. Iklädd springbyxor och sport-bh. Detta gömt under en grön klänning – och högklackade skor. Det var ju det som var själva grejen. De högklackade skorna.
Jag var beredd att springa mina 100 meter i tävlingen ”Glamour Stiletto Run”. Klockan 12, då startskottet gick av, sprang jag så fort jag bara kunde. Men, inte hjälpte det. Det fanns andra som var snabbare. Helt ok. Faktiskt.
—
Kvällen har jag ägnat åt att mocka på mitt kontor. Ja, just mocka. Det var nödvändigt – absolut inte en dag för tidigt. Jag är inne i en situation då jag måste sätta fart på jobbet. Har massor att göra. Saker jag gjort förut och vet hur jag ska göra, men även mycket nytt. Då måste jag tänka. Om jag ska ha den minsta lilla chans att tänka klart och dessutom vara snabb och kreativ – måste jag ha en bra arbetsplats.
Vad är då en bra arbetsplats?
Jo, ett städat skrivbord.
En uppdaterad ”to-do-list”.
Material att arbeta med.
Bra musik
Nu har jag åstadkommit en del av det. Det är så skönt!
Dock det hände en sak för cirka 10 dagar sen…
Min back-up-hårddisk pajjade… En hårddisk där all musik fanns, där alla mina gamla jobb fanns. Jobb som jag behöver återanvända.
Har knappt orkat tänka på hur jag ska lösa det.
Bara tänkt att ”det tar jag sen”.
”Sen”-et kröp närmre och närmre och blev till slut – ve och fasa – nu.
På något märkligt sätt sammanföll ”nu”et med att K sa ”mamma, ska vi ta och fixa lite med den där hårddisken som pajjade, du kan ju hålla mig sällskap och städa under tiden”. Gulle-gull.
K har alltså, under tiden jag knäskurat golvet med Scoth-Brite, skruvat, funderat, testat, ringt vår vän Y för att få goda råd (tack Y!) och nu nästan fixat hårddisken!
Så här ser det under arbetets gång. Ser trassligt ut, men K har full koll. Tror jag.
Det har varit en väldans massa prat om denna dag. Denna, alla vi Stockholmares, egna dag.
080808
Så, man borde väl blogga om det. Det gör ju alla andra…
Jag brukar ju gilla sånt här med siffror, när det ”stämmer”, när det är så där ”magiskt”. Som idag. Men känslan vill inte riktig infinna sig. Kanske beror det på vädret, det regnar.
Då är det betydlgit roligare att när jag var 36 år gammal var min pappa 63. Och han är född -36 och jag -63. Det är roligt! Visst?
När vi köpte gården, 1995, började jag att intressera mig för Kårstabygden. Jag insåg ganska snart att det bott människor här i 1000-tals år före mig. De äldsta delarna på vår fina kyrka är från 1200-talet. Men, det startade inte där. Det har säkert bott människor här redan före 1200-talet. Kanske riktiga vikingar. Jag tror det. Jag vill tro det.
Jag tar mina promenader över markerna, känner historien i kroppen. Känner vördnad över marken jag går på. Över alla som brukat den före mig. Inser att den bara är ”min” en kort period. Denna mark har varit mångas hembygd. Bara just nu, är den min.
Detta får mig också att fundera på vad de som bott här tidigare lämnat för spår efter sig. Rostiga hinkar, trasiga gummistövlar och spruckna gamla flaskor har jag redan hittat i jorden. Liksom uttjänta hästskor, gamla handsmidda spikar och rostiga plåtburkar. Det fanns en tid, då man inte sorterade sina sopor lika intensivt som vi gör idag. En tid då man hade en annan syn på vad ”sopor” är – och hur väl jorden kunde ta hand om dem. Man grävde helt enkelt ner skiten.
Jag hittar den. Jag gräver nämligen upp.
Tycker att mycket av det jag hittar är vackert. Vill hitta nya användningsområden. Och känner den där känslan igen… histora, rötter.
Jag värdesätter det jag hittar, men kan inte neka till att jag gärna skulle vilja hitta guldyxan från vikingatiden i vår jord. Jo, jag fattar, man gjorde inte yxor i guld, det är en alldeles för mjuk metall. Men ett fint, tjockt guldhalsband, då? Det går lika bra.
Jag kommer att hitta skatten. Det känner jag alldeles säkert. Vet bara inte säkert, när.
Under tiden samlar jag på annat… så som denna fina skärva från en gammal keramikskål.
Å hej å hå. Nu har jag suttit med sonen K och försökt att fatta hur jag ska göra när jag bloggar. Han har nämligen gjort om allt. Och då menar jag precis allt! ”What you see is what you get” – glöm, glöm, glöm.
Nu ser det ut så här:
Jag har fått mitt startnummer för Tjejmilen! Inte för att det betyder så mycket,
i just det loppet, eftersom man får välja startgrupp själv. Startade i grupp 5
(de som tror att de kommer att springa på 59-60 minuter) förra året.
Jag hade aldrig sprungit en mil så snabbt hemma, men på tävlingen kom jag nära (1.00.36).
I år är jag inte i lika bra form… Har slarvat med träningen.
Men jag vill ju springa på 1 timme. Kommer jag att göra det om jag bara ställer mig
i samma startgrupp även denna gång? Hm, så enkelt kanske det inte är.
Vi får se hur jag gör. Fattar inget beslut i frågan idag.
Först måste jag se till att inte bryta några ben eller stuka några fötter på
lördag…
